Vattengympa och getingstick

8 dagar, 162 kilometer (61.81 kilometer nerförsbacke och 65.27 kilometer uppförsbacke) och en total elevation på 8457 meter. Nu ska det smaka gott med cider och hamburgare!

Dag 87
Jag åberopar falsk marknadsföring! Ännu en landsväg att erövra? Men efter den så skulle väl vattenfallen och bergskedjorna komma? Nej nej, där klev vi in på "Daltons Track". Ett fräckt namn för en 6 kilometer lång kohage. Det var som att vara tillbaka i Hamilton igen.

Men nu började något hända. Våra öron hörde något? Var det en fors? Kanske ett vattenfall? Där genom skogsbrynet så kom vi till det klaraste vattnet jag någonsin sett. Äntligen visar Nya Zeeland upp sig från sin absolut bästa sida igen. Vi följde floden ett tjugotal kilometer från en höjd när trailen äntligen började dala neråt. Vi klättrade in i skogen och tog oss till en öppen glänta där vi slog upp våra tält och tog en tidig kväller med bad i uppfriskande alpvatten och med en utsikt värd tusentals dollar.

Dag 88
Och inte blev det sämre när vi gick alldeles bredvid och stundvis även i floden. Bara en sådan sak som att slippa bära vatten i ryggsäcken, vilket lyx! Vi följde Pelorus River ett gäng kilometer till en hytta där vi satt oss för att käka lunch. Ut ur hyttan kom en Holländsk man och önskade oss ett Gott Nytt År. Ja just det ja, det var ju nyårsafton dagen till ära. Vi presenterade oss och han sa då att det låg ett brev och väntade på oss i nästa hytta. Så vi slängde i oss lunchen och begav oss upp i terrängen igen. Och den terrängen innehöll Fantails, en liten fågel med en stor stjärtvinge. Dessa visade sig vara väldigt nyfikna och surrade runt våra huvuden utan den minsta antydan till rädsla. Det var nästan så man kunde ta på dom.
Och detsamma kunde man säga om getingarna. Inte mindre än 5 styckena blev intresserade av Rebecka (vem kan klandra dom?). En tyckte det var lämpligt att bege sig in under hennes tröja medans dom andra 4 fokuserade på lår och vader. Det var ett jävla liv bakom mig där ett tag.
Efter att ha fått ut alla gulsvarta inkräktare ur tygerna så fortsatte vi till Middy Creek Hut där brevet väntade på oss. Brevet var från Dora som vi startade i Cape Reinga med. Hon var två hyttor framför oss. Ännu en sporre att öka takten! Vi klättrade över hängbron och begav oss mot Rocks Hut. En 6 kilometer kort "vandring" rätt upp!

Väl där uppe fann vi oss i en 16-bäddshytta som överraskande nog var full med folk. En trevlig nyårsafton med vin, öl, jordnötter och tonfisk. Att vara vaken til 12-slaget var det ingen som hade några planer på dock. 19:30 slogs dom sista ögonen i hyttan igen och vi laddade för morgondagens promenix!

Dag 89
På Nyårsdagen fick vi följe av en Israel som var på ute på en helgvandring i nationalparken. Vi tog det lugnt med flera stopp på olika toppar. Vi klättrade genom stormområden som liknande krigsfält från Satan Om Ringen och genom gammal Lavskog. Vi tog oss ner till havsnivå igen och tog en lång lunch för att vila våra knän från den branta nedgången. Och efter brant nedförs väntar lång uppförs. Över 1000 höjdmeter väntade oss. Någonstans halvvägs klättrade vi genom en liten bäck med ett litet vattenfall ovanför sig. Sjöblöta av svett så slängde vi oss i det iskalla alpvattnet och kände livet återvända till våra kroppar. Vi slet oss upp till toppen och Starveall Hut som var tänkt slutdestination för dagen. Men av någon outgrundlig anledning fick vi för oss att fortsätta till nästa hytta, det var ju "bara" 3 timmar dit och klockan var ju knappt slagen 16:00. En brant klättring 500 höjdmeter till väntade innan vi sneddade över bergskammen och tillslut såg vi hyttan där det stod rök ur skorstenen och där inne i satt Dora och käkade sin middag!

Dag 90
Den högsta och svåraste sträckningen på Richmond Ranges är den mellan Slaty Hut och Rintoul Hut. Helt öppna sektioner, lösa stenar och smala klippvandringar upp på den högsta punkten på trailen, 1730 meter över havet. Så varför inte göra den i stormvind och spöregn? Standardväder när Bergman och Strömberg ska leka bergsbestigare.

Efter att ha undvikit döden ett par gånger och inspekterat hållbarheten på stenblocken med våra smalben så tog vi oss sånär som helskinnade upp på Mount Rintouls topp. Och vilken utsikt! Min hand har aldrig behövt vara så nära mitt ansikte för att synas som där. Helt bedrövligt kallt och regnigt. Kanske hade varit ett sånt läge då regn- och vindkläder skulle passat? Alla nationaliteter utom vi Svenskar verkar ha fattat det. Så vi stod där i badbyxor och t-shirt och huttrade istället.

Vi började ta oss ner under trädlinjen igen och mot den hytta vi planerat att ha lunch i. Men efter att ha spenderat närmare 8 timmar på 10 km vandring beslutade vi oss för att hänga upp våra kläder, sätta igång en eld och ta en tidig kväller istället. Elden hade någon redan satt igång och när vi öppnade dörren till hyttan såg vi ännu ett ansikte från våran första vecka på trailen, Holländaren Jur hade satt igång igen efter en tids "sjukskrivning". Originalgruppen var samlad och vi hade en riktigt trevlig eftermiddag och kväll.

Dag 91
25 minuter tog det innan våran släng av ADHD kickade in och vi ökade tempot och försvann från våran återvunna vänner. Förhoppningsvis skulle dom ta sig till samma hytta som oss lite senare under kvällen. Vandringen gick brant ned från 1600 meter till 500 meter på bara 2 km. Knäna kändes som kalvsylta när vi satt oss ner för att bre våra Tortillabröd med Nutella och Jordnötssmör. Som tur var så visade sig dom sista 9 kilometrarna upp till nattens camp vara en idyllisk vandring. Vi gick efter en flod med vattenfall och naturliga simbassänger hela vägen och väl framme kunde vi avnjuta ett dopp i det iskalla friska vattnet. Vi lyxade till det med tvål och shampoo och passade även på att tvätta ur våra vidriga kläder.
Så den natten somnade vi utpumpade, mätta, rena och fräscha! Dock utan sällskap med Jur och Dora...

Dag 92
En dag med Infected Mushroom i öronen och klarblå himmel över röda berg är en bra dag! Hela morgonen och förmiddagen gick vi alla i tysthet upp till toppen av Mount Ellis. Väl där satt vi oss och söp in det massiva framför våra ögon. På ena sidan grön urskog med en orange lysande hytta nere i dalen och på andra sidan röda kala klippor.

Vi sneddade över några bergsryggar och upp till Hunters Hut där vi tog lunch. I hyttan låg en äldre man vid namn Ken Lindbom. Hans farfar kom från Sverige och hade lämnat Konungariket efter lång tids tjänstgöring i armen för att söka lyckan på Nya Zeeland.

Den kvällen slog vi läger i en dal med fyra 1500 metersberg som väggar runtom oss.

Dag 93
Vad vill man inte ha när det står "8 flodkorsningar" på Trailbeskrivningen? Svar: En hel natts monsunregn. Men det är ju självklart vad vi fick! Och inte bara en natt, hela morgonen och förmiddagen med. Vattenfallen från bergen stod fulla och vi gick med rätt tunga kliv mot den första floden bara 600 meter från hyttan. Och till våran besvikelse såg vi att floden var alldeles för djup och kraftig för att kunna gå över. Så vi satt oss ner på en varsin sten och väntade på ett uppehåll i regnet som så småningom skulle sänka vattennivån. 2 timmar senare började vi ana en sänkt hastighet på strömmen och betydligt lägre vattennivå. Det var bara att testa. Ryggsäcken knäpptes upp i midjan och över bröstet, stavarna hölls i ett stålgrepp och med långsamma och trevande steg begav vi oss ut i den iskalla forsen. Vilket tryck! Varje steg kändes som att det var det sista man skulle göra. Stenarna under var allt annat än greppvänliga och stabila. Stavarna vibrerade som gitarrsträngar och ryggsäcken kändes 23 kilo tyngre än vanligt. Men vi tog oss över med liven i behåll. Nu återstod bara 7 liknande situationer varav en hade beteckningen "Large River Crossing". Ett problem vi valt att blunda för så länge.

Trailen i övrigt hade varit riktigt fin och trevlig att vandra om det inte vore för det envetna regnet och den kraftiga blåsten. En led som gick efter bergsväggar längs översvämmade floder och vattenfall. Dom nästkommande 6 korsningen var bekymmerslösa och hade höga stenar som man kunde balansera sig över på. När vi kom till den sista stora floden dock så såg läget allt annat än positivt ut. I hytternas "Registreringsböcker" så finns ett kapitel om "Säker Flodkorsning". En parameter är "Korsa aldrig en flod som har snabbare flöde än normal gångfart". Det vi stod och tittade på var en 100 metersfinal i OS. Men vad skulle vi göra? Inte kände vi för att tälta där på en bergsvägg. Så hur löd den andra parametern? Något med "gärna inte djupare än knähöjd". Detta är ju ett rätt löst mått. Jag har bestämt sett folk med knän uppe i min midjehöjd, det måste ha varit dessa personer dom syftat på. Vi bad våra böner till Thor, Allah, Shiva och det flygande Spagettimonstret och begav oss ut. Först fyllde vi upp kängorna, sen doppade vi knäna, sen kom våra sköten under vattnet och där försvann magen. På gränsen till panik släpade vi fötterna efter flodbotten och stapplade med stavarna efter något att hålla sig fast i. Och till våran lycka hade Shiva svarat på våra böner och tog oss över floden med inget annat än lite dödsångest och riktigt kalla kalsonger och trosor.

Efter det blev det bara ren och skär transportsträcka till Red Hills Hut med en sista kilometer bestående av översvämmad träskmark, riktigt härlig avslutning på en annars så lätt dag. Och istället för att ta oss dom sista 12 kilometrarna över berget bestämde vi oss för att packa upp våra väskor och slänga allt på tork i den nu, äntligen, så starka solen på den klarblå himmelen och sova kvar i nationalparken en sista natt.

Dag 94
Vilken toppendag att vakna upp till. Molnfritt, 15 grader varmt och mindre än 5 timmars promenad till en by med hamburgare och chips!
Vi började, som vanligt, med att bege oss uppförs från 891 meter över havet till 1200 endast för att sen gå ner till 700 igen för att kunna ta oss den sista biten upp till 1300. Det är lite så denna 16 mil långa sträckning har sett ut. Ett evigt upp-och-nerande! Det är då tur att man 8 av 10 gånger möts av en utsikt som slår den förra. Denna sista klättring gav oss en vy över Lake Rotioti, delar av den bergskedja vi just tagit oss igenom och även en glimt av Mount Traverse och Mount Cupola som är nästa mål!

Väl inne i Saint Aurnad så slängde vi väskorna på vandrarhemmet vi skickat våran matförsändelse till och intog sen den kombinerade butiken/snabbmatsrestaurangen. Det blev en 150 grams hamburgare med en extra stor pommes toppad med ost, bacon och brunsås. Sen fyllde vi på med en  Cherry Shortcake och Passionsfruktscheesecake till efterrätt. Så var det dags att checka in i vårat rum. Ett rum med en spegel. En obekväm syn efter 10 dagar i skogen!
Vi tömde våran matlåda på godsaker som inte skulle med ut på trailen. Ett rör Pringles, en stor burk energidryck, en påse saltlakrits och en burk vaniljpudding med tropiska frukter i. Perfekt uppladdning för middag! Till middag blev det en 12" pizza med en stor nachotallrik slängd på sig, en skål pommes och 2 pints med cider. Det hela avslutades med en Chokladkaka med kolaglass. Nu ligger vi här och skäms!

Idag har vi tagit en välförtjänt sovmorgon och ska dra i oss en rejäl frukost innan vi river av den 120 kilometer långa sträckningen ner till Boyle Village via Nelson Lakes. En vandring som vi tänkt beta av på 5-6 dagar. Tur svärmor känner en knäkirurg!