Translate

tisdag 31 oktober 2017

Andra gradens brännskada och träskvandring

Ska man koka couscous så ska man se till att behålla vattnet i kastrullen och inte lägga det på sitt lår...

Dag 19
Nej, nu fick det räcka med rehab. Foten fick helt enkelt vara bra nu. Men för säkerhets skull så planerade vi in två korta och lätta dagar.
Vi öppnade tältet och väntade oss det värsta i väderväg då prognosen hade sagt Åska och Spöregn. Men som tur var så höll det sig torrt i luften.

En ung tysk tjej som skulle åka tillbaka till Auckland och jobba var snäll nog att skjutsa tillbaka oss till skogskanten där vi vikt av från trailen. Det var en lätt vandring längs en fyrhjulingsväg med två lättare flodkorsningar innan 13 km landsvägsvandring väntade. Lagom tills dess fick himmelen för sig att den skulle öppnas upp också. Så det blev på med regnskydd, både för väska och människa. Det var rätt skönt att gå svalkande regn på benen och i ansiktet istället för den konstanta hettan som annars plågar en.

När vi kommit fram till det tänkta stoppet för dagen såg vi att det var lågvatten i det träsk vi skulle igenom så varför inte korsa det direkt istället för att vänta till morgondagen? Av med kängorna och ner i dyn bara!  Vi tog oss till ett Bed and Breakfast en bit in i träsket där ägaren sa att om en och en halv timme skulle det gå att korsa den djupare delen. Så han bjöd på kaffe, te och kakor och lite historier om alla de tusentals Te Araroa-Hikers som kommit och gått under hans år som Trail Angel.

När vi var över träsket så började vi leta efter lämplig campingplats... Länge och uppför tyvärr. Och ännu längre och ännu mer uppför! In i en skog där tydligen sexhundratrettio miljarder sandflugor fått för sig att slå läget för natten.

8 km längre fram, och totalt 30 km för dagen, så hittade vi den perfekta tältplatsen på en gräskulle med utsikt över Ocean Beach och nästa dags två berg som skulle erövras.

Dag 20
Men nu skulle det bli en lugn och go dag åtminstone! En kort vandring och tidig kväller. Vi tog oss förbi den 8 kilometrer korta stranden på rekordtid för att sen mötas av en vägg. En vägg som visade sig vara trailen. Nästan vertikalt rätt upp skulle vi ta oss 300 meter upp till en gammal radarstation från Andra Världskriget och sen över till nästa topp, Mount Lion, och ner till Smugglers Bay och Castle Rock (Kändes som ett avsnitt från Game of Thrones).
Efter en kort båttur över sundet så insåg vi att det endera skulle bli att tälta bredvid ett oljeraff eller gå 8 km till längs en strand. Gissa vilket alternativ vi valde?

Ytterligare en 32 kilometersdag avklarad och vi fick en lång varm dusch innan ögonen slogs igen.

Dag 21
Efter en liten sovmorgon så gick vi igenom kartan för att se hur det låg till med mataffärer längre ner längs trailen. Det fick bli en lifting norrut till Whangarei för påfyllnad istället för att chansa. Liftningen gick smärtfritt. Campinggannen visade mer än gärna upp sin hemmabyggda campingbil med Big Block V8 och 670+ hästar.

Väl tillbaka så väntade några kilometer sandstrand igen och sen lite lättare landsväg till byn Waipu innan en pizzeria uppenbarade sig. Det blev en pizza med extra ost, pepperoni, bacon och skinka på. Och efter det kände vi att det var läge för den där lugna och korta dagen ändå, så vi slängde upp tältet i en glänta i en skog och tog det lugnt några timmar innan sömnen gjorde sig påmind.

Dag 22
Ahh, inget går upp emot en natt i en puckelpist! 17 kotknäckningar i ryggen och en liten höftjustering senare så var vi på G söderut igen. Målet var Manghawei Village. En rätt intetsägande by om det inte vore för den enkla men ack så underbara anledningen att den innebar slutet av Northland-kartan och vi skulle få börja med Auckland-kapitlet istället. Det blev en perfekt dag med vandring i betesmarker och längs en bergsvägg med utsikt över palmer, stränder och turkost vatten. Framme i Whangarei så hittade vi en pub där det beställdes in en varsin Äppelcider och en portion potatisklyftor med smält ost, Creme Fraiche och bacon. Helt oslagbart!
Men med en toleransnivå som en nyfödd kattunge så blev det rätt stapplande steg till campingen för både Herr Bergman och Fröken Strömberg.

Dag 23
Pakiri Beach... Vidrigt och tungt. Tänker inte ens skriva något om dom timmarna. Efter en lättare lunch så kom vi upp till Pakiri Beach Holiday Park där vi såg ett bekant ansikte. Tysken Lennart satt och drack lite vatten. Men något var annorlunda på honom... Hade han alltid haft dom där vätskefyllda blåsorna och det lila brännsåret över hela låtet? Såklart inte. Kvällen innan hade han slagit läger i skogsbrynet precis innan stranden. Där hade han i vanlig ordning kokat upp vatten för sin Couscous. Tyvärr så lyckades han välta hela kastrullen över sig. Och ännu mer tyvärr var ju att större delen av hans vattenförråd också befann sig i tidigare nämnda kastrull. Detta gjorde det mer än svårt att lyckas få till någon typ av kylande kompress. Han hade på något vänster lyckats och sen fått krypa ner i sovsäcken med både ett bultande lår och en kurrande mage.
Under historiens gång dyker ännu ett bekant ansikte upp bakom oss. Ut från Holiday Parken kommer Nya Zeeländaren Fergus ut. Han hade fått ta en ofrivillig vilodag eftersom hans axel gett upp efter stranden.
Vi släpade med oss Lennart vidare på trailen och förbi en skola. Där blev vi inropade och fick oss en tour av skolan och dess arbetessätt. Vi fick även väga oss och våra väskor. Det visade sig att jag kånkade runt på 24 kilo och Rebecka på 18. Lite i högsta laget så tankar på vad som kan kastas satte igång.
Vi tackade lärare och barn gör rundvandringen och for upp i bergen igen. På toppen fanns en helikopterplatta som fick tjäna tältplats för natten.

Dag 24
Det bästa med att vakna på toppen är att det bara kan gå nerför! Eller? Nej nej! 10 minuter lätt nedför, 30 minuter vertikalt uppförs, 5 minuter minimal nedförsbacke, 45 minuter bergsklättring osv. osv.
Efter 5 timmar av jojo-vandring såg vi äntligen slutet av skogen. Och vad var det för ett slut då? Jo en restaurang som serverade nachos och hamburgare! Livet var återställt igen. När födan var inhalerad så kikat vi upp i skogsbrynet igen. Och vem kommer där om inte Fergus med en stackars mörbultad Lennart i släptåg. Fergus hade tröttnat på sjukstugan och stigit upp kl 6 och gett sig på 29 kilometer i rekordfart för att komma ikapp oss. Väl utfört av den lille Kiwin (18 år och 160 cm kort).

Dag 25
Vi tog oss oansträngt dom 18 kilometrarna till trailens första riktiga kajakdel. Rätt gott att få vila ben och rygg en stund faktiskt. Mindre gott att inse att all typ av överkroppsstyrka helt försvunnit.
När vi kom iland så säger kajakägaren att han mer än gärna skjutsar oss till en pub i grannbyn där dom serverade hamburgare och kall öl. Auckland-kapitlet öppnar upp med väldigt mycket bekvämligheter!

Mätta och belåtna så vandrar vi 5 kilometer tillbaka till punkten där vi fick skjuts ifrån. Solen var fortfarande uppe så varför inte mata på runt berget och få det avklarat i solnedgången istället för på morgonen? Lätta i benen så skuttade vi upp och ner för berget och slog läger med utsikt över den Hamburgerpub vi precis lämnat.

Dag 26
Ännu en promenad där tidvattnet spelade stor roll väntade. Vi skulle ta oss runt en 2 kilometer lång klipplänga med stormande hav bara några meter ifrån oss. Utan några större missöden men med sälsällskap och fint väder så tog vi oss runt och vi började se riktig civilisation igen för första gången på 1 månad. Ett McDonald's, ett Coffee Club och ett shoppingcenter senare var vi igenom staden Orewa och vi tog oss till byn Stillwater där en Trail Angel öppnat upp sin Holiday Park för TA-hikers att sova, duscha och äta gratis! Han bjöd oss på grillat lamm och stekta ägg som vi fick avnjuta i hans trädgård med hemodlad frukt till efterrätt. Som sagt, Auckland-delen visar sig från sin bästa sida!

Imorgonbitti stiger vi upp och går bort till den sista betydande flodkorsningen på ett tag och imorgonkväll går vi förhoppningsvis in i Auckland City för en eventuell vilodag!

Livet på Trailen är hårt, tungt, hungrigt och slitsamt. Men samtidigt extremt tillfredsställande, roligt, lättsamt och givande! Ser fram emot dom kommande 4 månaderna i vildmarken.

söndag 22 oktober 2017

Transportsträcka och ofrivillig vilodag

Då vet vi att 143 kilometer i ett svep var för mycket för min fotled...

Dag 13
Då var det dags att bege sig igen. Mellan Kerikeri och Paihia väntade en 12 km lång skogsväg som kändes rätt så ostimulerande. Men som tur var så visade sig denna ostimulerande skogsväg bjuda på både lätt vandring och maffiga vyer i sann Nya Zeeland-anda.
När vi kom ut från skogen och tillika berget så fick vi en fågelvy över hela Paihia och Bay of Islands. Där i bukten låg en världskryssare som utgått från Honolulu och väntade på sina passagerare för vidare färd mot Australien.

Vi satt oss och käkade glass och glodde på massa yra Amerikanska turister ett tag innan vi tog tag i proviantshoppingen för dom nästkommande 137 kilometerna.

Dag 14
Det som tydligen ska packas med för en campingtur om man vill komma undan billigt i Paihia är en stekpanna, en kastrull, knivar, skärbräda, bestick och tallrikar. Detta är ju såklart ingen människa med ett IQ över 24 bär med sig i ryggsäcken. Så campingägaren, som mest troligt också har ett IQ över 24, hade med sin erfarenhet och entreprenöranda snappat upp detta och tog $60 för att hyra dessa ting och $2/15 min på gasgrillen. Så nu vet vi att det går att koka ägg, potatis, steka champinjoner och "grilla" lamm med hjälp av stormköket också.

Efter en natts sömn knatade vi vidare mot och in i Russel Forest. Där väntade promenad genom floder och upp i berg. Efter närmare 30 kilometer blev det paus vila på stället och vi gjorde upp en lägereld och drack varm choklad efter middagen.

Dag 15
Ut ur skogen och in i farmland igen. Men jag måste nog säga att Nya Zeeland vinner över Sverige när det kommer till just den biten. På ena sidan har man höga gröna bergstoppar med kor, hästar och får medan man på andra sidan glor ner på turkosfärgat vatten och kritvita palmprydda stränder.

Och med dom premisserna gick 25 kilometer förbli som ingenting och vi slog läger redan kl 16:00 den dagen med utsikt över tidigare nämnda landskap.

Dag 16
Kan man skriva "läs dag 15" för att beskriva dag 16? Det blev likadant igen, lite skog med mycket uppförs och helt oslagbar kust-/farmpromenad. Vi tog oss rätt lätt ytterligare 30 km till byn Matapouri där vi stötte på ett tyskt och ett amerikanskt par som fixat tältplats på en gubbes gård för natten. Så vi provade lyckan vi med och fick slå upp vårat tält på hans gård och ta en välbehövlig varm dusch.

Dag 17
När man börjar dagen med att läsa "Te Araroa Trail Detour" på en skylt så anar man det värsta. Att den omvägen sen visade sig vara 4 meter längre fram parallellt med stigen gjorde att man lugnade ner sig rätt snabbt.

Omledningen berodde på skogsavverkning i området. En avverkning Erik Larsson skulle vara avundsjuk på. Maskiner från tidigt 1900-tal och noll struktur på fältet.

Efter att ha balanserat över välta träd och sönderkörd skogsmark nån kilometer så blev det lätt skogsväg mot Ngunguru Beach där vi fick ta hjälp av en "Trail Angel" (människor som bor längs trailen som hjälper vandrare med mat, boende, vatten och allt annat som kan vara behövligt) för att ta oss över sundet till skogsvägen vidare mot Whangarei.

Det var då här som den ofrivilliga vilodagen tog vid. Istället för att fortsätta genom skogen så tyckte min högerfot att vi gått tillräcklig. Fotleden tackade för sig så vi fick lifta in till Whangarei Falls där vi nu tillbringat 2 dygn i viloläge.

Imorgonbitti så liftar vi tillbaka till trailen och testar igen!

söndag 15 oktober 2017

StimuLERAnde klättring och blöt vandring

Ja, må hända att jag varit bosatt på Västkusten en tid och att jag var både kroppsligt och mentalt slutkörd när jag kom på den här titeln, men jag tyckte den var riktigt rolig...

Dag 7:
Då var det dags, idag var dagen! Dagen vi skulle börja Te Araroa "på riktigt". Vi begav oss iväg mot Herikino Forest via en bilväg som var till synes lika ändlös som stranden vi precis kommit av men med den lilla skillnaden att bilvägen sluttade brant uppförs hela tiden. Omväxling förnöjer säger dom.

Men väl framme vid ingången till Herikino Forest Track så ändrades humöret påtagligt bland alla inblandade. Trailen startade med en käftsmäll, rätt upp med lera upp till fotknölarna. Men på något vis gick det helt plötsligt jättelätt. Väskorna kändes knappt på ryggarna och vi fick äntligen använda hela kroppen och våra hjärnor.
Vi trampade på uppförs och fick se gigantiska Kauri-träd och vattenfall om vartannat.
Den kvällen slog vi läger nere i en dal i regnskogen och sov bredvid en liten flod så vi hade tillgång till färskvatten och diskmaskin morgonen därpå.

Dag 8:
Nu började väskorna kännas rätt tunga igen trots den "varierande" miljön. Vi satsade på att ta oss till och förbi byn Takahue och upp på Raetea Summit där vi tänkte ta vår dygnsvila. Detta blev då först och främst 2 timmar ut ur Herikino och sedan 3 timmar efter skogsvägar till foten av Ratatea Forest Track. Där började vi med 2 timmar vandring rätt upp för en gammal fyrhjulingsväg med en klassisk Windows-bakgrund bakom oss som sedan byttes ut mot 2 timmar ytterligare lerig "stig" i en nästan vertikal vinkel. Vi fick se oss själva som besegrade och vi slog läger på Takahue Saddle istället futtiga 500 meter över havet men med en utsikt över hela Raetea-regnskogen så vi kände oss nöjda ändå.

Dag 9:
Följande dag blev en repetition av föregående. Vi hade fortfarande 244 meter kvar till toppen så det var bara att vinkla ner pannbenet och kötta på i lervällingen. Några timmar och många pustningar och frustningar senare var vi äntligen uppe. Helt oslagbar utsikt och allt slit och släp visade sig ännu en gång vara värd mödan.
Men har man då klättrat uppåt så brukar det oftast sluta i att man också får kämpa sig nerför. Kan låta lätt och avslappnande. Men med tanke på all lera och vatten så är det lika svårt, om inte svårare, som uppförs. Varenda steg är ens fiende och en 5 meters ofrivillig glidtur väntar om man inte rekat fotfästet ordentligt.
När vi kommit till lite flackare terräng så hör jag ett brak och ett skrik bakom mig. Hjärtat började slå i 290 och jag sprang tillbaka genom vegitationen. Där ligger Rebecka med, vad jag tror, en pinne genom midjan och sjuttioelva brutna ben. Som tur var så stack pinnen upp mellan hennes midja och arm och enda anledningen till hennes skrik och tårar var att hon inte tog sig upp med egen kraft.

När vi kom ut ur skogen gick vi genom betesmark ner till en kvinnas gård där vi fick plocka mandariner i hennes trädgård. Hon talade om att det fanns ett litet hak längs State Highway 1 ca 6 km bort som hade bland annat Hamburgare och Fish and Chips. Vi intog "race-läge" och våra ben gick som trumpinnar. Vi hann dit innan stängning och fick beställt mat och sen drogs våra blickar till ordet "Milkshake" på tavlan bakom disken. Två gigantiska vaniljmilkshakes beställdes in och inhalerades på 2 microsekunder. Vi blev sen erbjudna att sova på deras bakgård om vi inte orkade gå nå mer den dagen. Ett erbjudande svårt att tacka nej till efter 25 kilometer tung vandring.

Dag 10:
Så, vi vaknade mätta och belåtna. Dock väldigt törstiga eftersom vi lagt full fokus på att beställa milkshake och glömde bort vattnet. Men det var väl inga problem, vi bodde ju bakom en butik/snabbmatskiosk? En Lördagsstängd butik/snabbmatskiosk...
Efter lite snabb research visade det sig att det fanns en flod och vattentank uppe vid Apple Dam Campsite 10 km från där vi var. Det var ändå på vägen så vi fick hushålla med det lilla vi hade. Och i vanligt ordning var det uppförs, uppförs och uppförs som gällde. 2 timmar och 20 minuter senare stod vi och klunkade Resorb och pulversaft.
Väl där stod vi i valet och kvalet att slå upp camp redan då (klockan var bara 10 på morgonen) eller chansa på att ta oss hela vägen genom hela Omahuta Puketi Forest till Puketi Forest Headquarters på mindre än 8 timmar. Varför denna tidsram? Jo, det råder campingförbud i hela Puketi forest för att Kauri-träden ska få växa ostört utan risk för bakterier och parasiter.

Vi tog såklart chansning och drog iväg på ytterligare 23km genom regnskogen. 6 av dom kilometrarna var genom floden Mangapukahukahu. Dom första 300 metrarna försökte vi balansera och hoppa mellan stenar för att hålla kängorna torra. Detta insåg vi snabbt att det skulle ta alldeles för lång tid. Så vi svidande om till Tyska turister och attackerade det iskalla vattnet iförd badbyxor och sandaler.

Kl 18:00 slog två extremt utpumpade vandrare upp sitt tält i Puketi Forest Headquarters och däckade omgående.

Dag 11:
Idag tog vi en sovmorgon och käkade en lång frukost med en Nya Zeeländare som sov bredvid oss. Vi slog följe dom lätta  24 kilometrarna till Kerikeri över grusvägar, ängar med kossor och får och lätt stadspromenad. Nu väntas ett vilodygn innan vi börjar på nästa 100 kilometrar.