Translate

tisdag 28 januari 2014

Kulinariskt paradis och bergsgetter

Världens godaste maträtt? Ja den hittar ni i San Pedro, Guatemala!

Dom senaste dagarna har inte varit annat än underbara! Vi har spenderat tiden med att äta snorbillig mat men i gigantiska portioner och lapat sol med Lake Atitlán som utsikt. Det har druckits både en och två Cuba Libre och även slunkit i ett par Tequila. 

Jag och Gästskribent Max slet oss tappert upp en "dagen efter"-morgon och bestämde oss för att ta oss ann den 3 km långa vandringen upp för Indian Nose, 2237 meter över havet. Ett berg med utsikt över Lake Atitlán, San Pedro, San Marko och perfekt vy över San Pedro-vulkanen.
Med ett par Tacos och ett gäng liter färskpressad fruktjuice i magen så hoppade vi in i första bästa TukTuk och for iväg. Att chauffören vela ha 50Q per person för den korta färden reflekterade vi inte ens i, kan mycket väl ha något att göra med gårdagens dryckesintag, vad vet vi?

Trots knaper sömn, dålig fysik och kassa kläder så tog vi oss upp på toppen efter runt 1,5 timmes promenix. En riktigt fräck vy med mängder av rovfåglar som cirkulerade runt i uppåtströmmarna. Men eftersom att vi all hast på morgonen endast packat två Apelsiner som matsäck, varav en var rutten, så var det full fart ner för berget igen och vinka in en TukTuk och sätta fart mot den Irländska restaurangen "The Clover" för att förtära världens (Ja, utan motstånd också) godaste maträtt. Chicken rolls med potatismos och grönsaker. Kyckling som blivit späckad med spenat, bacon och ost. Endast den maträtten gör ett besök till Guatemala ovärderligt!

Idag tog jag och Lisa farväl av våra nya och gamla vänner och började våran färd till El Salvador för att insupa strandlivet vid Stilla Havet. Nattligt stopp i Antigua först där det inte görs många knop ikväll. Ett gäng tacos för en billig peng och sen liggande sängläge får räcka!

Albert Einstein i San Pedro?


lördag 25 januari 2014

Gästblogg och hemgång

Efter diverse solouppdrag de senaste året är nu Sydostasiens farligaste och tillika mest alkoholiserade Wolfpack äntligen reunited och ställer till med fuffens igen, därav tar blogmastern tillfället i akt och utnyttjar gruppens gatukorsade Nordkoreans otroliga vokabulär och fingerfärdighet för ett gästinlägg, så han själv kan placera sin rumpa på hemmaplan, dvs barstolen!


Springa på Andreas och Lisa är alltid kul och att tajma in det kramkalaset med slutspurten på ett pubcrawlvar nog ödets sätt att säga "Varför ändra ett vinnande koncept?". Känns ju riktigt dumt att bråka med makten så under ett par dagar har vi, i strikt studiesyfte, undersökt skillnaderna mellan Sydostasiska kvällsnöjen och de centralamerikanska... Slutsatsen är att rom smakar rom överallt och den gör oss lika snygga här som där. Den oplanerade uppenbarelsen om att våra kroppar inte är lika mottagliga för dessa undersökningar längre får man ha lite överseende med. Vi tar den för laget helt enkelt och anser att vetenskapen är värd resterna av våra, i fornstora dagar, så fina levrar. 

Vi planerar ett litet avbrott i vår forskning för ett par veckor då Lisa och Andreas far till El Salvador och vi andra bygger på våra Spanskakunskaper ett tag. Vi firar av i samband med Australiaday och våra vägar skiljs åt imorgon innan forskningen återupptas i Honduras ölandskap. Dock utan Lisafisa som har fått för sig att åka hem till regniga Feskekörka så fort hon sprang på mig och Dan. Hon mumlar oklarheter om budget och slut på tillgångar, men jag tar hellre sanningen här LisaFisa, du vill hem till Mormors räktoppade köttfärslimpa. SVAGT!

På återseende mina vänner och glöm inte att titta in på min egna blogg och tillika arbetsgivare (smygreklam men vafan): www.nasa.org



torsdag 23 januari 2014

Vulkanvandring och GoPro-lös

Ja, då var det dags igen! Ett stycke GoPro har fått för sig att ge sig av ur min ägo!

Vi drog en rätt tidig morgon i Lanquin för att hinna med en stadig frukost innan våran 8 timmar långa bussfärd till Antigua. Och i efterhand så tycker jag att det var en riktigt bra idé. I vanlig ordning var shuttlebussen fylld till bredden och vägarna här i Guatemala är allt annat än välunderhållna. 

Men vi tog oss till Antigua så småningom och där väntade reuinion med mina gamla reskamrater från Asien, Dan och Max. Det blev, i vanlig ordning, en rätt hård kväll med grabbarna och vi bestämde oss för att följa med på en vulkanvandring dagen efter. Klockan hann bli 5 innan läslampan släcktes och John Blund-land besöktes.

Kl 9 blev det revelj och frukost nalkades. Jag skuttade upp för att sätta min GoPro på laddning då jag bittert upptäcker att den är borta....IGEN! Sjukt irriterande då det var filmer och bilder från ungefär hela min Guatemala-vistelse på den, ej överförda till dator eller extern hårddisk. Det var bara att svälja och hålla tillbaka tårarna och vandra bort och väcka ett gäng Australiensare jag träffade kvällen innan och samla in pengar från dom till den planerade vulkanvandringen. 

Klockan blev 14:00 och vi skuttade på bussen som skulle ta oss till vulkanen. På bussen så får vi reda på att touren vi bokat inte kommer att ge oss någon vy över lava eller nånting. Så vi pungar ut 40 pengar (ja, vi har slutat bry oss i vad valutan heter) till och får en "bättre resa". Fyra timmar senare i en gammal amerikansk skolbuss och fyra timmar av arga blickar från Australiensarna senare så stannar vi äntligen i en liten by för att äntligen påbörja vandringen upp till vulkanen. Men ack nej, där väntar en 4x4 nissan från tidigt 80-tal med påbyggd trädbur att anta oss 30 vulkansugna turister. När dom matat på 20 personer inser dom att det inte går på fler folk och den far iväg. Såklart var jag, Lisa och Australiensarna dom som inte kom på (vi var för upptagna med att köpa kyckling och strips av en tandlös gammal dam). Så vi står där och väntar på att någon ska plocka upp oss. Som "tur" är så kommer det en bil och plockar upp oss 10 minuter senare och tar rygg på den tidigare nämnda 80-talsbilen. 

Färden upp till vulkanen var något av det värsta jag någonsin varit med om i säkerhetssynpunkt. Bilarna nästintill stälpte, burarna var på gränsen till att helt och hållet braka samman och solen var på väg ner (och som den inte allt för dumma människa jag är så insåg jag att denna, nästintill, livsfarliga tur skulle göras i totalt jävla mörker på vägen tillbaka).

Men vi tog oss till foten av vulkanen med liven i behåll och vi blev tilldelade en varsin vandringskäpp. Australiensarna var fortfarande allt annat än nöjda över mitt beslut att boka denna tripp (att det var deras sista kväll i Guatemala innan hemfärd till Melbourne spelade in rätt hårt (såklart var dessa nedlåtande och arga kommentarer yttrade med glimten i ögat, vart än man kommer i Guatemala så serveras öl och rom så Australiensarna höll gott humör)).

När vi gått 20 minuter i kolsvart mörker över stelnad lava så såg vi äntligen något rött och lysande. Där var det! En gigantisk ström av röd och het magma som strömmade ut ur berget. Australiensarna klappade mig på ryggen och sa att dom "aldrig" tvivlat på mig. 

På vägen ner så tappade en stackars Sydkoreansk jänta sin Samsung Galaxy S4 och skulle prompt leta reda på den. Detta är då bland cirka 10 kvadratkilometer av stelnad lava. 1 på 199,000 att hon skulle hitta den med andra ord. Men det hindrade inte henne. Efter 45 minuters letande, tillika 45 minuters väntande för oss andra var vi äntligen på väg ner till bussen som skulle ta oss den 2,5 timme långa bussfärden hem igen. När vi kom tillbaka till Antigua vid 23:30-tiden så beslöt sig alla för att bara gå till bädds och skippa utekvällen.

Idag har vi rört oss till en sjöstad vid namn San Pedro. Här tänker vi spendera ett gäng dagar och bara ta det lugnt. Återkommer med uppdateringar om diverse aktiviteter vi utsätter oss för!

PS: Och vad vore ett land utan fotskador och infektioner? Jag lyckades ju såklart också sparka in foten i ett betongfundament och skada stortån. Som tur var så reser jag med en apotekare så han styrde upp det. Dock hade vi bara en kondom att "skydda" såret med så... Ja, man tar vad man har!















lördag 18 januari 2014

Pub crawl och grottbesök

Att man alltid lyckas timea in långa resdagar när man är som mest bakis!

Pub crawlen blev en succé! När Happy Hourn var slut på hostelet så samlade jag och Mattias ihop folk till att, i samlad skara, gå ut till den första baren! Vi hade räknat med runt 10 personer kanske. När det visade sig att närmare 30 styckna visade intresse så blev vi riktigt glada! Den första puben vi kom till fick en smärre chock. Tror nog aldrig dom haft så många personer i baren samtidigt som då. Bandet som spelade inne på den lilla puben fick ett rejält tillskott i kassan när Mattias tog en hatt och började samla in dricks till grabbarna. 

Vi hann med 5 barer innan nattlivet var slut. Och det var nog tur att det inte blev fler, hade varit mer än hopplöst att ta sig upp kl 08:00 då och tagiit sig med bussen till Lanquin.

Bussen var en 9 timmar lång färd genom den djungeln. Grusvägar och bergigt! Allt annat än optimalt när man mår som en gammal blöt socka!

När vi kom fram till Lanquin så hittade vi på ett hostel rätt omgående. Det var utsikt över bergen och vi fick gratis Välkomst-Öl och Tequila. 

Det blev en väldigt tidig kväller för att sen stiga upp tidigt och skutta upp på ett pickup-flak och fara in i djungeln. Där väntade grottvandring, bergspromenix, vattenfallshopp, brohopp, trädhopp och simning i något typ av vattenfall. En riktigt skoj dag!





fredag 17 januari 2014

Tidig revelj och stentempel

Att ställa väckarklockan på 02:50 är aldrig att föredra!

Jag var pigg som en nötlärka när jag vaknade i morse. Men det var inte till ljudet av en väckarklocka, utan till av ljudet av två rumskamrater som stökade runt. Dom skulle tydligen också fara på Sluppgångssaffari. Men dom tyckte visst det var smart att stiga upp 02:30, en halvtimme innan vi skulle samlas. Så det var väl bara att slänga på sig paltorna och skutta ner till receptionen och plocka på sig sin lunchlåda för dagen. 

När jag står och pratar med lite folk på hostelet så ser jag ett mörkhårigt yrväder flänga förbi och in bakom bardisken. Ansiktet kändes igen och visst var det väl My som jag träffade i Langkawi, Malaysia, för två år sedan! Världen är en bra allt liten plats. Så på den 1,5 timme långa bussfärden till nationalparken fick jag äntligen vara den dryga högljudda Tysken som babblar oavbrutet (Fast ...den dryga högljudda Svensken i mitt fall då). Kan tänka mig att våra trötta medresenärer var allt annat än imponerad över vårt "catch up"-samtal.

Väl på plats i den kolsvarta nationalparken så kom det fram en övertaggad guide som samlade ihop alla till en grupp. Hans övertaggning visade sig bero på att detta var den första soluppgången som faktiskt skulle vara synlig på över 2 månader (hade varit lite halvtaskiga morgnar på senaste) . Att det dessutom var fullmåne och stjärnklart gjorde det inte sämre. 

Soluppgången var i en klass för sig. Djungel så långt ögat kunde nå och med ett gäng Mayan-tempel som stack upp bland trädtopparna.


Efter soluppgången så knatade vi runt i nationalparken och kollade in alla tempel från marknivå. Riktigt fräck upplevelse!


Nu börjar det bli dags att tagga till och få ihop ett gäng som vill följa med ut på en Pub Crawl. Kan bli en trevlig afton detta! 

Imorgon kl 08:00 går bussen ner till Lanquin där vi ska spendera ett gäng dagar med grottutforskning, tubing och vattenfallskik!