Halvvägs och skrotknä

Citat från slutet av förra inlägget: "Nu längtar kropparna efter att få en tungt lastad ryggsäck på axlarna..."

Dag 63
Då var det slut på lökandet i en kanot och tillbaka till verkligheten igen. Men först frukost. Och vad käkar vi till frukost en vanlig morgon då? Jo, det blir oftast havregryn med torkade bär, nötter, banan och vaniljprotein i. Efter frukosten så slängde vi på oss våra tunga väskor, ångrade våran önskan kvällen innan, och vandrade iväg från campingen och in mot Whanganui Centrum där vi skulle köpa Wax till våra kängor och lite andra förnödenheter. Efter det började det som ingen av oss sett fram emot. 27 kilometer motorväg följt av 9 kilometer landsväg. Detta skulle då ske under 30-gradig värme och strålande sol. Efter ett gäng timmar av nära-döden-upplevelser i form av långtradare och bilar så var det dags för lunch. En liten skogsdunge fick duga. Vad blev det till lunch då undrar ni säkert då? Jo, det ska jag berätta för er. Tortillabröd med ett tjockt lager mjukost på, sen ett lager Chorizo, ett lager kokt ägg toppat med några riktigt tjocka skivor cheddarost. Och som snacks blev det Vit Choklad med Citronlemonadsmak och några choklad- och nötbars.
Men inte blev vi färdig med motorvägen bara genom att sitta och käka lunch. Så vi hävde oss upp från vår oergonomiska lunchställning och satte fart sydöst igen. Efter att ha varit in och fått vatten på en gård med 12 (Måste varit värmen, ingen människa köper väl på sig så många?) greyhounds så såg vi äntligen avfarten från motorvägen. Och ännu en gång spelade värmen och solen oss ett spratt! Inte var det väl en antikshop med café som fanns där efter vägkanten? Jo, nog gjorde det det allt! Vi köpte en liter citronlemonad, en sprite och en flaska vattenmelonslemonad som toppades av med en Lemoncurdbakelse.
Efter det sockerruset gick dom sista 9 kilometrarna som en dans. Vi slog upp vårat tält längs med Koitiata Beach och avnjöt våran Couscous-, pasta-, kycklingsoppatonfiskmiddag med en rent ut sagt magisk solnedgång över det Tasmanska havet.

Dag 64
Vaknar man bredvid en 9 kilometer lång strand när det är 32 grader varmt ute så är det olagligt att inte ta ett morgondopp! Och ska man dessutom gå dom 9 kilometrarna så är det ännu mer olagligt att inte ta ett par dopp efter vägen. Våra stackars ömma ben och leder tackade för det svalkande havet och vi kunde fortsätta vandringen upp från stranden och in i barrskogen längs en gammal skogsväg utan problem.

När vi tagit oss nästan hela vägen till staden Bulls, där vi tänkt slå läger, blir vi omkörda av en pickup med ett glatt gäng bakpå. Kände vi inte igen två av dom som satt där bak? Jo, mycket väl var det ett tyskt par som vi träffat på Whanganui River. Ett tyskt par som gjort det mycket klart för alla runt om sig att folk som kallade sig för Te Araroa Hikers men liftade var det värsta som fanns. Dom skämdes rätt gott när vi stötte på dom senare längs vägen när dom letade någonstans att campa för natten.
Vi lämnade dom bakom oss, knatade in till Bulls, svepte en varsin XL Milkshake och tog oss sen till en campingplats i utkanten av stan. På campingen stötte vi på det lite äldre Schweiziska paret Agatha och Lawrence, två halvkända karaktärer här på trailen som man alltid blir lite extra glad över att stöta på.
Någon timme senare dök det upp ännu lite fler TA Hikers och vi hade gemensam matlagning och planering för Södra Öns långa och obebodda sträckor.

Dag 65
Klockan slog 06:00 och våra kroppsliga väckarklockor ringde, vi hade siktet inställt på staden Fielding och dess McDonald's för en varsin Frozen Coke Float! Den första milen gick alla för sig själva och lyssnade på musik, podcasts och ljudböcker. Jag lyssnade på Framgångspoddens avsnitt med den Svenska Äventyraren Fredrik Sträng för 923:e gången i ordningen, medans jag i bakgrunden hörde Rebecka sjunga julsånger.
När vi kom fram till Fielding vek vi av 2 kilometer från trailen för att få våran dos av McDonald's:
Jag: Hi, do you have Frozen Coke?
Kassörskan: Yes!
Jag: Oh, great! Can I have two Frozen Coke Floats and one Big Mac please?
Kassörskan: Of course! *Börjar tappa upp Frozen Strawberry Fanta*
Jag: That not Coke, right?
Kassörskan: No, no coke! Is this OK?
Ja ibland blir man intresserad av att se McDonald's anställningsprocedur.

Vi skuttade ut ur staden och över en flod som såg riktigt inbjudande ut i den gassande solen. Vi gick av vägen och ner mot flodbanken längs en liten grusväg. Där nere stod en minivan som gungade i en stadig rytm med fördragna gardiner. Paret i baken måste ha haft någon typ av Disco där inne.

Avsvalkade och fräscha fortsatte vi dom korta 9 kilometrarna längs ett flygfält där vi kikade på när glidflygplan startade och landade.
Utan campingplats i Bunnythorp så var planen att invänta mörkret och sen smälla upp våra tält på någon skymd plats och sen dra iväg innan solen gick upp. Men när vi väl kom fram till byn såg vi en urtrevlig kvartersbar med en perfekt gräsmatta på baksidan. Jag gick in och frågade om det var ok att slå upp tälten där i utbyte mot att vi kom in och drygade ut deras dagskassa. Inga problem alls! Sagt och gjort, vi slog upp tälten och gick sen in och beställde lite öl, en Burboun och Cola och andra förfriskningar. Och ingen kvarterskrog utan dess stamgäster. Noll studielån, eventuellt en full uppsättning tänder om man la ihop de fåtal gaddar dessa 9 personer satt inne med, historier från alla dom hundratals manstimmar dom spenderat på krogen och hur trevliga som helst! Innan mitt första tomma glas ens nuddat bordet så dök en gigantisk arbetarnäve upp med ett nytt. När dom hörde att vi var från Sverige tyckte den enda kvinnan i sällskapet att 48 ABBA-låtar passade att köa upp i skivspelaren. När vi nämnde att vi skulle gå ut och laga mat vid tältet så dök en BBQ Kycklingpizza och en stor skål med pommes upp.

Vi kunde gå och lägga oss lagom berusade, mätta och med en av dom trevligaste kvällarna på trailen hittills bakom oss.

Dag 66
Nu var det nära, nu var det bara 26 kilometer landsväg kvar innan vi fick ta oss in i skogen igen. Så vi röjde av 16 av dom lite snabbt innan lunch. Där handlade vi på oss frukost, lunch och middag för dom kommande 5 dagarna men med 2 nödladdningar ifall vi skulle bli fast uppe på fjället vi skymtade i fjärran. Och när man närmar sig 1500 kilometer så krävs det lite bubbel. En liten flaska fick räcka och vi begav oss ut ur staden mot skogen.
Vi hade tagit sikte på en liten campingplats cirkus 10 kilometer österut som låg belägen längs en liten å. När vi kom dit så såg vi att det satt ett äldre par som också skulle använda platsen som sitt hem den kommande natten. Paret hade dessutom en stor Amerikansk Staffordshire Terrier. Så jag gick fram och tänkte prata med våra grannar. Oklokt beslut, herren hade nätt och jämt fått ut kanylen ur armen och damen hade nog andats i sig en flaska dyrare Thinner när jag kom fram. Jag återgick till våran tältplats och höll mig från Herr och Fru Pundare för resten av kvällen.

Vi lagade våran mat, satte "champagnen" på kylning i ån och höll ett vaknade öga bakom våra ryggar. Kvällens middag bestod av Brunt Ris, kycklingsoppa, couscous och Piripiri-tonfisk. Till det skulle korken skjutas och det skulle firas. Antiklimax! Under foliet så satt en plastatrapp som skulle likna en kork och under denna en skruvkork. Jaja, bubblet slank ner fint och vi kunde somna in till ljudet av floden och skriken från Herrn och Frun bredvid som tydligen tyckte väldigt olika om något mindre betydande.

Dag 67
När man går 32 kilometer och det inte finns nånting att skriva om den dagen, ja då kan ni gissa hur extremt ointressant och långtråkigt det var att vandra då. Men alla dagar kan inte vara vinstdagar. Vi tog oss till en stor damm där vi slog läger och tog skydd från blåsten och somnade utan några som helst bekymmer. Dom senaste dagarnas monstervandringar hade sakta men säkert börjat ta ut sin rätt.

Dag 68
Det var tre trötta vandrare som kravlade ur tälten den morgonen. Men med lite frukost i magarna så tog vi oss iväg i hyfsat rask takt ändå. Så rask takt att Fergus var nära på att missa att leden vek av från grusvägen och in i skogen. Som tur var såg jag och Rebecka honom och kunde ropa tillbaka honom i rätt kurs.
Trailen vi gick in på hette Burttons Track och var uppkallad efter en man som flyttade långt ut i skogen och brukade marken där i sin ensamhet i över 30 år. Han skapade en lättare väg för sina boskap och en hängbro över en flod. En hängbro som en dag kollapsade och han föll ner och bröt sina ben och fick inre blödningar. Men innan han kröp 12 timmar för att få hjälp så tog han sig tillbaka till sitt hus och gav sina hundar mat. Han avled sen av sina skador någon gång på 1940-talet. Så, kunde han krypa med två brutna ben så skulle väl vi kunna ta oss dom 20 kilometerna till Tauruna Ranges också utan några större problem? Klart vi gjorde! Lagom till lunch stod vi där och glodde upp på den mäktiga fjällkedjan. Men varför stå och glo? Varför inte ta det dumma beslutet och ta sig 900 höjdmeter och 15 kilometer upp för detta berg i den extrema hettan? Kropparna gick på ångor redan innan vi satt fart uppåt. Men det var inget mot för vad dom gjorde när vi väl tagit oss till toppen. Hjärtat slog i överljudsfart, musklerna skrek efter syre och hjärnan kändes som en deg där innanför pannbenet. Men nu var vi ju på 900 meters höjd och på samma höjd låg ju hyttan vi skulle sova i för natten, bara 3 kilometer bort. Dock på en annan bergskam. Närmare bestämt 2 bergskammar bort. Så trailen begav sig brant neråt till 600 meter och sen upp till 900 igen för att vara dyka neråt igen. Och vad gör man? Det spelar tydligen ingen roll hur irriterad man blir på berget, man kan sparka hur mycket man vill på det och kalla det olika elaka saker. Berget består och det enda man kan göra är att knata på.
Tillslut dök hyttan upp och vi kunde äntligen andas ut på riktigt, laga våran mat och krypa ner i våra sovsäckar och sluta våra ögon ännu en kväll.

Dag 69
Nu var elevationskartan studerad och det stod klart att det var nästintill bara uppför den morgonen. Kan låta jobbigt men om man får välja så är uppåt att föredra. Dels för att man klättrar till en utsikt, en belöning, ett mål. Dels för att knäna tar så otroligt mycket stryk från varje steg nedför med tungt lastad ryggsäck.

Vi klättrade längs kala fjällryggar med utsikt över hela Tauruna Range och det Tazmanska havet. Vi tog en lång härlig lunch vid en liten orange hytta uppe på en topp och insöp solen och utsikten ytterligare. Vi hade nu bara 5 kilometer kvar till nästa hytta där vi tänkt slå läger för natten innan vi kunde bege oss till den högsta toppen på sektionen.

Dag 70
Vem hade hällt grå färg på fönsterrutorna under natten? Nej det var visst storm, regn och dimma över hela fjällkedjan. Allt annat än optimalt när man ska bege sig upp på toppen i helt oskyddad terräng. Så vi hivade in ved i spisen, drog upp dragkedjorna på sovsäckarna och somnade om nån timme och hoppades på det bästa. När klockan närmade sig lunch så insåg vi att vi nog skulle vara fast på fjället minst ett dygn till.
Vi kollade igenom matförrådet och där hade vi inga problem. Gasförrådet däremot var det värre med, max 2 middagar till skulle vi få ut av gasen vi hade kvar. Så vi tog det säkra före det osäkra och la pasta och soppa i vårat kokkärl och ställde det på kaminen och körde ett långkok.

Tiden i en hytta på ett berg i storm går allt annat än snabbt. Som tur var hade en av killarna med sig en förenklad version av ett brädspel som vi kunde döda lite tid med.
Klockan närmade sig äntligen middag och vi tog alla fram våra kokkärl och spanade in våra klumpar till pasta. Det var bara att blanda i lite tonfisk och kyckling i geggan och låtsas som att det var någon typ av pudding.

Skymningen kom och så även en molnfri himmel. Chansen för en toppvandring och en nedstigning av Mt.Crawford såg lovande ut.

Dag 71
Vilken natt! Som tur var började en av killarna i hyttan snacka i sömnen och väckte oss alla. Utanför fönstret skådades den mest stjärnklara himmel vi någonting sett.
Och med en sådan stjärnklar natt kunde det inte annat än vara en toppendag som väntade oss. Helt klarblå himmel, lagom temperatur och inte allt för hård vind. Nya Zeeländarna satt på sig långbyxor, tröjor och vindjackor och begav sig ut. Jag och Rebecka satte på oss våra shorts och våra T-shirts och vandrade ut. Deras syn på "kallt" skiljer sig tydligen från våran.

Vandring upp till Mount Crawfords topp gick som smort. Vart man än tittade så blev man belönad av en sällan skådad utsikt. Vi såg hela vägen ner till den norra ön och dess fjällkedjor, hela vägen till Wellington Harbour, ända till Mount Raupeuh som vi vandrade vid för 19 dagar sedan. Motivationen var på topp! Men på vägen ner från 1469 meters höjd så sa Rebeckas vänsterknä ifrån på riktigt. Vägen ner till marknivå blev en riktigt tung och olämplig en. Men med lite tejp, kompressionsband och pannben så gick det också.
Att det sen var 24 kilometer hård tramping dagen efter också var nog att ta i. Så det var bara svälja stoltheten och lyssna på kroppens signaler och försöka fixa skjuts till staden på andra sidan skogen och vila knät så gott det gick för Rebecka.

Det var en skum känsla att krypa ner i sovsäcken själv den natten. Förhoppningsvis första och sista gången på den här resan!

Dag 72
Trailbeskrivning sa 5 till 7 timmar för att ta sig 14 kilometer över det sista berget och ut till vägen in mot staden Waikanae där Rebecka väntade. 5 till 7 timmar? Nej, nu hade jag ju ingen mat i väskan, tältet hade Rebecka tagit och något extra vatten tänkte jag inte släpa på! Nu var det dags att se hur det var att vara en av dessa Ultra Light-fanatiker. 600 meter brant stigning under 7.5 kilometer fick vara uppvärmningen. 2 timmar till toppen, tidsschemat var redan kraftigt bantat! Några klunkar vatten och ett par nötbars och man var iväg igen. Ner in i granskog, över bäckar, in i snårskog, upp för backar, ner för stup och ut till en fyrhjulingsled. Men vad var det som skymtades där framme? Var det en asfaltsväg? 2,5 timmar tidigare än vad beskrivningen sa? Nu var det ju bara 10 kilometer landsväg kvar! Det skulle man kunna avverka på max 2 timmar och jag kunde nästan känna smaken på Subwaymackan i munnen redan. 5 timmar och 20 minuter efter start stod jag i kön med Rebecka och beställde en Foot Long Sub med Chicken Teriyaki och Chipotle Southwestsås på.

Nu var det dags för vila och återhämtning innan dom sista 80 kilometrarna av norra ön återstod. Och vilken vila det blev. Den vanliga summan per natt för boende brukar ligga på $16 till $25. Nu när Rebecka fått MasterCardet så var vi incheckade på ett $142 per natt.