Vinterkräksjuka och översvämningar

Det var dom kängorna det. Över 3 år och i runda slängar 3200 kilometer senare så fick dom pensioneras. Och detta endast för att vi lämnade in dom för reparation.

Dag 95
Om man kan ta sovmorgon och sen käka chokladtäckta jordnötter, lakrits och vaniljkräm med papaya i till frukost nummer ett så ska man göra det.
Och kan man sen käka ost- och biffylld paj med chokladdryck till frukost nummer två, ja då ska man göra det också!

Vi tog oss ut från St Aurnad lagom till lunch och började våran vandring längs Lake Rotoiti. Med 8 dagar mat och den föregående veckan i bagaget så gick det tungt trots den lätta terrängen. Men vi tog oss detta till trots fram till våran första destination, Lakehead Hut. Där träffade vi på Engelsmannen Stuart som vi sett i loggböckerna ända sedan Tararua Ranges. Vi slog följe och hade samma mål för kvällen, John Tait Hut. En stor hytta som var full med folk, såväl SOBO:s (Södergående TA-hikers) som helghikers och familjer.

Efter ett dopp i det iskalla alpvattnet och en smarrig Potatismos-pasta-couscous-tonfiskröra så var det dags för sömn.

Dag 96
Det är nu dom börjar korsa våra vägar! Vi fick äntligen träffa våran första NOBO (Norrgående TA-hiker). Rosie Rose hade startat nere i Bluff för 42 dagar sedan. Och det gick då upp för oss att vi hade med andra ord inte mycket mer än en månad kvar på trailen. En skum tanke. Att inte kliva upp och gå på morgonen längre. Att inte ha blöta fötter hela dagarna. Att inte behöva laga all mat i ett kokkärl. Att inte behöva räkna kilometer och avstånd mellan hyttor varje kväll. Att inte träffa likasinnade varje dag. Nej, dom tankarna fick vi snabbt trycka bort.
Vi begav oss upp till Blue Lake Hut där vi struntade i att ta en bädd utan slog upp vårat tält för ett få en lugn natt utan massa folk som snarkar och vrider och vänder på sig.

När vi alla i hyttan står och lagar mat ber en Tysk kille och hans flickvän om våran uppmärksamhet. Han undrar om någon sett hans mamma under dagen? Dom hade kommit ifrån varandra tidigare på morgonen då mamman vela lämna hyttan tidigt medans dom vela sova vidare.
Senast någon såg henne var vid lunch cirka 15 kilometer längre ner för berget innan en flodkorsning. Det blev smärre panik i hyttan. Ingen radio fanns att tillgå och noll mobilmottagning. Efter många om och men kom paret iväg ner för berget igen iförda pannlampor i det stundande mörkret.

Kvinnan befarades död när vi pratade med DOC-rangers och helikopterpersonal dagen efter. Men vi har nu i efterhand fått höra att efter 22 timmars vandring runt om i nationalparken hade sonen hittat sin mamma i en hytta långt ifrån den tänkta färdvägen.

Dag 97
500 meter klättring lösgrus i brant lutning är ingen höjdare. Att dessutom göra det med en tung väska på ryggen efter ett rätt kraftigt regn är absolut ingen höjdare. Men att vända sig om efter en sådan klättring och se världens klaraste sjö nedanför sig med ett molntäcke som sprider sig upp över bergsväggarna, det är en höjdare! Vi satt ner och drack vatten, käkade energibars och bara glodde ut över berget.
På andra sidan av Waiau Pass väntade en brant klättring nedför klippväggar och stenblock. Detta varvat med gigantiska vattenfall och snötäckta bergstoppar gjorde det till en riktigt mäktig nedstiging.

Vi tog oss till Waiui Hut rätt tidigt. En hytta med 6 bäddar. Tre bäddar var redan upptagna och vi visste att det skulle komma minst 9 till TA-hikers efter oss. Så vi tog beslutet att trycka vidare och försöka ta oss så långt vi kunde mot nästa hytta. Vi slog läger längs en liten bäck mitt i bergslandskapet.
En idyll om det inte vore för alla dom miljarder sandflugor som gör allt för att tugga i sig så mycket dom bara kan av våran hud. När Rebecka välte kokkärlet med all sin mat i och greppade tag i den kokheta brännaren för att rädda den lilla mat som återstod så insåg vi att det var dags att krypa in i tältet och göra kväller. Lite kylgelé på hennes hand så kunde hon somna gott även den kvällen.

Dag 98
Vad vore en natt utan att höra någon tömma sin magsäck utanför tältet? Där ute i den myggfyllda natten stod Dora och spydde i ett gäng timmar medans vi försökte sova.
Morgonen kom och vi skulle ta oss 32 kilometer till den sista hyttan på denna sektionen. Vi frågade Dora om hon behövde något eller om hon vela ha hjälp. Men hon vela bara ta igen lite sömn så skulle hon ta sig till nästa hytta och vila upp sig ytterligare.

Vi for iväg i det ökande regnet och gick längs ett öppet fält omringade av vattenfall och höga berg. Det enda negativa med alla dessa vattenfall är att allt det vattnet måste ju ta vägen någonstans. Och vid såna extra mängder nederbörd så växer små bäckar till stora floder som vi måste försöka ta oss över. Och i ett tappert försök att hålla kängorna någorlunda torra så får jag för mig att jag ska kasta över min 20 kilo tunga ryggsäck över floden och sen göra ett ninjahopp över till andra sidan. Det som lät bra i teorin fungerade sisådär i praktiken. Väskan studsade på kanten, välte bakåt och landade i floden. Jag fryser och ser på när väskan sakta men säkert fylls av äckligt brunt vatten. Efter några sekunder så tar jag sats, hoppar, landar med ena foten på land och andra lång ner i ett djupt gyttjehål.
Och någon sympati från mina medvandrare Rebecka och Frog fick jag inte. Det var dom två mest genuina skratten jag hört på väldigt väldigt länge. Skadeglädje är och förblir den enda sanna glädjen.

Men skrattar bäst som skrattar sist. Himlen öppnade sig om möjligt ännu lite mer och dränkte även deras ryggsäckar och skor. Så resten av dagen vandrade vi i hällregn med en känsla av uppgivenhet i kropparna.

Dag 99
Om vi ändå natten innan lyssnat på någon som spytt, varför då inte testa på det själva? Kl 23:00 tyckte Rebeckas maginnehåll att det var dags att göra en expressutryckning. Och under tiden hon står och kalvar ur sig kommer en kvinna utspringandes ur hyttan. Hon har däremot valt att tömma sig på det lite mer exotiska sättet, dubbeltömningen. Intryckt i en liten baja-maja lyckades hon både tömma sig från den Södra utgången och ur kakhålet. En bedrift utan dess like.

Det blev med andra ord ett dygn i en hytta bara 15 kilometer från slutet av sektionen där lift in till byn Hanmer Springs väntade. Och som om inte det är trist nog att vara sjuk i en hytta så fick vi även sällskap av Herr och Fru "Har-Gjort-Allt-Och-Är-Bäst-På-Det-Och-Har-Lite-Mer-Pengar-Och-Livserfarenhet-Än-Alla-Andra" efter lunch också. Det är då tur att man har med sig ett par JBL-hörlurar som blockerar ljud utifrån och 35 kapitel Harry Potter att ägna sig åt.

Dag 100-103
Trots Rebeckas extremt klena skick kände vi att det var bättre att lämna hyttan och ta oss den sista biten ut till State Highway 7 för att kunna ta oss in till semesterbyn Hanmer Springs och ta in på ett motel tills magbakterien lämnat systemet.

Så medans Rebecka käkade vitt bröd och överkokt ris varvat med springturer till toaletten så låg jag och drack Bulmers Äppelcider, käkade choklad, lammburgare, godis, chips, fish and chips och glass. Kanske var lite i det elakaste laget att göra detta bredvid henne i sängen när hon mådde som hon mådde, men det fanns ju inget bord att sitta och äta vid, vad skulle jag göra?

Resterande dagar blev för det mesta sängliggandes för Rebecka medans jag sprang runt i byn och planerade den kommande sektionen vi skulle ut på. Som tur var var det fritt Wifi och SkyTV på motellrummet så Rebecka klagade inte.

När magen började samarbeta igen så checkade vi ut från motellet och tog oss till Jack in the Green hostel där vi slog upp vårat tält för den sista natten. Vi organiserade matförrådet för den kommande 185 kilometer långa sträckningen från Boyle Lake Coleridge via Arthurs Pass.

Äntligen skulle ryggsäckarna och kängorna på igen!

Dag 104
Vi packade ihop tältet, käkade en lång frukost och gjorde en repa på byn för att säkerställa Rebeckas mage. Magen svarade bra på den lilla promenaden så vi hämtade väskorna, satte ut tummarna och fick lift i en lastbil till motorvägen där en gammal tant plockade upp oss och körde oss till Boyle. Den gamla tanten hade jobbat i Sverige, Norge, Ryssland, Tyskland och Frankrike under sin ungdom och drev nu en ostbutik där hon sålde sin egengjorda Svenska ost.

Väl ute på trailen igen stötte vi på det Svensk/Australienska paret Felix och Sarah som vi följt på Instagram under en tid. Vi gick ett tag ihop innan dom skulle ta en liten vilopaus medans jag och Rebecka stormade på i vanlig ordning.

Vi tog oss till Hope Half Way Shelter, en gammal hytta som turligt nog hade sprillans nya madrasser i sig.

Nattens underhållning bestod av en Possum som gjorde allt i sin makt att öppna dörren till hyttan, men han var nog lite väl kort i rocken för att nå upp till handtaget.

Dag 105
Skulle vi ta en lugn dag eller skulle vi dra iväg på en herrejävlarvandring? Lätt val! Frukosten var nere och vi satte fart mot våran tänkta lunchdestination, Hurunui Hut, som låg 22 kilometer upp längs Hope River.
Trailen var en blandning av flodbäddar med stenig terräng och sköna skogsstigar. Flodbäddarna är som gjorda för att ta kål på vrister, knän och ryggslut medans skogsstigarna var mjuka och riktigt behagliga att gå på. Så självfallet var det 75% flodbäddsvandring och 25% skogsstig.

Trots våra 105 dagar på Trailen har vi fortfarande inte lärt oss att det är ingen idé att bli glad över att we en skyllt. Denna gången stod det "Hurunui Hut 2KM/30Min". Efter vad som kändes som 90 minuter och 6 kilometer klev vi äntligen in i hyttan och fick precis igen dörren när himlen öppnade sig. Regnet verkade hålla i sig duktigt och våran motivation till att ta oss dom sista 15 kilometrarna till No3 Hut började sakta dala. Men vi lät oss inte besegras. Vi packade ihop väskorna, drog på oss regnjackor och vandrade iväg.
Vi klättrade upp i bergen igen bort från floden och tog oss över jordskred och välta träd. När vi klättrade ner för en bergsvägg med ett vattenfall kände vi att vattnet var kokhett. Någonstans där uppe fanns en varm källa. Vi tog oss ner och runt vattenfallet och in i skogen igen. Där på en trailmarkering hade någon kladdat dit "Hot Pools" och en pil. Och nog var det en Hot Pool allt. Vi tog av oss till födelsedagskostymerna och klättrade i och satt och lät våra stackars ömma leder och ligament njuta av värmen för ett tag. Men sen var det full fart igen. Vi tog oss till No3 Hut lagom till middagstid och i hyttan väntade en redan tänd brasa för våra blöta kläder och kängor.

Jag tog en snabbdusch i stormregnet innan vi tillslut kunde slå igen ögonen och inta John Blunds värld.

Dag 106
Hur mycket vatten kan det finnas i några moln? Regnet öste ner hela natten och hela morgonen. Och vi hade minst 20 flodkorsning framför oss. Trailen var en enda röra. Träd hade vält och drivits med i dom stora vattenmassorna och stundvis gick vi bara på känsla genom den täta skogen och mellan flodbankerna. Vi tog oss tillslut till den sista stigningen upp och över ett pass ner mot nästa dal och flod. Men vandringen neråt var allt annat än lätt då den stora mängden nederbörd hade sköljt bort stora mängder av marken och bäckar svämmade till små floder och vi försökte så gott vi kunde ta oss så säkert som möjligt över alla vattendrag. Vid ett riktigt brant parti tappade Rebecka fotfästet och landade med väskan i floden och tappade sin ena vandringsstav i den starka strömmen. Staven flöt iväg på några millisekunder varpå hon skriker "TA DEN!!" till mig. Men jag kände inte för att leka hjälte i den situationen och rädda en stav värd kanske 250 kronor med livet som insats. Så i och med att Rebecka tappade en av sina stavar har jag nu bara en stav att vandra med. Konstigt hur det kan bli ibland.

Vi tog oss till Kiwi Hut med kropparna i nästintill oskadat skick och fick besök av ännu en NOBO för natten. Vi utbytte lite tips för dom kommande sektionerna och det verkade som vi hade mer av samma vara att vänta under dom nästkommande veckorna.

Dag 107
Nu återstod bara Taramakau River, Otehake River och Otira River att korsas innan det stora provet på denna sektion. Deception Track, en klättring upp till 1003 MöH i en flod. Många väljer att vandra runt detta område och ta vid efter passet. Men eftersom jag och Rebecka valt att göra Te Araroa fullt ut så var det bara att sikta uppåt. Redan efter 30 minuter fick vi korsa floden för första gången. Med ett hårt grepp om Rebeckas arm tog vi oss över och in mot det steniga och röriga partiet hela vägen upp till Goat Pass. Vi mötte en tjej som valt att avbryta och skulle ta sig tillbaka till en bro över till State Highway och lifta runt. Detta stärkte inte direkt Rebeckas tro på att vi skulle ta oss till toppen. Men med ett landskap som hämtat från filmen Avatar var det svårt att vända runt. Vi gick i kristallklart isblått vatten och varje vattenfall överträffade det föregående. Och istället för att korsa floden vid varje marketing tog vi oss längs klippväggarna med midjehögt vatten utan någon större kraft i sig. Vi tog oss upp till Upper Deception Hut och skrev in oss i Registreringsboken. Vi tittade vilka som gått genom innan oss. De flesta som tagit sig igenom var NOBOs. Det verkar vara hårdare virke i dom än SOBOs som de flesta verkar ha tagit den lättare vägen. Detta ökade motivationen för oss bägge och den resterande klättringen upp till toppen och ut ur floden var gjord utan några besvär alls. Vi klappade oss själva på axeln och njöt av en välförtjänt middag innan det var läggdags ännu en dag.

Dag 108
Men vänta nu? Har vi under natten transporterats både i tid och rum? Varför såg det ut som en Oktobereftermiddag i Njutånger när vi tittade ut genom fönstret? Det tog ett tag innan vi förlikade oss med tanken på att vi skulle få ta oss ner till Arthurs Pass i regn, blåst och kyla. Som tur var så skingrade molnen på sig när vi tog oss ner under 1000 MöH. En lätt vandring låg framför oss med inte allt för många flodkorsningar på schemat. Och eftersom denna sida av passet används flitigt av helgvandrare så var trailen i väldigt fint skick med trappor och gångbroar överallt där det behövdes för att folk inte ska få blöta fötter eller något. Att det var 3 stora floder utan broar som väntade gjorde att dessa kändes helt och hållet menlösa.

Vi pinnade på rätt obesvärat ut till State Highway 73 där vi kunde ta av oss våra dyngsura kängor och krama ut så mycket vatten som möjligt innan en smärre vägpromenad väntade. Och det var här Rebecka bröt samman, tårarna sprutade, kroppen sa ifrån, psyket var en enda röra, saknaden efter systerdöttrarna blev för mycket, en smärre försenad chock av dom gångna dygnens alla tuffa flodkorsningar och fötterna värkte efter att ha haft blöta kängor och strumpor i snart 2 veckors tid.
Vi satt oss ner utanför ett väghotell och pratade i över 2 timmar om vad vi skulle göra och om vi skulle släppa Te Araroa och lifta till Christchurch för att göra något annat. Men inte heller det lättade på tårarna. Det gjorde det snarare värre. Och jag lät henne prata och gråta oavbrutet en längre stund. Under ett avbrott i tårflödet fick vi beställt två hamburgare från hotellrestaurangen som stillade paniken en stund. Men tårarna kom tillbaka och jag tog beslutet att det inte var värt att fortsätta om det var såhär hon kände. Men Rebecka slet på sig väskan, satte tempot och avverkade en femtimmarssträcka på 3.
Men den så kallade hyttan vi planerat sova i var mer ett plåtskjul än en hytta. Ett plåtskjul med stampat jordgolv. Ett plåtskjul som var ett hem till tretton miljoner sandflugor. Ett plåtskjul med britsar från tidigt 20-tal. Så vi bestämde att gå dom sista 4 kilometrarna till Hamilton Hut där vi tog en sen middag innan vi la oss ner för en välbehövlig sömn efter en omtumlande och lång 35 kilometersdag.

Dag 109
Hur skulle denna dagen arta sig? Vi hade 20 enkla kilometer framför oss där vi kunde prata igenom gårdagen ordentligt. Vi lämnade Hamilton vid sjutiden på morgonen med en Nya Zeeländare i släptåg. Vi pratade om hur vi skulle göra och hur Rebecka kände för att slutföra dom återstående 800 kilometrarna. Gårdagen hade varit ett bryt. En känslostorm där alla känslor slog ut varandra. Trailen skulle avslutas och vi bestämde att ett par långa samtal hem och en vilodag i Methven skulle komma väl till pass.

Vi avverkade vägen till Harper Village innan lunch och tog beslutet att ta oss hela vägen till Lake Coleridge redan samma dag. Ytterligare 28 kilometer stod på schemat. Och för dom som kan addition betydde det att i slutet av dagen skulle vi ha avverkat 48 kilometer. 9 kilometer längre än vårat tidigare rekord. En lång och ostimulerande grusvägsvandring väntade oss. Detta under gassande hetta och en brännande sol i nackarna. Men vi tog oss fram och där väntade Nya Zeeländarens kusin på oss i din bil för att ge oss skjuts in till byn Methven där en hamburgare gjord av änglar väntade oss.

Dag 110
Tiden var kommen. Ett av dom tyngsta besluten på den här trailen var taget. Nu blev det inte mer. Vi skulle bli en av "dom". Dom som vandrar Te Araroa i Trail runners istället för kängor.

Det var inte längre försvarbart att limma sulorna varje gång som blev torra och hoppas på att dom skulle få vara med ner till Bluff. Vi lånade en bil av en tyska här på hostelet och begav oss till grannstaden där det fanns några sportbutiker. Vi hittade ett varsitt par Asics som förhoppningsvis ska klara av den tuffa terrängen som väntar oss dom ynka 720 kilometrarna vi har kvar.

Maten är handlade, lift till trailen är fixad och kaloriförrådet är uppladdat. Nu väntar 6 dagar vandring ner till Lake Tekapo via Rangitata River och Stag Saddle. Rangitata River är ett cirka 6 kilometer brett område som vid kraftig nederbörd blir översvämmad väldigt snabbt. Vid lågt flöde är det dock bara mängder av små mindre floder. Så förhoppningvis kommer vi dit i lågt flöde och kan korsa dessa utan större problem. Om vädret inte tillåter får vi improvisera. Efter floden kommer vi till halvvägsmärket på södra ön och den högsta punkten på hela Te Araroa Trail. 1920 meter över havet och förhoppningsvis inte något regnoväder denna toppbestigning.

På återstående!