Hästfoder och fotsvamp

800 km till fots. Som att gå från Söderhamn till Helsingborg. Eller från Göteborg till Berlin. Känns overkligt!

Dag 27
Så var första natten inomhus avklarad. En liten madrass på golvet kändes som en 60,000 kronorssäng. Så det var lika gott att ta en sovmorgon när vi ändå måsta vänta in lågvattnet för att ta oss över en flod. Tyvärr så var denna dagen en sån dag som hade en ovanligt hög nivå på lågvattnet. Detta innebar att vi fick ta en liten omväg ett par hundra meter ner närmare ett träsk. Och i träsk är det tyvärr rätt mjuk och kladdig botten. Med mina breda jätteskor så gick det rätt bra. Jag sjönk bara ner till fotknölarna och fick mina strumpor lite dyiga. Värre var det för Rebeckas små flickeskor. Hon sjönk ner hela vägen till knäskålarna och fyllde upp sina kängor med dy och vatten. Just i det ögonblicket var jag nog inte särskilt värdefull i hennes ögon.

Men efter att ha kommit till North Shores och hittat en utomhusdusch så var allt tip-top igen. Och efter en strålande lunch längs stranden bestående av Fish and Chips och Piripiri- och parmesanfylld kyckling så var träsket som bortglömt och den resterande kustpromenaden till campingen gick som ingenting.

Dag 28 och 29
Vad är det här? Ännu en sovmorgon? Ja varför inte när vi bara hade 9 km kvar till Auckland centrum. Det blev en lättare promenad längs kusten och upp bland lite Andra Världskriget-monument innan vi kom till Devonport Färjeterminal för transport över sundet.

Direkt i färjeläget så spanade våra ögon in Lord of the Fries. En perfekt för-lunch tänkte vi och beställde in ett gäng hamburgare som visade sig vara vegetariankäk. Kanske lika bra att vi fick i oss lite grönsaker.

Resten av Aucklandvistelsen spenderades med att käka ännu mer hamburgare, pizza, munkar och utnyttja våra sängar så mycket som möjligt innan det var dags för tält igen.

Dag 30
Då var det nog med folkmassor och köpcentrum tyckte vi och checkade ut från YHA Auckland och började våran "Coast to Coast Walk". Ett fint namn på en ful vandring. Asfalt, reningsverk, industriområden, motorvägar och onödiga omvägar. Men vi fick åtminstone uppleva Auckland International Airport igen på månadsdagen av våran resa.

Efter att ha strukit kanten av State Highway 20 i rusningstrafik i 6 km kände vi att det var dags att få tag på en campingplats. Vi hade ju trots allt gått 32 km totalt den dagen och fötterna var mer än less på hårt underlag. Så vi gick upp till ett företag som tog hand om hästar som skulle med flyg utomlands och frågade om vi fick campa där. Det enda han kunde erbjuda oss var en hage, perfekt enligt oss. Detta till trots att tre tuppar och en häst kallade detta "hem" redan.

Efter att ha bekantat oss med våra rumskamrater och fått i oss mat var det dags att sova tyckte vi. Men vad brukar hända i närheten av flygplatser tror ni? Jo, för det mesta så både startar och landar det flygplan där. Och hur låter då ett startande jumbojet? Tillräckligt för att det ska vara på gränsen till omöjligt att somna åtminstone. Men på något vänster lyckades vi inta drömmarnas värld och kunde sova resten av natten. Eller kunde vi det? Var det inte nånting som skulle störa oss då?
Jo, klockan 02:00 vaknade både jag och Rebecka av att tältet reste sig en halvmeter upp i luften och sen blev helt platt. Efter lite snabbt överläggande mellan varandra så kom vi fram till att dom 3 tupparna i hagen var oskyldiga och att det nog måste varit deras fyrbenta vän som blivit lite för nyfiken under natten och tagit en tugga på tältet. När han märkte att det inte smakade gott så lyckades han trassla in sig i stormsnörena, för att sen få panik och dra iväg.
Så det var bara på med pannlamporna och ut i natten för att undersöka skadorna. Vad passar då bättre än lite regn? Två trasiga öglor till innertältet och en avbruten tältbåge var resultatet. Lite silvertejp och ett gäng svordomar senare så fick vi äntligen slå igen ögonen igen till ljudet av ett bilalarm och några jumbojets.

Dag 31
Det där var väl inget fågelkvitter som väckte oss? Nej, det var ett till startande jumbojet i symfoni med att hästen tog ännu en tugga på tältet. Det var bara att kliva upp och packa ihop allting för ett fixa lift till närmaste friluftsbutik. Men mitt i all tumult så vaknade Fergus och undrade vad vi höll på med kl 05:30 på morgonen. Efter lite förklarande om vad som skett under natten kröp han in i sitt tält igen bara för att några sekunder senare kika ut igen med ett lagningskit till tältpålar. Årets räddning! Nu kunde vi fortsätta söderut och skjuta upp lagningen tills det att vi kommit ner till Hamilton istället.

Så vi knatade iväg med gott humör. Det humöret gick sakta men säkert över och förvandlades till trötthet och ilska. Varför då? Jo, när det är 23 kilometer landsvägvandring framför en och himlen står vidöppen så brukar sällan lycka infinna sig. Men vi bet ihop, hittade en övergiven busshållplats som fick agera lunchrum, käkade några wraps och tog oss sakta men säkert fram till skogskanten. Men varför stanna där? Varför inte ta sig till toppen av berget och slå upp camp där? 45 minuter lerig och blöt klättring senare slog vi oss ner i en glänta, gjorde ordning middag och kröp in i våra tält nöjda över sträckan vi avklarat trots dom bistra förhållandena. Precis innan Jon Blund kom så hör vi någon komma stånkandes upp för berget. Vi kikade ut ur tälten och där var Matthew helt dyngsur och utmattad. Han hade gett sig på en 45 kilometer lång solovandring för att komma ikapp oss. Väl utfört arbete!

Dag 32
Det är en rätt svårslagen känsla att packa ihop ett dyngsurt tält, rulla ihop ett blött liggunderlag och trycka ner en fuktig sovsäck i en fuktig kompressionspåse. Speciellt svårslagen blir den när strumporna är dyngsura, kängorna likaså, shortsen iskalla och blöta iförd en T-shirt som är dränkt i svett och regn.

Men såna mornar glöms snabbt bort när man har en lätt vandring nedför framför sig. Och när den vandringen slutar i solsken i en by med ett café så känns allt värt det igen.
Efter att ha slevat i oss våran brunch så stod vi i valet och kvalet om vi skulle lyda Te Araroa Funds avstängning av Hunua Ranges och vandra den 40 kilometer (2 dagars tråkig lätt vandring) långa omledningen längs landsväg eller om vi skulle skulle ta den 45 kilometer (3 dagar tung tramping) långa avstängda vandringen genom skog och berg. Ett lätt val enligt oss och vi begav oss in i djungeln. Vi klättrade uppåt längs en bergsvägg med en flod forsandes bredvid oss tills vi kom till ett stort vattenfall där vi bestämde oss för att ta en riktig lunch innan vi tog oss an dom sista 10 kilometerna.

Det visade sig vara dom i särklass segaste 10 kilometerna så här långt på resan. Var hundrade meter kändes som en kilometer. Trötta och utmattade tog vi oss åtminstone ut ur skogen till Aucklands färskvattenreservoar. Tälten slogs upp och vi somnade omedelbart.

Dag 33
Nu hade det varit lite väl mycket vandring på senare tid. Så varför inte se hur vi låg till rent fysiskt. Jag och Nya Zeeländaren Fergus gav oss på ett soldatprov. Löpning med full packning och kängor. 3,5 kilometer på 22 minuter senare föll vi ihop och insåg att flåset kanske inte var det bästa och att vi nog skulle hålla oss till gångfart istället.

Efter en god lunch och lite vandring längs en gammal skogsväg kom vi till den sektionen av skogen som drabbats hårdast av vinterns regnoväder. Stora landmassor hade rasat ner för berget och över trailen. Trailen var till synes obefintlig på vissa ställen. Väskorna fastnade i den täta växtligheten, vi fick krypa på knäna genom välta träd, taggiga buskar rev upp armar och ben, vi gled upp och ner i lera. Men vi tog oss till toppen ännu en gång och blev belönade med en utsikt över hela Hunua Ranges nationalpark. Och man kan tycka att man borde bli trött på utsikterna snart? Men nej, allt slit och släp känns alltid hundra procent värt det när man väl står där uppe.

Vandringen nedåt gick smärtfritt och vi tog oss till en flod med en perfekt slät gräsplätt för camping och tidig middag. Efter middagen låg alla och vilade i solen med sin egen musik i öronen. En riktigt bra dag var över.

Dag 34 och 35
Ibland är dagarna rätt obetydliga och händelselösa. Dom här två dagarna var sådana dagar. Dom bestod mestadels av vägvandring och lättare farmpromenader. Det som utmärkte dom var dock att dom slutade med gratis camping hos Trail Angels. Dom lät oss campa gratis och hade dryckeskylarna fulla med öl, cider, dricka och ugnarna fulla med pizza och pajer. Vi åt oss mätta både kväll och morgon.
Förhoppningsvis så kommer dessa dagar fortsätta komma med jämna mellanrum så man kan bibehålla sin vikt någorlunda åtminstone.

Dag 36
Efter ännu en morgon med paj och varm choklad till frukost så satt vi fart söderut igen. Solen sken, utrustningen var torr. Det bådade för en härlig dag med andra ord.

Vi tog oss fram genom kohagar längs en flod och genom en golfbana i rask takt och vid lunchtid var vi framme vid det tänkta lägret. Men inte kände vi för att sluta gå redan 12 på dagen. Nog skulle vi hitta en lämplig plats för 3 tält uppe i Hakarimata-skogen. Så vi käkade en varm lunch bestående av pasta och lax vid foten av berget och begav oss sen upp i berget. Den första tänkbara campingplatsen fanns 200 meter upp och cirka 3 kilometer in i skogen. Men när vi kom fram dit så kände vi att vi kunde gå lite till ändå. Så vi kollade kartan igen. 2 kilometer fram fanns det nog en yta som skulle fungera. Väl framme så fick det plats max 1 tält på den ytan. Upp med kartan ännu en gång och nog skulle den där platsen 1 kilometer fram duga. Men nitlott igen. Och nu hade vi ju bara 900 meter kvar till toppen, om än med en riktigt brant klättring upp. Och där uppe fanns en helikopterplatta så där skulle vi kunna slå läger. Men vi gick bet igen! Stenhårt underlag och ojämnt som i en puckelpist. Så det var bara att börja vandra neråt då. 2 kilometer senare var vi nere och hittade en "bra" plats att slå upp våra tält på. En liten avstickare från trailen som tydligen var Hamiltons mest utnyttjade löpartrail. Folk sprang förbi oss ända till tiotiden på kvällen.

Men vi brydde oss inte märkbart i våra "campinginkräktare". Efter 32 kilometer i sulorna så är man rätt trött och mör så vi somnade rätt snabbt där i leran.

Dag 37
Vem kliver upp och springer upp för ett berg kl 05:00 på en Torsdag? Tydligen en hel drös med folk. Men det var väl inte helt fel att vakna upp till löpsteg istället för fågelsång och solsken. Men nu var det bara 22 kilometer till Hamilton och en vilodag väntade. Och en vilodag som skulle spenderas i Matthews systers hus med fritt wifi, dusch, möjlighet till att läka den enorma mängd fotsvamp vi ådragit oss och ett fullutrustat kök. 

Så igårkväll käkade vi indisk mat, satt i en soffa och tittade på film, käkade chips och drack cider. Riktigt välbehövlig afton! 

Dag 38
Ikväll så drar jag och Rebecka på World Cup i Rugby League och ser på när Nya Zeeland tar sig an Tonga på Waikato Stadium här i Hamilton och imorgon beger vi oss iväg på några riktigt tunga dygn i tusenmetersberg i lervälling. Normalt tar vi 25-30 kilometer på en dag medans dessa 16 kilometrar beräknas ta runt 2 dygn. Vi får väl se hur snabbt vi betar av det.