Grå utsikt och tusen kilometer

Dag 39
Det är svårt att lämna ett bekvämt hem och börja vandra när man möts av grillat till frukost efter en kväll av Rugby, cider och filmkik. Så vi blev kvar i Hamilton en dag till. Efter frukosten tog vi bilen och rekade sträckan vi hade framför oss. Sen drog vi in till Hamilton City och käkade cesarsallad och en massa glass. Vi avslutade kvällen med grillat, film och fruktsallad. Men alla underbara ting har ett slut och trailen väntade så vi ställde våra väckarklockor på 06:00 och insåg att en riktigt bra vilohelg var över.

Dag 40
Fyllda till bredden av god mat så tackade vi Amie och Andrew för deras gästfrihet och for iväg i tron om att våra energiförråd var hundraprocentiga. Men all vila och käk hade verkat kontraproduktivt. Vi slet och släpade våra tunga kroppar och väskor ut ur Hamilton Centrum och in i dess bondeland. Ett bondeland med kohagar och grusvägar direkt hämtade från Lord Satans privata grusvägssamling.

Och efter att ha doppat hela benet i ett bottenlöst hål av koavföring så var det verkligen hög tid för camp och vila.

Dag 41
Ahhh, då var det dags! Det tunga och leriga Mount Pirongia vi läst och hört om stod framför oss, 4.5 timmar av underbar lerstig väntade. Efter en lätt vandring till foten av berget så tog vi oss en varsin Power Bar och tömde task och tarm. Jag fick för mig att jag skulle lyssna på musik så dom andra gick i förväg medans jag letade efter hörlurar och MP3-spelare i väskan. Med Daft Punk i öronen så stormade jag in i skogen i full fart för att ta igen på de andras försprång. Men det spelade ingen roll hur högt tempo jag höll, jag fick aldrig kontakt med dom! Efter 2 timmar stod jag på toppen av Mount Pirongia fortfarande utan sikte av mina medvandrare. Så jag klättrade upp i ett utkikstorn och ropade ut Rebeckas namn lite på måfå och till min förvåning får jag till svar från den täta regnskogen "JAAAAA!! VI GICK VILSE!". Jag insåg rätt omgående att det inte var regnskogen som svarade utan mest troligt min bortsprungna flickvän.

40 minuter senare fick jag höra Rebeckas historia. Redan efter 30 meter hade hon och Matthew svängt fel och kommit ifrån trailen. När dom märkt det hade dom irrat runt och tillslut kommit på stigen igen. Dom mötte då några killar som hade sett en lång skandinavisk kille som sprintat upp för berget lite tidigare. Rebecka anade vem denna långa skandinaviska kille kunde vara och lämnade Matthew bakom sig och tog upp jakten på mig som senare visade sig lönlös.

Vi valde, trots att vi kommit upp 2 timmar tidigare än väntat, att stanna kvar på toppen och sova i en av de två hyttorna på toppen och vila upp våra stackars vader inför morgondagens nedstigning.

Dag 42
Om då klättringen upp var så lätt så borde rimligtvis vägen ner vara desto jävligare, så har det fungerat hittills på Te Araroa Trail.
Men till våran förvåning så skuttade vi med enkelhet ner för berget. Vi hade slagit följe med en engelsman som hade sin bil parkerad på botten och han bjöd på äpple och kex medans vi inväntade Matthew och Batman som tog lite längre tid på sig.

Efter att ha sagt Hej då till engelsmannen så började vi vandra grusväg och vi vandrade grusväg och vi vandrade grusväg. Ända tills vi började vandra asfaltsväg bara för att sen börja vandra grusväg igen. Men tillslut så kom vi till en lerväg med en orange TA-markering vid sig. Äntligen in i skogen igen. Men först, köpa lite ankägg från en bondes gårdsbutik.

Skogen vi gick in i var som från en inspelning av Sagan om Ringen. Vattenfall och gamla gigantiska träd om vartannat. Tre riktigt härliga timmar på den hittills mäktigaste delen av trailen gick förbi som ingenting.
Vi slog sen upp camp precis vid ingången till nästa del av trailen bara för att två minuter senare bli erbjudna att sova uppe i ett par förbipasserandes hus 200 meter upp efter vägen. Men eftersom allt var uppackat och vi börjat laga våran mat fick vi bittert tacka nej till deras inbjudan och istället äta våra ägg- och ostfyllda tortillawraps i vårat fuktiga tält.

Dag 43
Då var vi där igen, en hel natt av hällregn och storm. Och om det ändå varit igång en hel natt, varför inte fortsätta en hel morgon och en hel förmiddag? Då är det väl för väl att det finns regnkläder som håller en torr åtminstone? Ja, dom håller ju en torr från nederbörden. Tyvärr så gör dom ett mindre bra jobb med att hålla oss torra från oss själva. Upp och ner för leriga kohagar får kroppstemperaturen att gå upp rätt markant och det känns som man ska drunkna inne i regnstället. Men det som inte dödar det härdar och efter regn kommer solsken. Denna gång kom solskenet inte bara i formen solsken utan även som Fish and Chips på en restaurang i byn Waitomo. Och mitt i denna underbara måltid uppenbarar sig ett bekant ansikte från våran första vecka här på Trailen, Magdalena från Stockholm. Hon hade tagit en halv vilodag och varit på grottsafari i området och skulle nu bege sig dom 17 kvarvarande kilometerna till Te Kuiti. Berusade av mat och dryck så tyckte både jag och Rebecka att det lät som en bra idé och hakade på.

Efter 5 kilometer frågade Rebecka om jag läst Trail-beskrivningen för den här sektionen. Jag tyckte terrängen svarade på den frågan rätt bra ändå. Nästintill vertikal stigning rätt in i tät snårskog och lervälling var inget vi planerat avsluta dagen med. Så blev det inte heller förvisso, för efter snårskogen kom vi ut i dessa vidriga kohagar igen. Upp och ner i hagar med vristdödande gropar i 10 kilometer för att sen komma till en betryggande grusväg. Att då århundradets regnoväder tornade upp sig bakom oss var vi lyckligt ovetande om för tillfället. När molnen inte längre orkade hålla inne sina tårar så släppte den ner fotbollsstora regndroppar över våra huvuden och vi tog skydd i det turligt placerade koskjulet precis bredvid oss. Vi packade upp våra kokta ankägg och gjorde oss en varsin wrap med ost, salami och ägg på. Vi kom sen att tänka på stackars Magdalena som vi spurtat ifrån och att hon mest troligt stod helt utan skydd från regnet. 20 minuter senare ser vi en gående vattenpöl närma sig skjulet. Vi slog då följe med vattenpölen igen och tog oss dom sista kilometrarna till Te Kuiti där vi handlade på oss förnödenheter för dom kommande 7 dagarna innan vi tog in på ett hostel och slöt våra ögon.

Dag 44
Dunk! Pang! Krasch! Vad händer? Jo, ett gäng possums hade lyckats komma in i hostelets soptunna och tyckte det var lämpligt att inventera denna kl 02:00 på natten. Tyvärr så saknar possums all typ av inventeringskunskap och laganda. Efter ett smärre världskrig ute på verandan var allt ätbart uppätet och allt oätbart sönderrivit.

Trots nattens bravader så var vi pigga och alerta inför morgonens vandring. Den tog oss ut ur den lilla byn och leden gick längs en liten flod. Riktigt härlig vandring med små hängbroar och höga steniga berg bredvid oss. Efter någon timmes promenad såg vi ett bekant tält nere i en dal. Där satt Tysken Lennart och Amerikanskan Edith och käkade frukost efter en god sovmorgon.
Vi slog följde alla fem och hittade en innerslang till ett traktordäck som gjorde det omöjligt att inte inta forsen och svalka av sig.

Efter pausen fortsatte leden efter forsen. Tyvärr nu i skarp vinkel som gjorde allt den kunde för att förstöra våra vrister och knän. Detta pågick i 14 kilometer med en varsin igenomklivning av trailen och ansiktskontakt med diverse stenar för både mig och Rebecka. Men vi tog oss ut till ett liten gräsyta med ett picnicbord och insåg att vi bara gått 18 kilometer under hela dagen. Så vi gick 10 tunga kilometer till innan vi slog läger i en tom fårhage med en riktig maffig solnedgång som avslutning på dagen.

Dag 45
Inget tar kol på motivationen så mycket som en ren och skär transportsträcka längs 26 kilometer bilväg. Eller jo, det finns ett sätt att göra det ännu lite mera själadödande. Addera extrem motvind till dessa kilometrar asfaltsväg så har vi en vinnare. Inte ens i nerförsbackarna gick det lätt. Varje steg slukade lika mycket energi som två steg i djup sand. Det enda som lyfte humöret någorlunda var synen av ett snötäckt Mount Ngāuruhoe (En 2291 meter hög vulkan) även kallat Mount Doom i Lord of The Rings.

Men trots den ändå rätt långa sträckan så var vi framme vid camp redan kl 14:30 och fick oss en välförtjänt eftermiddag i viloläge.

Dag 46, 47, 48
84 kilometer längs Timber Trail, med en liten avstickare till toppen av Mount Pureora, väntade oss. Och om man tyckte motvind längs landsväg var jobbigt så var det inget mot för vad motvind i uppförsbacke på ett kalhygge hade att erbjuda. Kastvindar slängde oss fram och tillbaka över trailen men vi gjorde ändå bra hastighet upp för berget. När vi kom till korsningen som ledde upp till toppbestigning stod vi i valet och kvalet om vi skulle hålla oss till leden eller om vi skulle chansa på toppen. Utan att ha lärt oss från de föregående 45 dagarna valde vi toppvandring. Utsikten skulle bjuda på en vy över hela Norra Ön och vi skulle förhoppningsvis få se Mount Ngāuruhoe igen. Vädergudarna vela annat. Utsikten var blockerad av tät dimma och det regnade isbitar i sidled. Där stod vi i shorts och vindjacka och frös röven av oss.

Resten av leden har bjudit oss på oslagbara vyer, 1000 kilometersgränsen, mängder av gigantiska hängbroar, vattenfall och en historielektion i Nya Zeeländsk tågrälsbyggnation. Leden vi gick på användes under mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900 till att frakta timmer ner till sågverken i Taumarunui. Men från och med 2004 har leden använts till Mountainbike och vandring med massor av informationstavlor längs med trailen som beskrivit dess ursprung.

Och sen var det Mountainbike-delen. Såklart har större delen av folket som cyklat förbi oss varit mellan 15 och 30. Men till våran förvåning även män och kvinnor i sena 70-årsåldern har swishat förbi med fullkittade cyklar. Det får en att undra vad Sveriges pensionärer gör om dagarna? Varför tar inte dom bilen till Östersund för en helgs tung downhillcykling?

Nu har vi slagit läger hos en fårfarmare 12 kilometer innan staden Taumarunui. Imorgon går vi in och tar tag i dom sista förberedelserna för 42 Traverse, Tongariro Alpine Crossing och Whanganui River Trail. 8 till 9 dagar i berg, djungel och floder väntar!