Mordorpromenad och kajakjakt

"Om jag drar upp kajaken en bit på stranden så behöver jag nog inte knyta fast den..."

Dag 49
Efter att ha avnjutit en kväll hemma hos bonden och hans fru med kaffe, te, kakor, vin och öl så vaknade vi upp i toppform! Att vi sen blivit inbjudna till frukost hos tidigare nämnda par gjorde inte morgonen sämre. Ägg, bacon, yoghurt, toasts, marmelad, färskpressad juice, fruktsallad och te vinner över havregrynsgrötfrukost 10 gånger av 10.

En lätt, men varm, promenad senare anlände vi till byn Taumarunui där organisering av den uppkommande Whanganui River kanotturen stod på schemat.
Efter en god lunch, shopping, packning och postning av mat så fixade vi lift till campingplatsen utanför byn där en måltid utan dess like väntade. 1.3 Kg biff var, 1 stor sötpotatis, champinjoner, sallad och avokado. Och till efterrätt en stor laddning Gino (kiwifrukt, bananer och jordgubbar gratinerade i ugn med vit choklad) och vaniljglass.
Att göra detta efter 7 dagar av nästintill svält visade sig vara allt annat än begåvat. Magsmärtor och ett gäng toalettbesök väntade innan vi äntligen kom i säng/liggunderlag.

Dag 50
Man ska väl inte klaga, men när man vaknar upp till solsken och blå himmel när 37 kilometer landsvägspromenad väntar så kan man hålla sig för skratt.
I 35 grading värme strosade vi iväg längs Taumarunuis lantbruksområden. Men åkermark med kossor och får blir rätt tråkigt i längden trots att det ibland dyker upp mer spektakulära djur som strutsar, hjortar och alpackor.
Det som fick oss att knata på i värmen och dammet från grusvägarna var cafét som väntade där i byn bortom bergen. Att vi möttes av en "Private Property, no longer a business"-skylt fick inte humöret att stiga precis. Men ingen idé att sura ihop, 2 km längre fram väntade våran tänkta campingplats med möjlighet till svalkande bad i en flod.

Dag 51
42 Traverse, ett fräckt namn på en rätt medelmåttig trail. Men ett gäng riktigt härliga utsikter över floder och regnskog gjorde förmiddagen till en riktigt bra förmiddag. Vi kom in på vad vi ska sysselsätta oss med när vi kommer tillbaka till det verkliga livet igen. Efter massa tankar, planer, drömmar och idéer så kom vi fram till att vi har noll koll på vad vi vill ska ske i livet. Och det kanske är så det ska vara. Det har ju löst sig till det bättre hittills så.

Efter en lunch bestående av Tortilla med Chorizo, ost och mjukost på nere i en dal med en kristallklar flod som underhållning så vek vi av från den välskötta 42 Traverse och in på Waione-Cokers Track. En led som dom verkar ha glömt bort någon gång under Kalla Kriget. Taggbuskar, lera, djupa sprickor och välta träd i kombination med långa stigningar gjorde dom sista 17 kilometerna riktigt tunga. Men vi tog oss ut på State Highway 47 och dom sista kilometerna till Tongariro Base Camp Holiday Park där vi tömde deras förråd på Coca Cola och KitKat. Ännu en 37 kilometersdag avklarad.

Dag 52
Vad säger klockan 04:15? Jo, pip pip pip pip! Dags att kliva upp och möta Tongariro Crossing och Mount Doom. Men först, 6 kilometer motorväg. Och det hade ju varit 5 dagar av strålande sol och blå himmel så det skulle väl inte vara några problem? Jo då, nu skulle ju Rebecka och Andreas upp på ett berg. Så nog var det regn i luften och gråare än Borås ute. Vi klättrade 1700 meter över havet och vi såg inte en meter framför oss. Vandringsmoralen var nere i fotknölarna. Då hörde vädergudarna våra böner och släppte fram sol och himmel igen! Blue Lake och Emerald Lakes visade upp sig från sina bästa sidor och det var som att gå runt på en annan planet. Ett helt dött landskap med bara sten och lava vart man än tittade. Och där började Mount Ngāuruhoe, även kallat Mount Doom, torna upp sig framför våra ögon bland molnen. Varför nöja sig med att se den underifrån? Varför inte ta sig dom 700 höjdmetrarna upp på toppen? Efter en liten lunch och bearbetning av Rebecka så tilläts jag klättra upp på den omärkta stigen i de allt annat än goda väderförhållandena. Ett steg upp, 3 steg ner, ett steg upp, 3 steg ner osv osv osv. Vulkansand visade sig ännu en gång vara ett fanstyg att klättra i. Men skam den som ger sig, efter lite drygt en och en halv timme så var jag uppe vid kratern och fick se molnen skingra sig över Tongariro och Emerald Lakes.

Nu var det bara att ta sig ner från berget som gällde och slutföra dagen. Att det var 19 kilometer kvar av totalt 37 var jag då lyckligt ovetandes av. Men vi tog oss fram och belönade oss med en varsin pint cider, en pizza och en parmesankyckling med potatismos. Och för att utöka belöningen tog vi en svit med spaavdelning. Ett lyxigt slut på ett gäng 37 kilometersdagar.

Dag 53, 54, 55, 56
Att vakna upp i en säng med direkt utsikt över Mount Ngāuruhoe är inte fy skam! Och att sen kunna slå på TV:n och käka frukost under täcket var inte heller illa. Eftersom utcheckning inte var förrän 10:00 och vi bara hade 17 kilometer att vandra så stressades det inte upp den morgonen.
Leden från Whakapapa till National Park var i toppskick och gick utan svårigheter. Vi slog upp vårat tält redan klockan 2 och tog det lugnt resten av dagen bredvid en liten flod.
Morgonen därpå gick vi den lilla biten vi hade kvar in till National Park där vi hade 3 dagar att ta död på innan vi skulle bege oss till Whakahoro. Dom dagarna gick ut på att äta, vila, äta, spela biljard, vila, äta, titta på film, baka paj under strömavbrott med McGyver-ugn, fira Rebeckas födelsedag, vila, spela schack, dricka cider, äta, vila och inte minst sova!

Dag 57-58
Lite mulet, lagom temperatur, nästan ingen mat i väskan och lätt nedförslut. Fyra ideala ting när det kommer till vandring!
Om än grusväg så bjöd våran nerstigning från 800 m.ö.h till havsnivå på riktigt fina vyer. Gammal urskog blandad med fårhagar och floder.
16 kilometer gick som en dans. Och vad är en dans utan hällregn? Om vi hittills hade tyckt himmelen öppnade sig över oss så var det inget mot för vad som skedde då. Jag hade ingen aning om att regndroppar kunde bli så stora och att dom kunde komma med sån kraft som dom gjorde. Mitt regnskydd för väskan gjorde ungefär lika mycket nytta som om jag hade lagt ett blad Euroshopper toalettpapper på den.

Men vi lyckades få upp vårat tält utan större problem och kunde faktiskt gå och lägga oss helt torra den kvällen.

Morgonen därpå sken solen och allt var gott igen. Vi käkade frukost och packade ihop allt för att ta dom sista milen till Blue Duck Station I Whakahoro. Ute på vägen bredvid gräsytan vi campade fylldes det  plötsligt upp med hundratals kor, tjurar och kalvar. Dessa skulle flyttas från en äng till en annan. Det uppstod ett visst tumult på vägen när kossorna framfördes i cirka 7km/h och det kom 2 st lastbilar farandes i dryga 80 knyck bakom hörnet. Den första uppfattade situationen rätt omgående och gjorde en lugn, om än hård, inbromsning. Lastbil nummer två satt mest troligt och tänkte på allt annat än just lastbilskörning och kossor. 18 meter däckskrik senare stod han parkerad 10 cm från framförvarande lastbil. Det blev inge oxfilé den morgonen tyvärr.

Vi tog oss obekymrat dom dryga 3 milen längs den oerhört osexiga grusvägen till Whakahoro lagom till lunch. Där väntade en hel uppsjö TA Hikers på sina kanoter från diverse företag runt om i området. En riktig härlig kväll mer en maffig solnedgång ackompanjerad av ett åskoväder i fjärran.

Dag 59
I vanlig ordning slogs ögonen upp kl 06:00 och dagen tog fart. Tälten plockades ihop, frukosten åts upp och tänderna borstades. Nu var det bara kanotföretagen som skulle anlända med våra kanoter kvar. Men eftersom det varit ett jordskred en bit upp mot civilisationen så tog det lite längre tid än väntat. Vi fick då beskedet att Matthew skulle avstå färden ner för Whanganui River och ta sig till sjukhuset istället. Riktigt tråkigt tyckte alla då han är en riktig humörhöjare under tunga vandringar.

När kanoterna, och våra efterlängtade lådor med mat, dök upp så började ompackningen från ryggsäck till vattentät tunna. Vi sa hej då till Matthew som åkte tillbaka till Taumarunui och gick ner mot floden där en säkerhetsgemomgång väntade. Eller det trodde vi åtminstone. Gubben som kom med kanoterna yrkade "sunt förnuft" och släppte iväg oss på den 140 kilometer långa färden ner mot Whanganui. Vädret var perfekt, strömmen förde oss med lätthet söderut och våra tunnor var fulla med tung mat vi annars aldrig bär med oss. Utan några missöden tog vi oss fram till en campingplats och insöp utsikten innan natten trängde sig på.
Där nere låg våra 4 kanoter, 8 paddlar, våran kajak med sin paddel och inväntade morgondagen...

Dag 60
4 kanoter, 7 paddlar och ingen kajak låg kvar på flodbanken. Ändå rätt bra procent som klarat sig från tidvattnet får man ju säga. Det var bara att tänka om och lasta på stackars Roel ovanpå tunnorna i en av kanoterna och bege sig ut på kajakjakt. En jakt vi kände på oss var rätt lönlös.
Men våra humör var trots nattens förlust på topp. Vi gled ned för floden, käkade gott, drack cider och vin och bara hade det fint. Sen kom forsarna. Perfekt för oss med normalt lastade kanoter. Mindre perfekt med den kanot som hade en högt lastad Holländare i sin. Några snedpaddlingar och yviga rörelser senare låg kanoten uppochner med tre förvirrade passagerare hängandes på sig ner för den vilda floden. Några hindra meter ner lyckades vi få i land våra blöta vänner och kunde tömma kanoten på vatten och stuva om så tyngdpunkten kom ner under vattenlinjen igen.

Efter ett litet pitstop och en lätt vandring upp till "Bridge to Nowhere" (en betongbro mitt i djungeln som inte har någon väganslutning till sig...) så kom vi ner till floden igen och möttes av en Jetbåt som hade Roels blåa fina kajak lastad på sig. Den hade hittats uppspolad några mil ner längs floden. Ordningen återställd och vi fortsatte vår färd mot campingplatsen vi tänkt oss för natten.

Dag 61-62
Dagarna fortsatte i samma anda. Vi solade, åt, drack och paddlade lätt ner för forsen. Ett gäng vältningar och översvämmade kanoter men inget allvarligt inträffade. Eller ja, det är väl en sanning med modifikation. Imorse när vi vaknade så hade inte mindre än 6 paddlar sköljts iväg av tidvattnet. Det var tydligen bara jag och Rebecka som lärt oss av tidigare fadäs. Men med lite tur och uppfinningsrikedom så lyckades vi ta oss ut mot dom sista kilometrarna till Whanganui. Att göra det lätt för oss och invänta att tidvattnet gått upp? Nej det är inte våran melodi! Så vi paddlade 16 kilometer i motströms bara för att vi kunde. En brakmiddag bestående av kycklingfilé, sallad och stekta champinjoner ligger nu och gror i våra lagar och nu längtar kropparna efter att få en tungt lastad ryggsäck på axlarna och bege sig ut på äventyr igen!