Andra gradens brännskada och träskvandring

Ska man koka couscous så ska man se till att behålla vattnet i kastrullen och inte lägga det på sitt lår...

Dag 19
Nej, nu fick det räcka med rehab. Foten fick helt enkelt vara bra nu. Men för säkerhets skull så planerade vi in två korta och lätta dagar.
Vi öppnade tältet och väntade oss det värsta i väderväg då prognosen hade sagt Åska och Spöregn. Men som tur var så höll det sig torrt i luften.

En ung tysk tjej som skulle åka tillbaka till Auckland och jobba var snäll nog att skjutsa tillbaka oss till skogskanten där vi vikt av från trailen. Det var en lätt vandring längs en fyrhjulingsväg med två lättare flodkorsningar innan 13 km landsvägsvandring väntade. Lagom tills dess fick himmelen för sig att den skulle öppnas upp också. Så det blev på med regnskydd, både för väska och människa. Det var rätt skönt att gå svalkande regn på benen och i ansiktet istället för den konstanta hettan som annars plågar en.

När vi kommit fram till det tänkta stoppet för dagen såg vi att det var lågvatten i det träsk vi skulle igenom så varför inte korsa det direkt istället för att vänta till morgondagen? Av med kängorna och ner i dyn bara!  Vi tog oss till ett Bed and Breakfast en bit in i träsket där ägaren sa att om en och en halv timme skulle det gå att korsa den djupare delen. Så han bjöd på kaffe, te och kakor och lite historier om alla de tusentals Te Araroa-Hikers som kommit och gått under hans år som Trail Angel.

När vi var över träsket så började vi leta efter lämplig campingplats... Länge och uppför tyvärr. Och ännu längre och ännu mer uppför! In i en skog där tydligen sexhundratrettio miljarder sandflugor fått för sig att slå läget för natten.

8 km längre fram, och totalt 30 km för dagen, så hittade vi den perfekta tältplatsen på en gräskulle med utsikt över Ocean Beach och nästa dags två berg som skulle erövras.

Dag 20
Men nu skulle det bli en lugn och go dag åtminstone! En kort vandring och tidig kväller. Vi tog oss förbi den 8 kilometrer korta stranden på rekordtid för att sen mötas av en vägg. En vägg som visade sig vara trailen. Nästan vertikalt rätt upp skulle vi ta oss 300 meter upp till en gammal radarstation från Andra Världskriget och sen över till nästa topp, Mount Lion, och ner till Smugglers Bay och Castle Rock (Kändes som ett avsnitt från Game of Thrones).
Efter en kort båttur över sundet så insåg vi att det endera skulle bli att tälta bredvid ett oljeraff eller gå 8 km till längs en strand. Gissa vilket alternativ vi valde?

Ytterligare en 32 kilometersdag avklarad och vi fick en lång varm dusch innan ögonen slogs igen.

Dag 21
Efter en liten sovmorgon så gick vi igenom kartan för att se hur det låg till med mataffärer längre ner längs trailen. Det fick bli en lifting norrut till Whangarei för påfyllnad istället för att chansa. Liftningen gick smärtfritt. Campinggannen visade mer än gärna upp sin hemmabyggda campingbil med Big Block V8 och 670+ hästar.

Väl tillbaka så väntade några kilometer sandstrand igen och sen lite lättare landsväg till byn Waipu innan en pizzeria uppenbarade sig. Det blev en pizza med extra ost, pepperoni, bacon och skinka på. Och efter det kände vi att det var läge för den där lugna och korta dagen ändå, så vi slängde upp tältet i en glänta i en skog och tog det lugnt några timmar innan sömnen gjorde sig påmind.

Dag 22
Ahh, inget går upp emot en natt i en puckelpist! 17 kotknäckningar i ryggen och en liten höftjustering senare så var vi på G söderut igen. Målet var Manghawei Village. En rätt intetsägande by om det inte vore för den enkla men ack så underbara anledningen att den innebar slutet av Northland-kartan och vi skulle få börja med Auckland-kapitlet istället. Det blev en perfekt dag med vandring i betesmarker och längs en bergsvägg med utsikt över palmer, stränder och turkost vatten. Framme i Whangarei så hittade vi en pub där det beställdes in en varsin Äppelcider och en portion potatisklyftor med smält ost, Creme Fraiche och bacon. Helt oslagbart!
Men med en toleransnivå som en nyfödd kattunge så blev det rätt stapplande steg till campingen för både Herr Bergman och Fröken Strömberg.

Dag 23
Pakiri Beach... Vidrigt och tungt. Tänker inte ens skriva något om dom timmarna. Efter en lättare lunch så kom vi upp till Pakiri Beach Holiday Park där vi såg ett bekant ansikte. Tysken Lennart satt och drack lite vatten. Men något var annorlunda på honom... Hade han alltid haft dom där vätskefyllda blåsorna och det lila brännsåret över hela låtet? Såklart inte. Kvällen innan hade han slagit läger i skogsbrynet precis innan stranden. Där hade han i vanlig ordning kokat upp vatten för sin Couscous. Tyvärr så lyckades han välta hela kastrullen över sig. Och ännu mer tyvärr var ju att större delen av hans vattenförråd också befann sig i tidigare nämnda kastrull. Detta gjorde det mer än svårt att lyckas få till någon typ av kylande kompress. Han hade på något vänster lyckats och sen fått krypa ner i sovsäcken med både ett bultande lår och en kurrande mage.
Under historiens gång dyker ännu ett bekant ansikte upp bakom oss. Ut från Holiday Parken kommer Nya Zeeländaren Fergus ut. Han hade fått ta en ofrivillig vilodag eftersom hans axel gett upp efter stranden.
Vi släpade med oss Lennart vidare på trailen och förbi en skola. Där blev vi inropade och fick oss en tour av skolan och dess arbetessätt. Vi fick även väga oss och våra väskor. Det visade sig att jag kånkade runt på 24 kilo och Rebecka på 18. Lite i högsta laget så tankar på vad som kan kastas satte igång.
Vi tackade lärare och barn gör rundvandringen och for upp i bergen igen. På toppen fanns en helikopterplatta som fick tjäna tältplats för natten.

Dag 24
Det bästa med att vakna på toppen är att det bara kan gå nerför! Eller? Nej nej! 10 minuter lätt nedför, 30 minuter vertikalt uppförs, 5 minuter minimal nedförsbacke, 45 minuter bergsklättring osv. osv.
Efter 5 timmar av jojo-vandring såg vi äntligen slutet av skogen. Och vad var det för ett slut då? Jo en restaurang som serverade nachos och hamburgare! Livet var återställt igen. När födan var inhalerad så kikat vi upp i skogsbrynet igen. Och vem kommer där om inte Fergus med en stackars mörbultad Lennart i släptåg. Fergus hade tröttnat på sjukstugan och stigit upp kl 6 och gett sig på 29 kilometer i rekordfart för att komma ikapp oss. Väl utfört av den lille Kiwin (18 år och 160 cm kort).

Dag 25
Vi tog oss oansträngt dom 18 kilometrarna till trailens första riktiga kajakdel. Rätt gott att få vila ben och rygg en stund faktiskt. Mindre gott att inse att all typ av överkroppsstyrka helt försvunnit.
När vi kom iland så säger kajakägaren att han mer än gärna skjutsar oss till en pub i grannbyn där dom serverade hamburgare och kall öl. Auckland-kapitlet öppnar upp med väldigt mycket bekvämligheter!

Mätta och belåtna så vandrar vi 5 kilometer tillbaka till punkten där vi fick skjuts ifrån. Solen var fortfarande uppe så varför inte mata på runt berget och få det avklarat i solnedgången istället för på morgonen? Lätta i benen så skuttade vi upp och ner för berget och slog läger med utsikt över den Hamburgerpub vi precis lämnat.

Dag 26
Ännu en promenad där tidvattnet spelade stor roll väntade. Vi skulle ta oss runt en 2 kilometer lång klipplänga med stormande hav bara några meter ifrån oss. Utan några större missöden men med sälsällskap och fint väder så tog vi oss runt och vi började se riktig civilisation igen för första gången på 1 månad. Ett McDonald's, ett Coffee Club och ett shoppingcenter senare var vi igenom staden Orewa och vi tog oss till byn Stillwater där en Trail Angel öppnat upp sin Holiday Park för TA-hikers att sova, duscha och äta gratis! Han bjöd oss på grillat lamm och stekta ägg som vi fick avnjuta i hans trädgård med hemodlad frukt till efterrätt. Som sagt, Auckland-delen visar sig från sin bästa sida!

Imorgonbitti stiger vi upp och går bort till den sista betydande flodkorsningen på ett tag och imorgonkväll går vi förhoppningsvis in i Auckland City för en eventuell vilodag!

Livet på Trailen är hårt, tungt, hungrigt och slitsamt. Men samtidigt extremt tillfredsställande, roligt, lättsamt och givande! Ser fram emot dom kommande 4 månaderna i vildmarken.