Berg och Burgare

Det känns tungt. Tungt att ligga och skriva och titta tillbaka på kartan när man vet att livet på Te Araroa är över.

Dag 122
Efter att ha käkat pizzor, hamburgare, buritos, glass och godis så torde kroppen vara redo för att ge sig iväg igen. Men i vanlig ordning så är det som absolut tyngst att gå efter en vilodag. Trots den extremt lätta vandringen längs Lake Wanaka så fick vi ta pauser om vartannat. Och det kanske inte är så dumt med tanke på utsikten. En knallblå sjö omringad av snötäckta alptoppar.

Efter att ha "kämpat" oss genom den enkla promenadvägen så började Motatapu Route torna upp sig framför oss. En 32 kilometer lång sträcka med 4 styckena 1,200+ berg att besegra. Och genast ställde kroppen om sig och trots den tyngre terrängen så gick det lättare. Vi klättrade genom lövskog längs en liten flod med mäktiga vattenfall och gigantiska träd som utsmyckning. Väl över trädlinjen så såg vi Fern Burn Hut som var den första hyttan på sträckan. Vi bestämde oss för att slå läger redan där då klockan hade sprungit iväg från oss. Hyttan var fylld till bredden av barnfamiljer som var ute och vandrade på barnens skollov, så vi reste våra tält och njöt in utsikten över Lake Wanaka och våran sista rejäla bergskedja innan vi kröp ner i sovsäckarna.

Dag 123
24 kilometer JoJo-vandring väntade. 4 stycken sadlar skulle besegras innan vi planerat kväller vid Macetown Campsite. Vi slog följe med en Skotsk tjej som var ute på en dagsvandring upp på den första toppen. Vi bjöds på en maffig soluppgång med utsikt över den kommande bergskedjan söderut och Lake Wanaka norrut.
Vi tog oss ner till en flod och drack lite vatten innan den första riktiga klättringen började. Men till våran förvåning tog klättringen slut snabbare än väntat och började gå neråt igen mot en hytta. Vi kollade elevationskartan lite närmare och insåg att det skulle bli en tung dag. Vi stannade i hyttan och pratade lite med folket där. Det var folk som var ute på en helgvandring genom kedjan och dom trodde vi drev med dom när vi berättade våran slutdestination för dagen. Men inte gjorde vi det, vi såg det som ett realistiskt mål. Vi tog några power bars och riktade blickarna upp mot den, vad vi nu insett, var den första riktiga klättringen. Halvvägs upp fick vi mötande trafik från några Amerikanska NOBOs. Hålögda, vita i ansiktena och helt dränkta i svett och undrade vart i helvete hyttan var. Vi meddelade att den bara var någon timme längre fram och funderade i tysthet vilken tid dom klivit upp för att tagit sig ända dit så tidigt. Efter att ha nått toppen, sett ett par extremt gamla kängor och en cyklop spanade vi ut mot nästa bestigning. En vertikal vägg och en lång bergskam låg framför oss. Men först en knä- och lårdödande nedstigning. Där nere i dalen mötte vi ännu ett gäng NOBOs och om vi tyckte dom tre Amerikanarna såg slitna ut var det ingenting i jämförelse med dessa. Detta gav oss en boost så vi tog oss med lätthet upp för berget och vi kunde inte se någon av dom norrgående på väg upp för berget bakom oss så vi antog att dom slagit läger där nere i dalen.

Vi traskade ner mot hyttan vi planerat lunch i och väl där träffade vi på ett Belgisk-Katalonskt par vi stött på ett gäng gånger under trailen tidigare. Vi tog oss med viss ansträngning över det sista berget och ner till en 6 kilometer lång flodvandring innan vi äntligen fick slå upp tälten.

Dag 124
Frukosten, liksom middagen, bespisades inne i tältet då vi hade sällskap av två miljarder sandflugor. Tältet packades ihop i rekordfart innan vi begav oss mot Big Hill som var berget som stod mellan oss och Arrowtown. En relativ lätt klättring senare mötte vi Stuart som startat tidigare på morgonen än oss. Vi satt oss ner och torkade våra tält och käkade lite bars och njöt av utsikten innan vi tog oss ner till den lilla guldgrävarstaden Arrowtown där Cafélunch väntade. Efter att ha tryckt i oss gigantiska kycklingpiroger och ett ännu större Wienerbröd så tog vi en promenad genom staden innan vi gick dom sista 25 kilometrarna till Frankton där matshopping och camping väntade. Vi laddade upp med mat för 6 dagar och tog in på Frankton Motor Camp för natten. Ett ställe vi endast kan rekommendera till någon som vill bli av med sina vitala organ lite snabbt.
För att slippa "umgås" med campingens klientel tog vi oss upp till Frankton Tavern där en tillbringare med Cider beställdes in tillsammans med en hamburgare till Rebecka och en Parmesankyckling till mig. Mätta i magen och i skydd av mörkret gick vi tillbaka till tältet och slog igen ögonen och höll tummarna för att njurar och lever fortfarande skulle finnas kvar när vi vaknade.

Dag 125
Efter en snabb inventering kunde vi konstatera att alla våra lemmar och organ fanns kvar och vi kunde fokusera på det viktiga. 8 kilometer längre fram befann dom sig. Vi kunde nästan känna lukten av dom och om man lyssnade noga kunde man nog till och med höra hur köttet frästes där på grillen? Vi skulle äntligen få trycka i oss Queenstowns och Nya Zeelands bästa hamburgare, Fergburger! Med lite telefonsamtal hem på vägen in gick den redan korta promenaden ännu snabbare och vi kunde ställa oss i kön till hamburgeriet lagom till lunch. Biff, bacon, grillad ananas och cheddarost på den ena och Hjort, rönnbärsglace och brieost på den andra. Oslagbart!

Vi strosade omkring ett tag i Queenstown innan vi ställde oss i utkanten för att lifta till starten av trailen på andra sidan sjön. Efter 45 minuter med noll lycka så gick vi tillbaka mot Queenstown och funderade på hur vi skulle lösa detta. Då slog det oss att Skotskan, Lynn, skulle till några vänner alldeles vid trailen. Så vi chansade och skrev till henne. Det visade sig att hon just då satt i Queenstown och stal lite WiFi och skulle precis bege sig iväg mot sina vänner och tog mer än gärna med oss.

Väl runt sjön men 10 kilometer ifrån starten så hade en bäck svämmat över och gjorde det omöjligt att köra längre på grusvägen. Så vi tackade Lynn för skjutsen och gick den sista biten längs grusvägen in mot Greenstone Track. Leden var väldigt lättvandrad till en början då det är en anslutningsled till en Routeburn Track (en av Nya Zeelands Great Walks). Så vi höll högt tempo och kom fram till Greenstone Hut till 20:00-tiden. Där stötte vi på Luzia som vi "känner" från Hyttböckerna (Man läser folks namn i böckerna i flera veckors tid och hör historier om folk så det känns som man känner människorna. Och när man väl träffas tar det inte många minuter innan man delar historier med varandra om alla gemensamma Hikers man träffat). Vi pratade en stund med henne och käkade våran sena middag och studerade den överfyllda hyttan. Vi beslutade oss att slå upp tältet istället och somna in till en extremt stjärnklar himmel.

Dag 126
Istället för den vanliga morgonrutinen (Slå upp ögonen, rulla ihop liggunderlagen, packa ner sovsäckarna, riva ner tältet och stuva in allt i väskorna sen äta frukost) så steg vi upp i godan ro och satt oss inne i hyttan en timme och käkade frukost. Vi kände att vi var värda en liten lugnare start än vanligt helt enkelt.

Tältet var sånär som på torrt när vi packade ner det i väskan och satt fart efter Luzia som lämnat någon timme tidigare. Vandringen på morgonen var lätt och vi gick genom lövskog ett par timmar. Vi stötte på två Svenska NOBOs som hade som mål att ta sig upp till Cape Reinga innan vintern slog till. Vi önskade dom lycka till och for vidare ut i en öppen dal omringade av berg vilket till en början är rätt mäktigt att vandra i. Men på grund av landskapets storlek gör det att det känns som man inte kommer någonstans och man blir mentalt trött rätt snabbt. Så när vi kom fram till hyttan vid 12-tiden tog vi en lång lunch inne i hyttan med skydd från stekande sol och irriterande flugor.

Nästa sträcka var ungefär en kopia av den föregående med enda skillnaden att den var mer än dubbelt så lång. Så för att få tiden att verka stå mindre stilla stoppade vi i våra hörlurar och lyssnade på ljudböcker hela vägen till den tänkta övernattningshyttan. Men om man läst denna blogg tidigare så skulle man kunna räkna ut vad vi gjorde när vi anlände till hyttan. Ja, vi gick såklart 10 kilometer till med den enkla anledningen: För att.

Hyttan vi anlände till var belägen bredvid North Mavora Lake så vi kunde tillbringa eftermiddagen med att tvätta våra kläder och oss själva i solen som aldrig tycktes vilja gå ner.

Dag 127
Vi hade äran att få dela sovutrymme med ett gäng möss och några råttor den natten. Och eftersom dom lät oss husera i deras hytta så tog dom sig rätten att smaka på såväl väskor som nötter.
Två söndertuggade väskor, lite svinn i en jordnötspåse och en påse med gelégodis där det var tuggmärken på alla godisar. Som tur var så var just våra väskor hela och vi kunde bara sörja godiset. Dom andra två i hyttan fick ta till nål och tråd på morgonkvisten.

Vad kan vi säga om den dagens vandring då? Det enda vi visste var att vägen skulle leda till den sista skogssektionen för hela Te Araroa. Att det var 42 kilometer grusväg utan skugga hade vi blundat för. Torrt, dammigt, bilar som körde 120 km/h förbi oss och stekande sol hela dagen. Till våran lycka hittade vi en gräsplätt bredvid en liten flod där vi slog läger och kylde ner våra fötter. 247 kilometer längre fram hägrade Bluff och Stirling Point.