Dag 128
Nu var det bara dom två sista skogspartierna kvar. Och hur jobbigt skulle det kunna vara? Vi pinnade på dom sista 12 kilometrarna längs grus- och asfaltsväg till foten av berget och tillika ingången till skogen. Elevationstabellen visade en nätt stigning på 370 meter över 3 kilometer, lätt som en plätt med andra ord. Att vi då klarat av 2813 kilometer på denna trail gjorde ingen skillnad, vi hade fortfarande inte lärt oss att "lätt som en plätt" inte existerar på Te Araroa. Denna nätta lilla klättring gick över välta träd, igenväxta taggbuskar, rasmassor och bäckar. I kombination med en luftfuktighet som hade fått våtbastun på Hällåsen att skämmas gjorde förmiddagen till en oerhört vidrig en.
Men efter detta så borde vi ju vara färdig med det jobbiga för dagen? Nej, har man gått upp får man ju gå ner också. Till våran lycka så var den delen av stigen inte lika drabbad av välta träd och rasmassor. Så vi kom ner utan några större bekymmer och ut på ett öppet fält. Ett öppet fält med 1.5 meter höga grästuvor. Vrickade fötter och fotleder, svordomar, vurpor ner i dolda bäckar och onödiga klättringar upp på kullar mitt på fältet. Det var som Te Araroa kastade all sorts terräng på oss för att få oss att minnas vad vi gått igenom dom senaste månaderna. Vi anlände till Aparima Hut som var fylld av 9 NOBOs. Dom berättade att nästa sektion innehöll en brant klättring upp till 1017 meter över havet för att sedan gå in i farmlandskap. Vi räknade på 52 kilometer för morgondagen och med tanke på deras beskrivning av trailen så kände vi oss säkra på att det inte skulle vara några problem.
Dag 129
Nattens stormoväder gav den gamla slitna hyttan en rejäl utmaning. Men den höll oss, sånär som delar av min sovsäck, torra och varma. Vi käkade en snabb frukost inne i hyttan och som på given order upphörde regnet då vi steg ut genom dörren. Hur långt, och hur länge det skulle ta, till nästa hytta var rätt oklart. Den nerladdade trailbeskrivningen sa 13.1 km och 6 timmar, skyltarna vid trailen sa 19 km och 8 timmar, anteckningar i hyttboken sa 4 timmar och kartan sa 13 km. Vi antog att kartan stämde men att 4 timmar kändes som en rejäl överdrift. Vi trampade på och steg in i Lower Wairaki Hut efter 2 timmar och 30 minuter där vi tog en liten andningspaus och käkade lite powerbars. Efter det väntade en stigning från 400MöH till den sista toppen över 1000MöH på trailen. Noll vind och en luftfuktighet på cirka 900% till trots så gick klättringen rätt lätt. Vi kunde urskilja kustlinjen där borta i fjärran. En kustlinje vi skulle vandra bara inom några dagar!
Den branta och steniga klättringen ner till Telford Camp slet hårt på kors- och ledband i våra knän och vi tyckte att vi förtjänade en lång avslappnande lunch där nere i dalen innan vi fortsatte våran farmpromenad mot Birchwood. Vad vi tyckte struntade sandflugorna helt och hållet i. 30 sekunder efter ett vi satt oss ner för att börja göra ordningen våra lunch så blev Vi helt plötsligt lunch. Armar, ben och ansikten var fyllda av sandflugor som gjorde allt vad dom kunde för att hugga in på oss. Vi försökte att bre våra tortillas medans vi promenerade runt för att slippa bli uppätna. Men det gjorde ingen större skillnad. Så vi slängde snabbt ner lunchsäckarna och gav oss in i farmlandskapet framför oss. Men vad var detta? Vi började nästintill direkt klättra uppåt på en bergstopp. Nåväl, det var väl där uppe som det lätta partiet började då. Icke sa nicke, framför oss tornade ett extremt kuperat landskap upp sig. Vi tog till elevationskartan, insåg att vi hade 30 riktigt tunga kilometer framför oss, detta efter 22 km allt annat än lätta bakom oss. Vi föreställde oss vad vi skulle gjort med dessa 9 NOBOs om vi träffade dom igen och höll tummarna för att vi aldrig skulle göra det.
Ju längre vi gick ju längre ifrån kändes det som att vi kom till Birchwood Station. Vi följde kohagar och stora vitkålplantage i flera timmar innan vi äntligen kom ut till en grusväg som skulle leda oss raka vägen till slutmålet. Men då visade det sig så illa att under tidigare säsonger hade folk lämnat grindar öppna efter vägen så får och kor hade irrat bort sig, folk hade campat lite vart som helst efter vägen trots campingförbud och sen tyckte några Amerikanska Hikers att dom hade rätten till att slå in en dörr till en privat hytta för att söka skydd från regn och vind. Markägaren hade då tröttnat och Te Araroa Trust fick leda om trailen. Istället för att då gå efter en plan grusväg så svängde vi rätt upp och över 3 nya berg som dessutom lade på 2 kilometer på den redan 52 kilometer långa sträckan. Mina ben sög åt sig allt som fanns kvar i min energireserv, ryggen gav upp, magen skrek efter mat och huvudet kände att lite vatten hade inte suttit fel. 3 kilometer ifrån slutet gick det inte mer för mig. Jag kollapsade på marken och blev liggande en halvtimme. Då slet min underbara hjältinna till flickvän upp en sista Power Bar som hon sparat. Med den lilla energitillförseln tog jag mig nätt och jämt den sista biten till Birchwood Station. Genomfrusen, svettig, vrålhungrig, illamående, sprängande huvudvärk och uttorkad satt jag mig helt apatisk och försökte få i mig resorb och mat men det gick inte. Efter en lång varm dusch så lyckades jag få i mig vatten och lite kyckling och potatis. Men kroppen sa ifrån och tömde ur sig det omgående igen.
Mitt mål med den här resan var lite att se hur hårt och under hur lång tid man kan pressa kroppen. Och tydligen var min gräns nådd där och då medans Rebecka fortfarande hade krut kvar i ben och panna.
Dag 130
Magen var fortfarande trasig, kroppstemperaturen var skyhög och det spöregnade ute. Tre utmärkta skäl till att tillbringa ett vilodygn i den varma och torra hyttan. Medans Stuart och Rebecka fixade lift in till hålan/samhället Nightcaps så fortsatte jag inspektera kudden från väldigt nära håll. Så även när dom kom tillbaka. Frukost och lunch bespisades i liggande läge och inte förrän långt in på eftermiddagen lämnade jag min mjuka tillflyktsort. Då endast för att trycka i mig en rejälare middag innan det var dags för sömn igen. En bra vilodag var avklarad!
Dag 131
I normala fall hade vi stigit upp och röjt av en herrejävlardag efter en sån vila. Men vuxenådran hade tydligen aktiverats så vi bestämde oss för en lätt 25 kilometersdag istället. Det enda som stod i våran väg var en liten stigning upp över en kohage. Vi tog det lugnt och sansat då våra kroppar fortfarande var allt annat än hundraprocentiga. Uppe på toppen gick det över till en grusväg som tog oss hela vägen ner till en landsväg som ledde oss till Merrivale Hut, en hytta på en Hjortbondes bakgård. Bonden gav oss skjuts in till bonnhålan Otautau där vi köpte på oss ett gäng pizzor på den lokala alkoholistbaren. Pizzorna förtärdes med utsikt över Merrivale och i sällskap med en färsk NOBO som var helt chockad över hur långa dagar vi avverkade. Hon hade lyckats pressa sig 17 kilometer en dag medans vi snittar 37.
På kvällen fick vi samtal från Sverige. Hälsingekuriren ringde och hade en intervju med oss om våran vandring. Ett roligt inslag såhär i sluttampen!
Dag 132
Då var allt åter tillbaka till det normala! 140 kilometer kvar att promenera. Fyra stycken 35 kilometersdagar hade ju varit det logiska. Men nej, planen för mig och Rebecka löd 54, 54 och 32 medan den för Luzia och Stuart löd 40 och 100. Varför vara snäll mot kropp och psyke när det är så kort kvar?
Vi skulle nu ta oss upp på Bald Hill och ner genom Longwood Forest mot Nya Zeelands sydkust. Uppe på Bald Hill möttes vi av vår första skymt av Bluff där borta i fjärran. Där vsr vi:, en Svensk dagisfröken, en Tysk brandman, en Svensk avloppsrallare, en Brittisk bankman och en Tysk projektledare, alla med nästan 3000 kilometer under sulorna. Vi satt oss ner i närmare en timme och var nostalgiska och emotionella. Alla med samma bitterljuva känsla. Nöjda över våran bedrift och taggade över att få stå vid Stirling Point men ledsna över att vårat liv på trailen var över. Våran "identitet" skulle upphöra. Vi skulle inte längre var TA-Hikers. Vi skulle bli folk utan mål och mening. Men vi hade ju trots allt 123 kilometer kvar att vandra innan detta skulle ske. Så väskorna åkte på och vi begav oss in i det stundande regnvädret upp på en myr innan vi fick skydd av Longwoods träd. Vi tog oss till Martins Hut, byggd 1905 och i skick därefter, som är den sista hyttan på hela Te Araroa. Vi skrev in oss i hyttboken, tog några foton sen bar det iväg igen. Sträckan vi nu kom in på gick längs en liten kanal som byggdes någon gång under 1800-talet. Den användes för att få vatten ner till Round Hill där dom utvann guld fram till 1950.
Vi tog oss ur ur skogen lagom tills att solen gick ner och slog upp camp med det Holländska paret Mart och Marissa. 86 kilometer kvar...
Dag 133
Idag var våran plan att ta oss dom 54 kilometrarna till Invercargill för att få en lätt sista dag. Mart och Marissa ändrade sina planer och skulle campa på stranden 60 kilometer innan Bluff. Varför? Jo för Mart kände för att bräcka vårat 54km-rekord. Den första stranden vi kom till var mer ett grustag än en strand. Istället för sand var det småsten som inte var ett dugg packat så varje steg man tog sjönk man ner till fotknölarna och kom till ett totalt stopp. Som tur var så var det en rätt kort strand och vi fick bege oss upp i kohagar och en lättare stigning upp till en utkiksplats som gav oss utsikt över Stewart Island och staden Riverton. Vi tog lunch och blickade ut över nästa strand. Tankarna landade osökt på 90 Mile Beach 129 dagar tillbaka. Förhoppningsvis skulle denna strand vara lite mer lättvandrad.
Med ett litet pitstop i en matbutik var vi uppfyllda med energi och vi tog oss ut på stranden. En strand med hårt packad sand, ingen lutning och med vinden i ryggen. Optimala förhållanden med andra ord.
Längs med stranden stötte vi på några NOBOs som såg ungefär lika vilsna ut som vi nog gjorde där uppe på 90 Mile Beach. Vi önskade alla lycka till och försäkrade dom om att dom hade sina livs bästa stunder framför sig
Efter stranden var vi ute på landsvägen som skulle ta oss in till Invercargill där nattens camping och hamburgare var planerad. Solen stekte och benen värkte men vi tryckte på och vi kom in på campingen innan solen hade gått ner och jag kunde ta mig till Devil Burgers, ett hamburgeri som skulle konkurrera med Ferg Burger. Den dom nu spridit det ryktet måste ha amputera tungan. Det var den torraste, tråkigaste och mest menlösa hamburgare vi någonsin ätit. Och stripsen var alldeles slappa och kladdiga. Och när inte ens 54 kilometer promenad gör en måltid bra, ja då är det en riktigt dålig måltid!
Dag 134
Den sista dagen! Solen lyste och med endast 32 kilometer promenad framför oss tog vi en lång frukost och lät tältet torka ur helt innan vi packade våra väskor och for iväg. Men så snart vi börjat gå slog vädret om och visade upp sin sämsta sida. Det blåste, molnen var kolsvarta och sikten riktigt dålig. Moralen var nere i fotknölarna och vi försökte förlika oss med tanken på att gå över Bluff Hill och ner till Stirling Point i spöregn. När grusvägen gick över till motorväg kändes det om möjligt ännu värre. Regnet tilltog och så även den tunga trafiken. Vi valde att ta en pause på en avsticksväg och hoppades på att det skulle spricka upp lite. Men det såg inte ut som vi skulle ha någon tur på den fronten.
Vi slängde i oss lite chockad och promenerade iväg och plötsligt skingrade sig alls moln och solen trängde sig igenom! Klarblå himmel och med utsikt över Bluff Hill blev allt så mycket lättare. Känslorna åkte berg-och-dalbana och som sista 15 kilometrarna in till Bluff var en enda röra i skallen. Men tillslut stod vi där vid den rostiga Bluff-skylten, ynka 4 kilometer bakom Bluff Hill låg Stirling Point, den sydligaste punkten på Te Araroa. Känslomässigt utmattade gick vi över berget och ner mot Antarktiska Oceanen där vågorna såg upp mig klippväggarna. Vi satt oss ner och glodde ut över havet som skiljde oss från Antarktis och försökte förmå oss att ta dom sista stegen mot Stirling Point. Vi tog varandra i händerna och gick den korta kustpromenaden och där runt hörnet var vårat slutmål!
Att skylten var omringad av 342 Asiater var inte det vi fantiserat om men heller kanske ingen chock; "Vart än det går bussar finns det asiater" - gammalt djungelordspråk. Men så snart alla asiater skuttat in i sin turistbuss igen fick vi lägga händerna på "målet".
