Berg och Burgare

Det känns tungt. Tungt att ligga och skriva och titta tillbaka på kartan när man vet att livet på Te Araroa är över.

Dag 122
Efter att ha käkat pizzor, hamburgare, buritos, glass och godis så torde kroppen vara redo för att ge sig iväg igen. Men i vanlig ordning så är det som absolut tyngst att gå efter en vilodag. Trots den extremt lätta vandringen längs Lake Wanaka så fick vi ta pauser om vartannat. Och det kanske inte är så dumt med tanke på utsikten. En knallblå sjö omringad av snötäckta alptoppar.

Efter att ha "kämpat" oss genom den enkla promenadvägen så började Motatapu Route torna upp sig framför oss. En 32 kilometer lång sträcka med 4 styckena 1,200+ berg att besegra. Och genast ställde kroppen om sig och trots den tyngre terrängen så gick det lättare. Vi klättrade genom lövskog längs en liten flod med mäktiga vattenfall och gigantiska träd som utsmyckning. Väl över trädlinjen så såg vi Fern Burn Hut som var den första hyttan på sträckan. Vi bestämde oss för att slå läger redan där då klockan hade sprungit iväg från oss. Hyttan var fylld till bredden av barnfamiljer som var ute och vandrade på barnens skollov, så vi reste våra tält och njöt in utsikten över Lake Wanaka och våran sista rejäla bergskedja innan vi kröp ner i sovsäckarna.

Dag 123
24 kilometer JoJo-vandring väntade. 4 stycken sadlar skulle besegras innan vi planerat kväller vid Macetown Campsite. Vi slog följe med en Skotsk tjej som var ute på en dagsvandring upp på den första toppen. Vi bjöds på en maffig soluppgång med utsikt över den kommande bergskedjan söderut och Lake Wanaka norrut.
Vi tog oss ner till en flod och drack lite vatten innan den första riktiga klättringen började. Men till våran förvåning tog klättringen slut snabbare än väntat och började gå neråt igen mot en hytta. Vi kollade elevationskartan lite närmare och insåg att det skulle bli en tung dag. Vi stannade i hyttan och pratade lite med folket där. Det var folk som var ute på en helgvandring genom kedjan och dom trodde vi drev med dom när vi berättade våran slutdestination för dagen. Men inte gjorde vi det, vi såg det som ett realistiskt mål. Vi tog några power bars och riktade blickarna upp mot den, vad vi nu insett, var den första riktiga klättringen. Halvvägs upp fick vi mötande trafik från några Amerikanska NOBOs. Hålögda, vita i ansiktena och helt dränkta i svett och undrade vart i helvete hyttan var. Vi meddelade att den bara var någon timme längre fram och funderade i tysthet vilken tid dom klivit upp för att tagit sig ända dit så tidigt. Efter att ha nått toppen, sett ett par extremt gamla kängor och en cyklop spanade vi ut mot nästa bestigning. En vertikal vägg och en lång bergskam låg framför oss. Men först en knä- och lårdödande nedstigning. Där nere i dalen mötte vi ännu ett gäng NOBOs och om vi tyckte dom tre Amerikanarna såg slitna ut var det ingenting i jämförelse med dessa. Detta gav oss en boost så vi tog oss med lätthet upp för berget och vi kunde inte se någon av dom norrgående på väg upp för berget bakom oss så vi antog att dom slagit läger där nere i dalen.

Vi traskade ner mot hyttan vi planerat lunch i och väl där träffade vi på ett Belgisk-Katalonskt par vi stött på ett gäng gånger under trailen tidigare. Vi tog oss med viss ansträngning över det sista berget och ner till en 6 kilometer lång flodvandring innan vi äntligen fick slå upp tälten.

Dag 124
Frukosten, liksom middagen, bespisades inne i tältet då vi hade sällskap av två miljarder sandflugor. Tältet packades ihop i rekordfart innan vi begav oss mot Big Hill som var berget som stod mellan oss och Arrowtown. En relativ lätt klättring senare mötte vi Stuart som startat tidigare på morgonen än oss. Vi satt oss ner och torkade våra tält och käkade lite bars och njöt av utsikten innan vi tog oss ner till den lilla guldgrävarstaden Arrowtown där Cafélunch väntade. Efter att ha tryckt i oss gigantiska kycklingpiroger och ett ännu större Wienerbröd så tog vi en promenad genom staden innan vi gick dom sista 25 kilometrarna till Frankton där matshopping och camping väntade. Vi laddade upp med mat för 6 dagar och tog in på Frankton Motor Camp för natten. Ett ställe vi endast kan rekommendera till någon som vill bli av med sina vitala organ lite snabbt.
För att slippa "umgås" med campingens klientel tog vi oss upp till Frankton Tavern där en tillbringare med Cider beställdes in tillsammans med en hamburgare till Rebecka och en Parmesankyckling till mig. Mätta i magen och i skydd av mörkret gick vi tillbaka till tältet och slog igen ögonen och höll tummarna för att njurar och lever fortfarande skulle finnas kvar när vi vaknade.

Dag 125
Efter en snabb inventering kunde vi konstatera att alla våra lemmar och organ fanns kvar och vi kunde fokusera på det viktiga. 8 kilometer längre fram befann dom sig. Vi kunde nästan känna lukten av dom och om man lyssnade noga kunde man nog till och med höra hur köttet frästes där på grillen? Vi skulle äntligen få trycka i oss Queenstowns och Nya Zeelands bästa hamburgare, Fergburger! Med lite telefonsamtal hem på vägen in gick den redan korta promenaden ännu snabbare och vi kunde ställa oss i kön till hamburgeriet lagom till lunch. Biff, bacon, grillad ananas och cheddarost på den ena och Hjort, rönnbärsglace och brieost på den andra. Oslagbart!

Vi strosade omkring ett tag i Queenstown innan vi ställde oss i utkanten för att lifta till starten av trailen på andra sidan sjön. Efter 45 minuter med noll lycka så gick vi tillbaka mot Queenstown och funderade på hur vi skulle lösa detta. Då slog det oss att Skotskan, Lynn, skulle till några vänner alldeles vid trailen. Så vi chansade och skrev till henne. Det visade sig att hon just då satt i Queenstown och stal lite WiFi och skulle precis bege sig iväg mot sina vänner och tog mer än gärna med oss.

Väl runt sjön men 10 kilometer ifrån starten så hade en bäck svämmat över och gjorde det omöjligt att köra längre på grusvägen. Så vi tackade Lynn för skjutsen och gick den sista biten längs grusvägen in mot Greenstone Track. Leden var väldigt lättvandrad till en början då det är en anslutningsled till en Routeburn Track (en av Nya Zeelands Great Walks). Så vi höll högt tempo och kom fram till Greenstone Hut till 20:00-tiden. Där stötte vi på Luzia som vi "känner" från Hyttböckerna (Man läser folks namn i böckerna i flera veckors tid och hör historier om folk så det känns som man känner människorna. Och när man väl träffas tar det inte många minuter innan man delar historier med varandra om alla gemensamma Hikers man träffat). Vi pratade en stund med henne och käkade våran sena middag och studerade den överfyllda hyttan. Vi beslutade oss att slå upp tältet istället och somna in till en extremt stjärnklar himmel.

Dag 126
Istället för den vanliga morgonrutinen (Slå upp ögonen, rulla ihop liggunderlagen, packa ner sovsäckarna, riva ner tältet och stuva in allt i väskorna sen äta frukost) så steg vi upp i godan ro och satt oss inne i hyttan en timme och käkade frukost. Vi kände att vi var värda en liten lugnare start än vanligt helt enkelt.

Tältet var sånär som på torrt när vi packade ner det i väskan och satt fart efter Luzia som lämnat någon timme tidigare. Vandringen på morgonen var lätt och vi gick genom lövskog ett par timmar. Vi stötte på två Svenska NOBOs som hade som mål att ta sig upp till Cape Reinga innan vintern slog till. Vi önskade dom lycka till och for vidare ut i en öppen dal omringade av berg vilket till en början är rätt mäktigt att vandra i. Men på grund av landskapets storlek gör det att det känns som man inte kommer någonstans och man blir mentalt trött rätt snabbt. Så när vi kom fram till hyttan vid 12-tiden tog vi en lång lunch inne i hyttan med skydd från stekande sol och irriterande flugor.

Nästa sträcka var ungefär en kopia av den föregående med enda skillnaden att den var mer än dubbelt så lång. Så för att få tiden att verka stå mindre stilla stoppade vi i våra hörlurar och lyssnade på ljudböcker hela vägen till den tänkta övernattningshyttan. Men om man läst denna blogg tidigare så skulle man kunna räkna ut vad vi gjorde när vi anlände till hyttan. Ja, vi gick såklart 10 kilometer till med den enkla anledningen: För att.

Hyttan vi anlände till var belägen bredvid North Mavora Lake så vi kunde tillbringa eftermiddagen med att tvätta våra kläder och oss själva i solen som aldrig tycktes vilja gå ner.

Dag 127
Vi hade äran att få dela sovutrymme med ett gäng möss och några råttor den natten. Och eftersom dom lät oss husera i deras hytta så tog dom sig rätten att smaka på såväl väskor som nötter.
Två söndertuggade väskor, lite svinn i en jordnötspåse och en påse med gelégodis där det var tuggmärken på alla godisar. Som tur var så var just våra väskor hela och vi kunde bara sörja godiset. Dom andra två i hyttan fick ta till nål och tråd på morgonkvisten.

Vad kan vi säga om den dagens vandring då? Det enda vi visste var att vägen skulle leda till den sista skogssektionen för hela Te Araroa. Att det var 42 kilometer grusväg utan skugga hade vi blundat för. Torrt, dammigt, bilar som körde 120 km/h förbi oss och stekande sol hela dagen. Till våran lycka hittade vi en gräsplätt bredvid en liten flod där vi slog läger och kylde ner våra fötter. 247 kilometer längre fram hägrade Bluff och Stirling Point.

Värmebölja och orkaner

Det är vilodag, det står en 8.2% Gingercider bredvid sängen, rummet är fyllt av blöta kläder och på TV:n rullar TV-shop. Precis så som en vilodag ska vara!

Dag 111
Vi tömde all mat som fanns kvar. En frukost bestående av gröt, tre deciliter farinsocker, bananer, chokladkakor och rostade mackor med sylt på. Sen satt vi oss i hostelägarens fläskiga Mercedes och for tillbaka ut mot trailen igen. Tyvärr så tyckte inte hans Mercedes om grusvägar så skjutsen tog slut cirka 25 kilometer från själva trailen. En lång och obekväm grusvägspromenad väntade oss. Men som en skänk från ovan röjer en pickup förbi oss som tvärnitar. I den sitter 3 halvbekanta TA-Hikers som frågar om vi vill ha skjuts. Så vi slängde på väskorna på flaket och skuttade upp vi med.

Väl framme vid starten fick vi bekräftat att det var ovanligt varmt just den dagen. Vi kunde räkna med upp till 34 graders värme och strålande sol hela dagen. Och vad passar då bättre än en brutal klättring upp runt 1000 höjdmeter? Väl uppe på toppen var jag i några ögonblick inte riktigt säker på om jag fortfarande var vid liv eller ej. En riktigt tung start på en förhoppningsvis lite lättare sträcka var avklarad!

Vi tog oss 16 kilometer innan det var dags för ett kallt bad och en tupplur. Solen var alldeles för stark för att fortsätta i. Solen fick turligt nog besök av lite moln och vi kunde ta oss dom sista 15 kilometrarna till Double Hut som vi tänkt ha som hem den kommande natten. Trailen gick i en flod uppåt i bergen med en stigning på närmare 800 höjdmeter. Våra fötter klagade inte på att gå i det kalla alpvattnet större delen av tiden och vandringen gick utan problem.

Vi kom fram till Double Hut lagom till solnedgången och vi tog ut dom 3 gamla stolarna från hyttan och lagade våran mat med berg, floder och vattenfall som bakgrund.

När natten anlänt så vaknade vi upp och gick ut och kollade på den mest stjärnklara himmel vi någonsin sett. Vintergatan visade sig från sin klaraste sida och man kände sig genast enormt liten!

Dag 112
Trots den varma dagen innan och det nattliga äventyret så vaknade vi alla med massa energi i kropparna och for iväg rätt tidigt på morgonen. Det kändes skönt att komma så långt som möjligt innan solen gick upp helt och började steka oss igen. Vi vandrade längs en gammal fårstig mot en flod. När vi närmade oss floden såg vi 4 bekanta ryggar där någon kilometer framför oss. Nog var det Frog, Batman, Frenchie och Betina som gick där trots att dom startat en dag tidigare än oss.

När vi tagit oss över ännu ett öppet parti med gassande sol över oss träffade vi en bonde i en traktor som berättade att det för tillfället var 36 grader varmt ute och att det troligtvis skulle landa på närmare 38 grader senare under dagen.
Kropparna kändes helt orkeslösa så vi tog skydd under en vägbro vid en liten bäck. Där käkade vi lunch och la oss så bekvämt vi kunde på några stenar och sov ett tag. Men trots att vi redan tagit oss 19 kilometer den dagen hade vi över 20 kvar att gå. Så vi begav oss ut i hettan igen men fick snart söka skydd under några buskar. Som tur var ökade vinden på rätt bra och det drog in lite moln som vi utnyttjade. Vi satte fart och tog oss hela vägen till Rangitata River där vi slog läger med dom andra 4 som skulle få tag på lift morgonen därpå för att slippa korsa floden.

Dag 113
Citaten lyder "Death Trap, do not cross Rangitata!" "Hitch hike around it, it's not safe to cross it" "Even in low flow it's extremely dangerous to cross".

Men att försöka hitta någon att lifta med på en öde grusväg som dessutom är sugen på att köra 200km runt till en annan öde grusväg såg vi som en mer omedelbar dödsfälla. Vi packade ihop tälten och gick den, som vi trodde, korta sträckan ner till flodbädden. Det tog oss inte mindre än 2 kisspauser och 45 minuter att ta oss ner. Väl nere så såg vi att flödet var relativt lugnt i den första delen av floden och vi tog steget ut. Knappt knädjupt. Likaså andra delen. Detsamma gällde den tredje. Och efter cirka 13 till mindre korsningar och 4 kilometer total vandring var vi över på säker mark med liven i behåll och kunde navigera oss till nästa sektions start. Så istället för att lägga minst 8 timmar på att ta sig runt stod vi nu på andra sidan redan efter 2 timmar och 45 minuter. Och som bonus kunde vi lägga på 7.5 kilometer till den totala sträckan.

Trailen fortsatte upp i en mindre flod några kilometer. Solen stekte på och vi tog tillvara på alla vattenfall vi gick förbi. Inte bara för att svalka av oss men också för att det är extremt härligt att kunna duscha i ett vattenfall.

Efter en klättring på 600 höjdmeter bara för att sen gå ner lika långt igen för att sen ta sig upp 800 igen så tog vi skydd från solen i en hytta. Efter lite konsultation av karta och elevationstabell så tog vi beslutet att ta en 3 timmar lång lunch i tron om att solens styrka skulle avta lite. Men där hade vi fel. Solen hade om möjligt blivit ännu varmare när vi fortsatte dom sista 700 metrarna upp i lösgrus över toppen. Med utsikt över nästa dal och med Rangitata River bakom oss begav vi oss ner till Stone Hut där vi svalkade av oss i floden innan det var dags för sovsäckarna igen. Jag slog igen ögonen till citatet "Sweet Dreams - Except if you're from the States. Then you can stay awake and fuck yourself". Någon som verkligen inte gillade Amerikanare hade sovit i sängen innan mig.

Dag 114
Hade man satsat pengar på att det skulle regna dagen jag och Rebecka skulle upp på Te Araroas högsta punkt hade man inte fått många slantar tillbaka.

Vi trampade ut i regnet och begav oss mot Stag Saddle, 1925 meter över havet! Och eftersom molnen var så täta så hade vi svårt att navigera och hitta trailmarkeringarna. Så istället för att ta den lämpliga gräsvägen upp så hamnade vi i ett jordskredsområde fyllt av små bäckar och vattenfall. Det gjorde morgonen lite mer intressant åtminstone.

Väl uppe på toppen så satt vi oss ner och käkade lunch. Och eftersom vi redan kapat över 2 dagar på den tänkta tiden att ta oss igenom sträckan så tog vi oss tiden att vänta ut regnmolnen.

Efter drygt en timme började molnen skingra sig och vi fick vyer över Lake Tekapo som låg framför oss och det massiva bergslandslapet vi korsat under dom gångna dagarna bakom oss. Det är vid sådana tillfällen allt som varit värdelöst, jobbigt, blött och onödigt suddas ut från minnet och ersätts av något som är nödvändigt, krävande och givande istället.

Vi tog oss nöjda ner från Stag Saddle och begav oss vidare mot Tekapo. Trailen nedanför passet var i det närmaste obefintlig och vi fumlade runt i meterhöga grästuvor och dolda gropar i drygt 5 kilometer, förbi halvvägsmarkeringen för södra ön, innan vi äntligen tog oss till en stor öppen gräsplätt. Där borta såg vi byn Tekapo och civilisationen igen. 2 dagar tidigare än planerat!

Dag 115
Vi vaknade till en nästintill oslagbar utsikt. Soluppgång över Lake Tekapo, Mount Cook och dess grannberg. Och med fjuttiga 25 kilometer till Hamburgare så skuttade vi iväg med lätta ben med samtal hem till Sverige och England i våra headsets. Utan större bestyr äntrade vi Tekapo som var fyllt till bredden med turistbussar, camper vans och husvagnar. Vi gick in på närmaste mack och köpte ett gäng isglassar, drickor och energidrycker innan vi tog på oss uppgiften att hitta någonstans att bo i denna turiststinna lilla by. Som tur är så brukar hostel- och campingpersonal kunna trolla fram något extra utrymme för oss TA-Hikers när vi kommer till ett fullbokat ställe. Så vi fick ta ett gammalt kontor på ett hostel och inreda det som vi tyckte. Vi var nöjda bara vi fick skugga och en kall dusch. Vi käkade hamburgare och drack milkshakes till lunch och njöt av utsikten ännu en gång och fick även besök av Chris och Trix som kommit in i byn dagen innan. Till middag blev det en sallad för 3 (i vanliga mått mätta en sallad för 18) med 2 liter vaniljglass och 4 kilo fruktsallad till efterrätt.

Dag 116
Men den här dagen kändes ju lockande. En vandring längs en kanal. Rakt fram. I stekande sol. I gassande hetta.
Så vi smetade in oss i solskyddsfaktor, tryckte på oss hattarna och i med hörlurarna och igång med musik och ljudböcker.

Efter ett gäng timmar dyker Chris och Trix upp bakom oss. På cyklar. Ett lite lättare och mindre slitsamt sätt att ta sig mellan Tekapo och Twizel. Och eftersom dom antog att vi inte hade packat med oss någon extra vikt så hade dom köpt med sig en varsin Powerrade till oss. Med påfyllt socker- och saltförråd tog vi oss till en sjö med några granar bredvid sig. Den första skuggan på 32 kilometer. Vi slängde av oss väskorna, smetade på jordnötssmör på våra ost- och baconmackor och återhämtade oss så gott vi kunde. Men man kommer ju inte fram till sitt mål genom att ligga och slöa. Väskorna åkte på och vi lämnade våran skuggplats och begav oss ut i den 36 gradiga hettan igen.

Efter totalt 10 timmar och inte mindre än 54 kilometer vandring kunde vi äntligen slå upp våra tält och inta den lokala puben i Twizel. Där skålade vi med äppelcider och firade vårat nyslagna rekord med pizza, pommes och toffépudding med glass.

När vi lämnade baren tyckte ägaren och tillika bartendern att vi var värda något extra och gav oss två stora bitar rökt lax att käka till lunch dagen därpå. Vi var inte sena att tacka nej till det!

Dag 117
Ciabattabröd, rökt lax och Creme Fraiche till frukost. Att sova i civilisationen har sina fördelar, helt klart! Våran morgon spenderades med att handla på oss mat inför nästa sträcka och förbereda oss mentalt för den stekande värmen och det höga tempot vi skulle måsta hålla på grund utav det kommande stormovädret. En större flod och en flodtrail väntade oss som vi var tvungen att ta oss igenom inom 3 dagar. Men först hade vi ju 30 kilometer grusväg utan skugga att beta av. En av dom tråkigaste sträckorna vi vandrat under dom här månaderna. Men enda sättet att ta sig fram till campingen är ju tyvärr att sätta den ena foten framför den andra och repetera det några tiotusentals gånger. Vi slog läger vid en liten sjö helt utpumpade och uttorkade. Sömnen kom som ett brev på posten efter att ha inhalerat våran middag.

Dag 118
Hade vi verkligen sovit den natten? Ögonen kändes tunga, hjärnan arbetade som i sirap, höfterna hade blivit stelopererade under natten och benen vägde minst 18 kg mer än dagen innan. Men det var i vanlig ordning bara att bita ihop och få i sig frukosten, packa ihop tältet och väskorna och sätta fart. Stormen skulle inte vänta på oss bara för vi var lite trötta.

En liten tröst var att vi åtminstone fick gå in under skuggan från en skog. Och lagom till att solen gick upp och var i full styrka hade vi tagit oss upp till 900 meters höjd och ut ur skyddet från träden. Nu återstod bara 300 meter brant klättring i gassande vindstilla hetta.
Vi mötte lite NOBO:s som tipsade om en privat hytta bara 10 kilometer efter flodkorsningen vi skulle komma till. Och det var vid just den flodkorsningen vi hade tänkt campa. Men först hade vi en lång sträckning öppen terräng framför oss. Efter ett tag  satt vi oss ner och byggde ett solskydd av våra stavar och regnjackor och käkade lunch.

När vi tagit oss fram till floden så stormade vi i med kläderna, la oss ner i strömmen och höll fast i en varsin sten och lät våra kroppar kylas ner. Efter att vi fått i oss lite Resorb och mängder med vatten tog vi beslutet att ta oss upp dom sista 10 kilometrarna till den privata hyttan.
När vi anlände till hyttan var den full i folk. Så det blev tält för oss ändå, vilket kanske inte gjorde så mycket då hyttan lämnade rätt mycket att önska när det kom till bekvämligheter.

Dag 119
Föraningarna till den kommande stormen väckte oss. Rejäla vindbyar slog in i dalen hela morgonen. Så vi käkade frukost inne i tältet innan vi gick ut och packade ordning oss.
Vinden kom lyckligtvis bakifrån och gav oss lite hjälp på traven upp för den branta stigningen till Martha Saddle. Så fort våra huvuden kikade över toppen så kom den riktiga vinden. Vi snabbade oss av med väskorna och fick på oss vindjackorna innan våra extremt svettiga T-shirts kylde oss. Under den stunden hör vi "FUUUUUUUUU%$K! AAARRGHHHHH!". Och med tanke på att vi står och blickar ut över en bergsvägg med en liten stig bredvid sig under rejäla stormvindar är vi helt säkra på att vi ska få rota fram kvarlevorna av någon NOBO-hiker där nere i stenmassorna. Rebecka skriker och frågar om någon behöver hjälp medans vi slänger på oss väskorna och springer runt hörnet. Där en bit bort ser vi en tjej komma mot oss. Lite skamset säger hon att hon precis snubblat för 25:e gången och var så sjukt frustrerad och trodde inte någon skulle vara i närheten så tidigt på morgonen. Lättade att vi inte skulle få se någon döing gick vi vidare neråt floden och insåg varför hon var så frustrerad. Vi kände oss riktigt glad att få gå nedför på just den sträckan.

När trailen gick från jobbig grusterräng till flodvandring så såg vi däckspår och undrade vem som kunde vara så enormt dum att släpa med sig cykeln på en sån här trail. Någon timmes vandrande/simmande så fick vi svar på det. Det var två Amerikanska bröder som hade missat att läsa på Trailbeskrivningen innan dom gav sig iväg. Så dom släpade sina fullpackade mountainbikes på axlarna genom den midjedjupa floden mot (som dom tidigare var ovetandes om innan jag berättade det) en 2 timmar klättring i nästintill vertikal terräng upp till 1600 meters höjd. Vi önskade dom lycka till och plaskade vidare.

När vi väl tagit oss upp för den extremt branta och trasiga trailen såg vi hur stormovädret började torna upp sig västerut. Vi stod då i valet och kvalet att ta det säkra kortet och stanna kvar i den gamla hyttan vi nu var vid eller chansa att vi skulle hinna över den öppna 12 kilometer långa bergsvandringen innan det slog till. Vi kom fram till att om vi stannade kvar där vi var skulle vi mest troligt bli inregnade där minst 2 nätter till. Så vi fyllde vattenflaskor och lade benen på ryggen och satte fart. Vindarna var så extremt starka och kastade oss 2 meter i sidled och vi var glada att vi inte vandrade på någon liten bergskam. Regnet började komma in på oss när vi hade 2 kilometer kvar så vi ökade takten ytterligare. Men regnet avtog och så även vinden. Väl i hyttan träffade vi folk vi flyktigt träffat uppe i Kerikeri under våra första veckor på trailen. Vi snackade om gemensamma bekanta och hur vi upplevt allt på vägen ner innan vi slog igen ögonen och inväntade stormen.

Dag 120
Nu hade stormen anlänt. Moralen i hyttan var rätt låg och ingen verkade vidare sugen på att ta sig upp ur sina sovsäckar. Förutom Jag, Rebecka och Canadensiskan Sage då. Vi hade inga planer på att vara inregnade på ett berg bara 30 kilometer från Wanaka där det fanns hamburgare och pizza! Vi slängde i oss våran frukost, drog på oss våra regnkläder och satt fart ut i ovädret. Det första vi möttes av var en gigantisk ljusbåge på himlen tätt följt av en rejäl smäll. Så det var bara att välja på att vända tillbaka eller ta sig snabbt ner från berget. Vi valde alternativ nummer två. Vi tog oss över passet och började våran nedstigning i starka vindbyar och kraftigt regn med väldigt dålig sikt. Men ju längre ner vi kom ju mer avtog regnet och vinden och sikten blev bättre och bättre.

När vi stod nere på grusvägen nedanför berget kunde vi andas ut i några sekunder för att sedan sätta fart in mot Wanaka. Regnet tilltog och vi hade inte för avsikt att stanna och bli nerkylda. Vi åt våra Powerbars i farten medans vi gick och stannade inte en enda gång under dom kommande 32 kilometrarna.

Väl framme fick vi beställt ett gäng pizzor, köpte godis, chips, cider och dricka. Vi planterade oss under duntäckena i våra sängar och där blev vi kvar hela eftermiddagen och kvällen!

Dag 121
Så vi har alltså på lite mindre än 10 dagar tagit oss 346 kilometer från Rakaia River till Wanaka. Och när man vet att man bara har lite mer än 420 kilometer kvar att vandra känns det riktigt skumt. Hur kommer det kännas när man efter 2-3 dagar inser att det inte bara är en viloperiod? Ja det återstår att se. Idag har varit en riktigt slö dag. Vi har käkat frukost 3-4 gånger, ätit lunch, käkat snacks, mjukglass och varit på bio där det också förtärdes diverse onyttigheter. Till middag blev det pizza i sängen igen. Imorgon ska vi bege oss ut i ovädret och styra skutan över den sista Alpina sektionen för trailen och förhoppningsvis vandra in i Queenstown inom 3 dagar.