Storstad och Julledigt

Här ligger vi i en hytta mitt i Mt.Richmond Forest Park och skriver om saker som hände för närmare 20 dagar sedan. Det är tur man har lika gott minne som en Ardennerhäst!

Dag 73
När det kostar sådana summor per natt så får man se till att nyttja faciliteterna väl. 1 timme dusch, 1 timme i poolen, massa WiFi och SkyTV. Och ingen vilodag utan en fet hamburgare och några glas cider.
Men eftersom både mina och Rebeckas knän var allt annat än friska så blev det mestadels kurering i sängen med Voltaren, Ibuprofen och Lakrits som hjälpmedel. Men vad gjorde det när det gick filmer på TV:n att somna till?

Dag 74, 75, 76
Dom kommande dagarna skulle vi med korta intervaller ta oss dom kvarvarande 70 kilometrarna in till Wellington. Vi gick mellan caféer, glassbutiker, pizzerior, kebabrestauranger och tog det oerhört lugnt till en början. 16 kilometer första dagen fick räcka. När vi satt upp camp så beställde vi Domino's Pizza och spanade in vad för restauranger vi skulle gå förbi på vägen till nästa camp. Att sen varenda restaurang på vägen hade fått för sig att hålla stängt precis den tiden eller dagen vi gick förbi kunde ju inte vi ha vetat. Så den tänkta hamburgaren blev utbytt mot en rätt smaskig kebabrulle istället.

Vi tog oss till staden Porirua där vi handlade lite lättare snacks och lunch för den kommande, sista, dagen in till Wellington. Vi passade även på att besöka Kmart så Tysken "Frog" kunde köpa nya shorts då dom han för närvarande hade på sig hade 3-4 extra, rätt onödiga, hål i sig.

Efter lite köpcenteumhäng så gick vi vidare mot Camp Elsdon där även Batman befann sig. Vi tog alla en tidig kväller för att komma iväg i tid på vår sista vandring inför "julledigheten".

Dag 77, 78, 79
För fyra år sedan var jag i Wellington en snabbis i väntan på en buss upp till Rotorua. Mitt intryck av staden var då "Sjukt blåsigt och sjukt öde". Att klockan var 04:30 var nog anledningen till öde-delen. Det blåsiga däremot, det verkar dom inte blivit av med. Att vi dessutom skulle korsa två berg för att ta oss in till staden gjorde det inte bättre. I strålande sol och stormvindar direkt hämtade från Saturnus tågade vi in i Wellington Botanic Garden och fick en prima utsikt över staden som skulle vara vårat hem för dom kommande 6 dygnen. En riktigt härlig stad med mängder av hamburgerier, tacorestauranger, pizzerior och vandringsleder.

Vi började med att lämna in våra boots till Babu, den enda skomakaren som inte skulle hålla stängt över Jul, tack för det Hinduismen. Nu skulle pjuckorna få nya sulor och en liten allmän uppfräschning inför den Södra Öns lite tuffare terräng.

Och eftersom den Södra Ön är väldigt obefolkad och det är väldigt långt mellan mataffärerna så passade vi på att handla en åttadagarsranson och skickade iväg den ner till byn St.Aurnad. Så förhoppningsvis väntar en låda med all den mat vi kommer behöva för Waiau Pass Track (120 km fjällvandring) cirka 3 veckor fram i tiden.

Vi råkade också snubbla in i butiken "The Sweet World". En godisbutik med inriktning på udda godis från olika delar av världen. Och som tur var för oss så räknas ju Saltlakrits som något riktigt udda. Den lilla hyllan med Salt Och Blandat, Turkisk Peppar och Saltskallar ekade tom när jag och Rebecka lämnade butiken.

Dag 80
När man tagit sig råd att ha 6 vilodygn i streck så får man se till att få valuta för tiden också. Istället för att slå upp ögonen kl 06:00 som vanligtvis sker i tältet så tog vi sovmorgnar ända in mot 7-snåret. Vi hämtade våra nyrustade boots och slängde i oss ett gäng cider och hade det gott i sommarsolen för att sen avsluta kvällen med bio. Rebecka har ju tjatat halva resan om Luke Skywalker, The First Order, Princess Leia och Kylo Ren. Så jag gick motvilligt med på en Star Wars-kväll.

Dag 81, 82
Oj oj oj, julafton! Men inte en snöflinga, julskinka, skål med Risalamalta eller köttbulle så långt ögat kunde nå. Så vi tog med oss badkläder ut på stan och slängde oss i havet från ett hopptorn ett tag istället för att sedan besöka Wellington Museum för att se på en utställning om Nya Zeelands roll i Första Världskriget. Sjukt mäktiga vaxfigurer och intressant att få se en annan sida av krigen än den vi blir matade med i grundskolan.

Sen var det bara att ta sig tillbaka till hostelet där det vankades julfest i form av Knytkalas. Intressant tänkte vi då 99% av folket som bor på Nya Zeeländska hostel är snåla Tyskar som lever på Vitt bröd och Nutella. Julen till ära så slängde vi ihop en sallad med kyckling, bacon och Creme Fraiche i. Och till våran förtjusning hade dom allra flesta andra också ansträngt sig så det blev allt från Hembakt Foccaciabröd till Broccoli- och Vitkålsgratäng på det julbordet. Tyvärr ingen julsnaps men några liter 8.5%:ig cider slank i.

Och dom litrarna fick man ju sota för när ögonen slogs upp alldeles för tidigt i vanlig ordning morgonen därpå. En rejäl frukost med ägg, bröd, ost, yoghurt och corn flakes rådde bot på alla dom bekymren. Nu var det bara lite förberedelser inför Te Araroa-julfesten som var på tapeten. Vi slängde ihop en efterrätt och tog på oss våra finaste kläder (Samma kläder som vi haft varenda dag sedan den 5:e Oktober med andra ord) och gick upp till Llew som hade anordnat festen för oss TA-hikers som befann oss i Wellington under julen.
Det blev som sig bör en väldans massa snack om vikter på utrustning, boots kontra trail runners och vilken mat man käkade. Detta i kombination med grillat lamm, hamburgare, sallader, potatiskakor och efterrätter var ett vinnande koncept. Och eftersom festen började kl 13:00 så var det ingen som reagerade när det började tömmas på folk redan vid 19:00-tiden (långt efter läggdags i Hiker-svängen).

Dag 83
Men ibland blir man imponerad av hur väl hjärnan fungerar! Första gången på 3 månader som man dricker rikligt med alkohol så har man sett till att boka in en färja dagen efter kl 05:45 på morgonen. Med trötta ben och en extrem huvudvärk så gick vi iväg i det underbara morgonregnet mot färjeläget. Och när benen är trötta så går som också lite långsammare än vanligt. Klockan hann bli 05:50 och vi hade fortfarande 15 minuters vandring till terminalen. Då ringer Interislanders incheckningspersonal och frågar om vi hade tänkt dyka upp över huvud taget eller om dom kunde lätta ankar och fara. Det blev att söka långt där inne efter en högre växel och ta oss med så rappa steg som möjligt till terminalen. Så snart vi kommit på färjan  lokaliserade vi en yta med heltäckningsmatta som fick agera säng för dom kommande timmarna. Att folk skulle gå där såg vi som ett ickeproblem, det var ju bara att kliva över, vi var trötta, låt oss sova.

Vi anlände till hamn- och fiskestaden Picton och hade några timmar att döda innan nästa färja skulle skeppa oss norrut igen till trailstarten i Ship Cove. Och det bästa sättet att döda tid på är ju såklart att pressa i sig så mycket kalori- och fettrik mat som möjligt. Några timmar på ett café och ett gäng dollar senare så satt vi på den lilla snabbfärjan ut ur Picton igen med ett obetryggande regnoväder över oss.
Så våra första steg på den Södra Öns trail blev iförd regnjackor. Men vad gjorde det när vi bara hade planerat in 7 kilometer den dagen? Vi slog upp camp redan vid 17-snåret och laddade för sömn så snabbt vi kunde. Alkoholen från kvällen innan gjorde sig fortfarande påmind.

Dag 84, 85
En sån vandring. En sån där pensionärsvandring. Queen Charlotte Track hade allt som vi inte haft förut. En grusgång värdig rollatorer, toaletter var och varannan meter, campingplatser och B&B:s om vartannat. Med andra ord 66 oerhört lätta kilometrar satte tonen för den Södra Ön. Och när man hela tiden hade turkost vatten och höga alptoppar bredvid sig så blev det om möjligt ännu lättare. Vi beslutade oss gör att göra sträckan på 2 dagar

Sagt och gjort, vi tog den sista lunchen på QCT med utsikt över Picton, Anakiwa och Havelock innan vi tog oss ner och ut till en campingplats på en strand alldeles innan byn Anakiwa.

Dag 86
Men vad var nu detta? Det skulle ju knappt vara någon landsvägsvandring på Södra ön, varför hade vi då 20 kilometer landsväg framför oss då? Jadu, det enda positiva med det är ju att det kommer en och annan mack på vägen som man kan köpa både Coca Cola, chips, glassar och frukt på. All extra energi är välkommen så det blev ett par stopp på vägen mellan Anakiwa och Havelock. Och det var inte bara mackarna som var bra, även utsikterna ut över sunden in från Picton till Havelock. Med massor att titta på så gick promenaden längs vägen utan några bekymmer alls. Vi slog upp våra tält på Havelock Motor Camp och gick till den enda matbutiken som fanns i den lilla byn och tömde den på snabbmakaroner, tonfisk, konservkyckling, proteinbars och tortillabröd. 9 dagar i vildmarken stod på schemat, äntligen skulle vi in i Richmond Ranges!