Grå utsikt och tusen kilometer

Dag 39
Det är svårt att lämna ett bekvämt hem och börja vandra när man möts av grillat till frukost efter en kväll av Rugby, cider och filmkik. Så vi blev kvar i Hamilton en dag till. Efter frukosten tog vi bilen och rekade sträckan vi hade framför oss. Sen drog vi in till Hamilton City och käkade cesarsallad och en massa glass. Vi avslutade kvällen med grillat, film och fruktsallad. Men alla underbara ting har ett slut och trailen väntade så vi ställde våra väckarklockor på 06:00 och insåg att en riktigt bra vilohelg var över.

Dag 40
Fyllda till bredden av god mat så tackade vi Amie och Andrew för deras gästfrihet och for iväg i tron om att våra energiförråd var hundraprocentiga. Men all vila och käk hade verkat kontraproduktivt. Vi slet och släpade våra tunga kroppar och väskor ut ur Hamilton Centrum och in i dess bondeland. Ett bondeland med kohagar och grusvägar direkt hämtade från Lord Satans privata grusvägssamling.

Och efter att ha doppat hela benet i ett bottenlöst hål av koavföring så var det verkligen hög tid för camp och vila.

Dag 41
Ahhh, då var det dags! Det tunga och leriga Mount Pirongia vi läst och hört om stod framför oss, 4.5 timmar av underbar lerstig väntade. Efter en lätt vandring till foten av berget så tog vi oss en varsin Power Bar och tömde task och tarm. Jag fick för mig att jag skulle lyssna på musik så dom andra gick i förväg medans jag letade efter hörlurar och MP3-spelare i väskan. Med Daft Punk i öronen så stormade jag in i skogen i full fart för att ta igen på de andras försprång. Men det spelade ingen roll hur högt tempo jag höll, jag fick aldrig kontakt med dom! Efter 2 timmar stod jag på toppen av Mount Pirongia fortfarande utan sikte av mina medvandrare. Så jag klättrade upp i ett utkikstorn och ropade ut Rebeckas namn lite på måfå och till min förvåning får jag till svar från den täta regnskogen "JAAAAA!! VI GICK VILSE!". Jag insåg rätt omgående att det inte var regnskogen som svarade utan mest troligt min bortsprungna flickvän.

40 minuter senare fick jag höra Rebeckas historia. Redan efter 30 meter hade hon och Matthew svängt fel och kommit ifrån trailen. När dom märkt det hade dom irrat runt och tillslut kommit på stigen igen. Dom mötte då några killar som hade sett en lång skandinavisk kille som sprintat upp för berget lite tidigare. Rebecka anade vem denna långa skandinaviska kille kunde vara och lämnade Matthew bakom sig och tog upp jakten på mig som senare visade sig lönlös.

Vi valde, trots att vi kommit upp 2 timmar tidigare än väntat, att stanna kvar på toppen och sova i en av de två hyttorna på toppen och vila upp våra stackars vader inför morgondagens nedstigning.

Dag 42
Om då klättringen upp var så lätt så borde rimligtvis vägen ner vara desto jävligare, så har det fungerat hittills på Te Araroa Trail.
Men till våran förvåning så skuttade vi med enkelhet ner för berget. Vi hade slagit följe med en engelsman som hade sin bil parkerad på botten och han bjöd på äpple och kex medans vi inväntade Matthew och Batman som tog lite längre tid på sig.

Efter att ha sagt Hej då till engelsmannen så började vi vandra grusväg och vi vandrade grusväg och vi vandrade grusväg. Ända tills vi började vandra asfaltsväg bara för att sen börja vandra grusväg igen. Men tillslut så kom vi till en lerväg med en orange TA-markering vid sig. Äntligen in i skogen igen. Men först, köpa lite ankägg från en bondes gårdsbutik.

Skogen vi gick in i var som från en inspelning av Sagan om Ringen. Vattenfall och gamla gigantiska träd om vartannat. Tre riktigt härliga timmar på den hittills mäktigaste delen av trailen gick förbi som ingenting.
Vi slog sen upp camp precis vid ingången till nästa del av trailen bara för att två minuter senare bli erbjudna att sova uppe i ett par förbipasserandes hus 200 meter upp efter vägen. Men eftersom allt var uppackat och vi börjat laga våran mat fick vi bittert tacka nej till deras inbjudan och istället äta våra ägg- och ostfyllda tortillawraps i vårat fuktiga tält.

Dag 43
Då var vi där igen, en hel natt av hällregn och storm. Och om det ändå varit igång en hel natt, varför inte fortsätta en hel morgon och en hel förmiddag? Då är det väl för väl att det finns regnkläder som håller en torr åtminstone? Ja, dom håller ju en torr från nederbörden. Tyvärr så gör dom ett mindre bra jobb med att hålla oss torra från oss själva. Upp och ner för leriga kohagar får kroppstemperaturen att gå upp rätt markant och det känns som man ska drunkna inne i regnstället. Men det som inte dödar det härdar och efter regn kommer solsken. Denna gång kom solskenet inte bara i formen solsken utan även som Fish and Chips på en restaurang i byn Waitomo. Och mitt i denna underbara måltid uppenbarar sig ett bekant ansikte från våran första vecka här på Trailen, Magdalena från Stockholm. Hon hade tagit en halv vilodag och varit på grottsafari i området och skulle nu bege sig dom 17 kvarvarande kilometerna till Te Kuiti. Berusade av mat och dryck så tyckte både jag och Rebecka att det lät som en bra idé och hakade på.

Efter 5 kilometer frågade Rebecka om jag läst Trail-beskrivningen för den här sektionen. Jag tyckte terrängen svarade på den frågan rätt bra ändå. Nästintill vertikal stigning rätt in i tät snårskog och lervälling var inget vi planerat avsluta dagen med. Så blev det inte heller förvisso, för efter snårskogen kom vi ut i dessa vidriga kohagar igen. Upp och ner i hagar med vristdödande gropar i 10 kilometer för att sen komma till en betryggande grusväg. Att då århundradets regnoväder tornade upp sig bakom oss var vi lyckligt ovetande om för tillfället. När molnen inte längre orkade hålla inne sina tårar så släppte den ner fotbollsstora regndroppar över våra huvuden och vi tog skydd i det turligt placerade koskjulet precis bredvid oss. Vi packade upp våra kokta ankägg och gjorde oss en varsin wrap med ost, salami och ägg på. Vi kom sen att tänka på stackars Magdalena som vi spurtat ifrån och att hon mest troligt stod helt utan skydd från regnet. 20 minuter senare ser vi en gående vattenpöl närma sig skjulet. Vi slog då följe med vattenpölen igen och tog oss dom sista kilometrarna till Te Kuiti där vi handlade på oss förnödenheter för dom kommande 7 dagarna innan vi tog in på ett hostel och slöt våra ögon.

Dag 44
Dunk! Pang! Krasch! Vad händer? Jo, ett gäng possums hade lyckats komma in i hostelets soptunna och tyckte det var lämpligt att inventera denna kl 02:00 på natten. Tyvärr så saknar possums all typ av inventeringskunskap och laganda. Efter ett smärre världskrig ute på verandan var allt ätbart uppätet och allt oätbart sönderrivit.

Trots nattens bravader så var vi pigga och alerta inför morgonens vandring. Den tog oss ut ur den lilla byn och leden gick längs en liten flod. Riktigt härlig vandring med små hängbroar och höga steniga berg bredvid oss. Efter någon timmes promenad såg vi ett bekant tält nere i en dal. Där satt Tysken Lennart och Amerikanskan Edith och käkade frukost efter en god sovmorgon.
Vi slog följde alla fem och hittade en innerslang till ett traktordäck som gjorde det omöjligt att inte inta forsen och svalka av sig.

Efter pausen fortsatte leden efter forsen. Tyvärr nu i skarp vinkel som gjorde allt den kunde för att förstöra våra vrister och knän. Detta pågick i 14 kilometer med en varsin igenomklivning av trailen och ansiktskontakt med diverse stenar för både mig och Rebecka. Men vi tog oss ut till ett liten gräsyta med ett picnicbord och insåg att vi bara gått 18 kilometer under hela dagen. Så vi gick 10 tunga kilometer till innan vi slog läger i en tom fårhage med en riktig maffig solnedgång som avslutning på dagen.

Dag 45
Inget tar kol på motivationen så mycket som en ren och skär transportsträcka längs 26 kilometer bilväg. Eller jo, det finns ett sätt att göra det ännu lite mera själadödande. Addera extrem motvind till dessa kilometrar asfaltsväg så har vi en vinnare. Inte ens i nerförsbackarna gick det lätt. Varje steg slukade lika mycket energi som två steg i djup sand. Det enda som lyfte humöret någorlunda var synen av ett snötäckt Mount Ngāuruhoe (En 2291 meter hög vulkan) även kallat Mount Doom i Lord of The Rings.

Men trots den ändå rätt långa sträckan så var vi framme vid camp redan kl 14:30 och fick oss en välförtjänt eftermiddag i viloläge.

Dag 46, 47, 48
84 kilometer längs Timber Trail, med en liten avstickare till toppen av Mount Pureora, väntade oss. Och om man tyckte motvind längs landsväg var jobbigt så var det inget mot för vad motvind i uppförsbacke på ett kalhygge hade att erbjuda. Kastvindar slängde oss fram och tillbaka över trailen men vi gjorde ändå bra hastighet upp för berget. När vi kom till korsningen som ledde upp till toppbestigning stod vi i valet och kvalet om vi skulle hålla oss till leden eller om vi skulle chansa på toppen. Utan att ha lärt oss från de föregående 45 dagarna valde vi toppvandring. Utsikten skulle bjuda på en vy över hela Norra Ön och vi skulle förhoppningsvis få se Mount Ngāuruhoe igen. Vädergudarna vela annat. Utsikten var blockerad av tät dimma och det regnade isbitar i sidled. Där stod vi i shorts och vindjacka och frös röven av oss.

Resten av leden har bjudit oss på oslagbara vyer, 1000 kilometersgränsen, mängder av gigantiska hängbroar, vattenfall och en historielektion i Nya Zeeländsk tågrälsbyggnation. Leden vi gick på användes under mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900 till att frakta timmer ner till sågverken i Taumarunui. Men från och med 2004 har leden använts till Mountainbike och vandring med massor av informationstavlor längs med trailen som beskrivit dess ursprung.

Och sen var det Mountainbike-delen. Såklart har större delen av folket som cyklat förbi oss varit mellan 15 och 30. Men till våran förvåning även män och kvinnor i sena 70-årsåldern har swishat förbi med fullkittade cyklar. Det får en att undra vad Sveriges pensionärer gör om dagarna? Varför tar inte dom bilen till Östersund för en helgs tung downhillcykling?

Nu har vi slagit läger hos en fårfarmare 12 kilometer innan staden Taumarunui. Imorgon går vi in och tar tag i dom sista förberedelserna för 42 Traverse, Tongariro Alpine Crossing och Whanganui River Trail. 8 till 9 dagar i berg, djungel och floder väntar!

Hästfoder och fotsvamp

800 km till fots. Som att gå från Söderhamn till Helsingborg. Eller från Göteborg till Berlin. Känns overkligt!

Dag 27
Så var första natten inomhus avklarad. En liten madrass på golvet kändes som en 60,000 kronorssäng. Så det var lika gott att ta en sovmorgon när vi ändå måsta vänta in lågvattnet för att ta oss över en flod. Tyvärr så var denna dagen en sån dag som hade en ovanligt hög nivå på lågvattnet. Detta innebar att vi fick ta en liten omväg ett par hundra meter ner närmare ett träsk. Och i träsk är det tyvärr rätt mjuk och kladdig botten. Med mina breda jätteskor så gick det rätt bra. Jag sjönk bara ner till fotknölarna och fick mina strumpor lite dyiga. Värre var det för Rebeckas små flickeskor. Hon sjönk ner hela vägen till knäskålarna och fyllde upp sina kängor med dy och vatten. Just i det ögonblicket var jag nog inte särskilt värdefull i hennes ögon.

Men efter att ha kommit till North Shores och hittat en utomhusdusch så var allt tip-top igen. Och efter en strålande lunch längs stranden bestående av Fish and Chips och Piripiri- och parmesanfylld kyckling så var träsket som bortglömt och den resterande kustpromenaden till campingen gick som ingenting.

Dag 28 och 29
Vad är det här? Ännu en sovmorgon? Ja varför inte när vi bara hade 9 km kvar till Auckland centrum. Det blev en lättare promenad längs kusten och upp bland lite Andra Världskriget-monument innan vi kom till Devonport Färjeterminal för transport över sundet.

Direkt i färjeläget så spanade våra ögon in Lord of the Fries. En perfekt för-lunch tänkte vi och beställde in ett gäng hamburgare som visade sig vara vegetariankäk. Kanske lika bra att vi fick i oss lite grönsaker.

Resten av Aucklandvistelsen spenderades med att käka ännu mer hamburgare, pizza, munkar och utnyttja våra sängar så mycket som möjligt innan det var dags för tält igen.

Dag 30
Då var det nog med folkmassor och köpcentrum tyckte vi och checkade ut från YHA Auckland och började våran "Coast to Coast Walk". Ett fint namn på en ful vandring. Asfalt, reningsverk, industriområden, motorvägar och onödiga omvägar. Men vi fick åtminstone uppleva Auckland International Airport igen på månadsdagen av våran resa.

Efter att ha strukit kanten av State Highway 20 i rusningstrafik i 6 km kände vi att det var dags att få tag på en campingplats. Vi hade ju trots allt gått 32 km totalt den dagen och fötterna var mer än less på hårt underlag. Så vi gick upp till ett företag som tog hand om hästar som skulle med flyg utomlands och frågade om vi fick campa där. Det enda han kunde erbjuda oss var en hage, perfekt enligt oss. Detta till trots att tre tuppar och en häst kallade detta "hem" redan.

Efter att ha bekantat oss med våra rumskamrater och fått i oss mat var det dags att sova tyckte vi. Men vad brukar hända i närheten av flygplatser tror ni? Jo, för det mesta så både startar och landar det flygplan där. Och hur låter då ett startande jumbojet? Tillräckligt för att det ska vara på gränsen till omöjligt att somna åtminstone. Men på något vänster lyckades vi inta drömmarnas värld och kunde sova resten av natten. Eller kunde vi det? Var det inte nånting som skulle störa oss då?
Jo, klockan 02:00 vaknade både jag och Rebecka av att tältet reste sig en halvmeter upp i luften och sen blev helt platt. Efter lite snabbt överläggande mellan varandra så kom vi fram till att dom 3 tupparna i hagen var oskyldiga och att det nog måste varit deras fyrbenta vän som blivit lite för nyfiken under natten och tagit en tugga på tältet. När han märkte att det inte smakade gott så lyckades han trassla in sig i stormsnörena, för att sen få panik och dra iväg.
Så det var bara på med pannlamporna och ut i natten för att undersöka skadorna. Vad passar då bättre än lite regn? Två trasiga öglor till innertältet och en avbruten tältbåge var resultatet. Lite silvertejp och ett gäng svordomar senare så fick vi äntligen slå igen ögonen igen till ljudet av ett bilalarm och några jumbojets.

Dag 31
Det där var väl inget fågelkvitter som väckte oss? Nej, det var ett till startande jumbojet i symfoni med att hästen tog ännu en tugga på tältet. Det var bara att kliva upp och packa ihop allting för ett fixa lift till närmaste friluftsbutik. Men mitt i all tumult så vaknade Fergus och undrade vad vi höll på med kl 05:30 på morgonen. Efter lite förklarande om vad som skett under natten kröp han in i sitt tält igen bara för att några sekunder senare kika ut igen med ett lagningskit till tältpålar. Årets räddning! Nu kunde vi fortsätta söderut och skjuta upp lagningen tills det att vi kommit ner till Hamilton istället.

Så vi knatade iväg med gott humör. Det humöret gick sakta men säkert över och förvandlades till trötthet och ilska. Varför då? Jo, när det är 23 kilometer landsvägvandring framför en och himlen står vidöppen så brukar sällan lycka infinna sig. Men vi bet ihop, hittade en övergiven busshållplats som fick agera lunchrum, käkade några wraps och tog oss sakta men säkert fram till skogskanten. Men varför stanna där? Varför inte ta sig till toppen av berget och slå upp camp där? 45 minuter lerig och blöt klättring senare slog vi oss ner i en glänta, gjorde ordning middag och kröp in i våra tält nöjda över sträckan vi avklarat trots dom bistra förhållandena. Precis innan Jon Blund kom så hör vi någon komma stånkandes upp för berget. Vi kikade ut ur tälten och där var Matthew helt dyngsur och utmattad. Han hade gett sig på en 45 kilometer lång solovandring för att komma ikapp oss. Väl utfört arbete!

Dag 32
Det är en rätt svårslagen känsla att packa ihop ett dyngsurt tält, rulla ihop ett blött liggunderlag och trycka ner en fuktig sovsäck i en fuktig kompressionspåse. Speciellt svårslagen blir den när strumporna är dyngsura, kängorna likaså, shortsen iskalla och blöta iförd en T-shirt som är dränkt i svett och regn.

Men såna mornar glöms snabbt bort när man har en lätt vandring nedför framför sig. Och när den vandringen slutar i solsken i en by med ett café så känns allt värt det igen.
Efter att ha slevat i oss våran brunch så stod vi i valet och kvalet om vi skulle lyda Te Araroa Funds avstängning av Hunua Ranges och vandra den 40 kilometer (2 dagars tråkig lätt vandring) långa omledningen längs landsväg eller om vi skulle skulle ta den 45 kilometer (3 dagar tung tramping) långa avstängda vandringen genom skog och berg. Ett lätt val enligt oss och vi begav oss in i djungeln. Vi klättrade uppåt längs en bergsvägg med en flod forsandes bredvid oss tills vi kom till ett stort vattenfall där vi bestämde oss för att ta en riktig lunch innan vi tog oss an dom sista 10 kilometerna.

Det visade sig vara dom i särklass segaste 10 kilometerna så här långt på resan. Var hundrade meter kändes som en kilometer. Trötta och utmattade tog vi oss åtminstone ut ur skogen till Aucklands färskvattenreservoar. Tälten slogs upp och vi somnade omedelbart.

Dag 33
Nu hade det varit lite väl mycket vandring på senare tid. Så varför inte se hur vi låg till rent fysiskt. Jag och Nya Zeeländaren Fergus gav oss på ett soldatprov. Löpning med full packning och kängor. 3,5 kilometer på 22 minuter senare föll vi ihop och insåg att flåset kanske inte var det bästa och att vi nog skulle hålla oss till gångfart istället.

Efter en god lunch och lite vandring längs en gammal skogsväg kom vi till den sektionen av skogen som drabbats hårdast av vinterns regnoväder. Stora landmassor hade rasat ner för berget och över trailen. Trailen var till synes obefintlig på vissa ställen. Väskorna fastnade i den täta växtligheten, vi fick krypa på knäna genom välta träd, taggiga buskar rev upp armar och ben, vi gled upp och ner i lera. Men vi tog oss till toppen ännu en gång och blev belönade med en utsikt över hela Hunua Ranges nationalpark. Och man kan tycka att man borde bli trött på utsikterna snart? Men nej, allt slit och släp känns alltid hundra procent värt det när man väl står där uppe.

Vandringen nedåt gick smärtfritt och vi tog oss till en flod med en perfekt slät gräsplätt för camping och tidig middag. Efter middagen låg alla och vilade i solen med sin egen musik i öronen. En riktigt bra dag var över.

Dag 34 och 35
Ibland är dagarna rätt obetydliga och händelselösa. Dom här två dagarna var sådana dagar. Dom bestod mestadels av vägvandring och lättare farmpromenader. Det som utmärkte dom var dock att dom slutade med gratis camping hos Trail Angels. Dom lät oss campa gratis och hade dryckeskylarna fulla med öl, cider, dricka och ugnarna fulla med pizza och pajer. Vi åt oss mätta både kväll och morgon.
Förhoppningsvis så kommer dessa dagar fortsätta komma med jämna mellanrum så man kan bibehålla sin vikt någorlunda åtminstone.

Dag 36
Efter ännu en morgon med paj och varm choklad till frukost så satt vi fart söderut igen. Solen sken, utrustningen var torr. Det bådade för en härlig dag med andra ord.

Vi tog oss fram genom kohagar längs en flod och genom en golfbana i rask takt och vid lunchtid var vi framme vid det tänkta lägret. Men inte kände vi för att sluta gå redan 12 på dagen. Nog skulle vi hitta en lämplig plats för 3 tält uppe i Hakarimata-skogen. Så vi käkade en varm lunch bestående av pasta och lax vid foten av berget och begav oss sen upp i berget. Den första tänkbara campingplatsen fanns 200 meter upp och cirka 3 kilometer in i skogen. Men när vi kom fram dit så kände vi att vi kunde gå lite till ändå. Så vi kollade kartan igen. 2 kilometer fram fanns det nog en yta som skulle fungera. Väl framme så fick det plats max 1 tält på den ytan. Upp med kartan ännu en gång och nog skulle den där platsen 1 kilometer fram duga. Men nitlott igen. Och nu hade vi ju bara 900 meter kvar till toppen, om än med en riktigt brant klättring upp. Och där uppe fanns en helikopterplatta så där skulle vi kunna slå läger. Men vi gick bet igen! Stenhårt underlag och ojämnt som i en puckelpist. Så det var bara att börja vandra neråt då. 2 kilometer senare var vi nere och hittade en "bra" plats att slå upp våra tält på. En liten avstickare från trailen som tydligen var Hamiltons mest utnyttjade löpartrail. Folk sprang förbi oss ända till tiotiden på kvällen.

Men vi brydde oss inte märkbart i våra "campinginkräktare". Efter 32 kilometer i sulorna så är man rätt trött och mör så vi somnade rätt snabbt där i leran.

Dag 37
Vem kliver upp och springer upp för ett berg kl 05:00 på en Torsdag? Tydligen en hel drös med folk. Men det var väl inte helt fel att vakna upp till löpsteg istället för fågelsång och solsken. Men nu var det bara 22 kilometer till Hamilton och en vilodag väntade. Och en vilodag som skulle spenderas i Matthews systers hus med fritt wifi, dusch, möjlighet till att läka den enorma mängd fotsvamp vi ådragit oss och ett fullutrustat kök. 

Så igårkväll käkade vi indisk mat, satt i en soffa och tittade på film, käkade chips och drack cider. Riktigt välbehövlig afton! 

Dag 38
Ikväll så drar jag och Rebecka på World Cup i Rugby League och ser på när Nya Zeeland tar sig an Tonga på Waikato Stadium här i Hamilton och imorgon beger vi oss iväg på några riktigt tunga dygn i tusenmetersberg i lervälling. Normalt tar vi 25-30 kilometer på en dag medans dessa 16 kilometrar beräknas ta runt 2 dygn. Vi får väl se hur snabbt vi betar av det.