Guatemala och Fisktant

Vi tog oss ut ur "världens farligaste stad" med liven i behåll! 

Våran vistelse i Belize City var en trevlig en. Vi träffade trevligt folk, käkade god mat och hade ett vettigt och billigt rum att sova i. Det officiella språket i Belize är Engelska. En Engelska som kan jämföras med den Jamaikanska Engelskan. Riktigt behaglig och laid back.

Natten kantades inte av några vapenuppgörelser eller annat otrevligt. Så när morgonen kom var alla tre uppvilade och redo för en resa till Flores, Guatemala. Vi käkade en lite halvstabil frukost för att slippa sitta hungrig och trycka i 8 timmars bussfärd. 

Vägen från Belize City till Guatemalas gräns bjöd på både träskmark, djungel, små byar, ödemark, forsar och vattenfall. Kommer helt klart att ta mig tillbaka till Belize innan jag far tillbaka till Europa och spendera mer tid på landsbygden och dess öar.

Gränsövergången var i vanlig ordning riktigt seg och tråkig. Men inga konstigheter, stå och köa, betala avgifter och få stämplar av till synes manodepressiva passkontrollanter. 

I Guatemala blev vägarna genast mycket sämre. Asfalten byttes ut mot grus och påtthålen blev oräkneliga. Men landskapet bestod till största del av djungel så det fanns mycket att titta på och man glömde snabbt bot den extremt skumpiga vägen.

När vi kom till ön Flores (ja det var tydligen Ö och det kom som en överraskning för dom flesta i bussen) så var det bara att leta reda på ett vettigt och billigt hostel att slå ner röven i. Vi hittade ett riktigt gott youth hostel vid namn Los Amigos. Vi träffade på ett gäng som också precis anlänt till Flores och gick upp till en av torgen här på den lilla ön där lokalbefolkningen hade någon typ av festival. Mängder av street food av alla dess slag. Sjukt billigt och overkligt gott! När kvällen närmade sig så började det suga till i levern och vi bestämde oss för att köra på en liten "invigningsfest". Vi satt och babblade av oss i hostelbaren och gick sen ut och letade reda på en halvmysig krog nere vid hamnen där vi satt och tog ett par järn. Kvällen slutade rätt tidigt och var väldigt städad.

I morse så tog vi oss upp i tid för att käka frukost nere på ett fik vi blivit tipsade om. Vi satt längs med strandkanten och käkade Green Peppar Omelette, beans och toasts och drack papayasmoothies.

Och eftersom vädret var riktigt bra idag så bestämde vi oss för besöka någon strand. Så vi letade upp en båttaxi som kunde ta oss till närmsta strand. Men det skulle ta alldeles för lång tid att åka båt till stranden som var på andra sidan grannön. Så han körde oss till en kaj och sa åt oss att vandra genom djungeln i 20 minuter så skulle vi komma fram till stranden. Efter ett par lättare felnavigeringar kom vi fram till stranden där vi tillbringade ett par timmar med att bara ta det lite för lugnt!

Men nu började hungern trycka på så det var dags att ta sig ut genom djungeln igen och ta oss tillbaka till Flores för att käka middag. Efter lite virrande så hittade vi en utkiksplats som vi kände oss tvungna att gå upp till. Man fick en fågelvy över hela Flores och omkringliggande öar. Riktigt jäsigt!

När vi tagit oss ut ur djungeln och ner till "civilisationen" igen och hittat på någon med en båt som kunde ta oss över till Flores igen så kom vi på att det säkert fanns någon typ av matmöjlighet även på denna ö. Så vi vandrade runt lite och frågade (som tur är så snackar Amerikanaren Alex spanska så det går rätt smidigt med allt) byinvånarna efter någon restaurang. Dom pekade på ett till synes öde skjul en bit bort. Vi vandrade dit och en kvinna öppnade en grind och sa att hon hade fisk, tortilla, grönsaker, chili och billig öl att servera. Det blev en helgrillad jättefisk av något slag, skitstark hemmagjord chilisås och hemmagjorda tortillabröd till middag. Allt detta avnjöts till solnedgången över Flores. Jag gillar hur detta liv artade sig, helt klart!

Nu är klockan 22:00 och kl 02:50 så ringer väckarklockan. Då bär det av 1 timme in i djungeln för att vandra in i en nationalpark och titta på soluppgången över ett Mayan-tempel. Och förhoppningsvis så får vi se en mängd exotiska djur och ett riktigt maffigt fågelliv.

 

Cenotes och en av världens farligaste städer

Ja, det kan ju vara intressant att se hur set går till i en av världens farligaste städer också.

I går så tog jag och Lisa en taxi ut från Tulum för att leka av oss i en Cenote. En cenote är ett sjunkhål där kalkstensbergsgrunden har rastat in och blottat grundvattnet. Cenoten vi for till heter Grand Cenote och ligger bara cirka 15 minuter från Tulum. Det var extremt skönt att svalka sig i det otroligt klara vattnet. Vi simmade runt lite och kikade in i grottor och tittade avundsjukt på när folk plockade på sig dykarutrustning för att bege sig långt in under bergsgrunden djupt in i grottorna. Så nu ligger ett PADI-license på tapeten (dykarlicens).

Vi vandrade omkring lite i djungeln och kikade på en rätt överväxt cenote och hittade även på en vild leguanödla som jag lekte runt lite med. 

När vi kom tillbaka från cenoten så duschade vi och vilade lite. Jetlagen från att ha rest genom en mängd tidzoner på kort tid, i kombination med långa bussresor, har helt klart tagit ut sin rätt. När vi vilat färdigt gick vi till en liten "restaurang" (ett hål i en vägg typ, mer var det inte) och käkade. Det överträffade nästan första dagens Fish Tacos. När middagen var nere så gick vi och handlade på oss lite förnödenheter inför nattens bussresa till Belize och gick sen hem och packade väskorna. 

Bussresan gick till en början riktigt bra. Det tycks vara riktigt hög standard på bussarna här i Centralamerika. Men nog ska väl lite bekymmer kunna inträffa också? Ja då, en bit utanför den Belizianska gränsen så fick ett bakdäck på bussen för sig att ta pension. Så det var bara för busschauffören att ta sig till en ADO-depot för att slänga på ett nytt. Hur det kunde ta 2 timmar+ är för mig en gåta.

Men så var äntligen bussen på väg mot Belize igen. Men eftersom våran buss var flera timmar sen så krockade våran gränsövergång med två andra bussar och tog därför mycket längre tid än vanligt. 

Väl inne i Belize City så tog jag, Lisa och en Schweizisk kille en taxi till den andra terminalen där båtar gick ut till alla öar kring Belizes kust och bussar till Gustemala avgick från. Vi kom precis i tid för att hinna med den sista bussen för dagen. Vi satt oss och väntade och käkade våran första Belizianska måltid. Kycklinggryta, ris med bönor och Coleslaw. När maten var nertryckt så kom tjejen i kassan fram och berättade att bussen var inställd eftersom det bara var vi tre som skulle till Guatemala på eftermiddagen. Hon ändrade om våra biljetter till morgonen efter och tipsade oss om ett par hostels och guesthouses längs huvudgatan. Vi hittade ett rum med tre sovplatser i för en billig peng. Vi slog oss till ro för att vila lite och läsa på om Belize City. Det visade sig att det är en av världens farligaste städer där man som turist inte ska vista sig ute efter kvällning eller inte ens röra sig i vissa kvarter ens mitt på dagen. 

Förhoppningsvis så ska man överleva middagen och klara sig undan att bli rånad!

 

Staterna och Mexiko

Då var man tillbaka i backpackersvängen då!

Efter en smärre omväg med bussen till Aucklands flygplats så var vi äntligen på väg mot ett äventyr i Centralamerika! Men vi hade även ett stopp inplanerat i USA. Närmare bestämt LA för att titta till hur Linnéa hade det där. Hon och hennes kompis körde omkring oss till massa turistplatser under dagen. På kvällen så for vi och inhandlade vin och chips som sedan förtärdes hemma i Linnéas lägenhet. Tidigt morgonen efter så var det bara att boka en taxi till LAX igen för att borda flygplanet som skulle ta oss till Cancun, Mexico!

När vi landade i Mexiko så befarade vi det värsta när det kom till hur vädret skulle vara. Vi hade hört att det regnat i 3 veckor i streck. Men till våran lycka så landade vi till strålande solsken.

Vi skuttade på en shuttle bus som skulle ta oss in till Cancun Centrum där Lisa hade bokat ett hostel för natten. När vi åkte in på bakgatan där vårat påstådda hostel skulle ligga så märkte vi på chauffören att han började bli lite nervig. Han hoppade motvilligt ut och frågade några typer om "Hostel Kankun" låg i närheten. Tydligen så stod vi parkerade precis bredvid det. En stor nätgrind ledde in till en gigantisk stålport. Efter lite bankande och knackande på porten så hörde jag och chauffören hur det började pulas med låset på andra sidan. När dörren öppnades så blev vi välkommnade av en läldre, haltande, liten herre. Oron var som bortblåst och jag hämtade Lisa och vi gick upp till våret rum. Och vilket rum! Såg ut som någon gått lös med en blästringsmaskin där inne och sen kastat in två bättre begagnade sängar bara. 

Vi gjorde oss så hemmastadda det bara gick och promenerade sen ut i Cancun-aftonen för att få i oss lite mat. Vi hamnade på en Fish Tacos-restaurang. Och det kan mycket väl vara bland det godaste jag hittills har ätit på mina två år ute på vift! 

När morgonen kom så packade vi väskorna och vandrade bort till busstationen där vi bokade en biljett till Playa del Carmen. Väl där så gick vi ner till havet och badade och bara tog det lugnt. På kvällen blev det någon typ av Fajitas och ett par Cuba Libre!

Nu ligger vi i Tulum en bit söderut om Playa del Carmen. Vädret är fortfarande strålande och stranden här är riktigt fin. Vi har käkat gott, druckit gott och glassat i det svalkande, och oerhört klara, Karibiska Havet.

Imorgon blir det att repetera dagens aktiviteter och sedan hoppa på en nattbus ner till Belize City för vidare färd till Guatemala för att möta upp Dan och Max. 

Mexiko i expressfart? Javisst!

Nya planer och Oceanienflykt

Ja, den där titeln har jag ju använt en gång förut. Då var det för att fly Innisfail, Northern Queensland. Denna gång flyr jag en hel kontinent!

Väskan har aldrig varit lättare!

Dom senaste dagarna har jag spenderat i Auckland hemma hos Athana, en tjej som jag och Lisa träffade i Melbourne för över ett år sedan. Men eftersom hon jobbar på vardagarna så har vi umgåtts med en av hennes rumskamrater. En halvfinsk New York-bo som älskar Back Street Boys och det norska blackmetalbandet Mayhem.

Vi har hängt på en strand med svart sand. Vi har lekt i vågorna. Vi har röjt omkring på ett berg med utsikt över hela staden. Vi har druckit billiga drinkar på en backpackerbar. Vi har käkat riktigt bra hamburgare. Och vi har slöat riktigt ordentligt i sofforna här i lägenheten.

Det bästa jag fått ut av den här Auckland-visiten är dock något som nu ligger 10 månader framåt i tiden. Den 15:e Oktober tänker jag nämligen flyga tillbaka hit till Auckland för att sedan bege mig upp till Cape Reinga, Nya Zeelands nordligaste punkt och därefter vandra dom 3000 kilometrarna ner till Bluff, Nya Zeelands sydligaste punkt. En vandring som kommer ta cirka 3-4 månader. Det gäller att gå ut hårt!

http://www.teararoa.org.nz/
http://www.nickyandcookie.com/

Liftning och Rotorua

Vi har då rört oss 950 km från Christchurch på Nya Zeelands södra del till Rotorua på den norra Ön, varav 400 km styrdes med hjälp av liftartummen och en skylt!

När vi vaknade på nyårsdagen så var det dags att lämna tillbaka husbilen till Ian. Att batteriet var helt och hållet urladdat skapade vissa bekymmer, speciellt då vi stod på en plan parkering utan någon som helst chans till att kunna rullstarta den. Ja, det var väl bara att ringa AA (Automobile Association) och be dom skicka ut någon nisse med startkablar då. Lättare sagt än gjort när allas mobiltelefoner var urladdade. Så för att få vårat bilbatteri laddat behövde vi nu ladda mobiltelefonerna.
Med lite flyt så hittade Alex och Annie en snäll äldre man som lät Alex gå in och ladda sin telefon och ringa AA. Men av någon anledning så hade AA ingen prenumeration på vårat fordon så vi var tillbaka på ruta ett igen. Då är det tur att Ian är världens chef och slet med sig frugan och kom ut på stört när vi ringde honom.

Nu var det läge att börja ta sig norrut mot slutdestination Auckland med stopp såsom Picton och Rotorua inplanerade. Vi plitade ihop en snygg liftningsskyllt, packade väskorna och tog bussen till lämpligt utgångsläge en bit utanför centrum. När vi hoppade av bussen såg vi till våran besvikelse att det stod en annan kille cirka 100 meter bakom oss och liftade. Men vi litade på att våra breda leenden och vårat oerhört vårdade yttre skulle ta hem kampen mot den okände mannen. När vi stått där i 5 minuter så går han förbi oss och säger, med Fransk brytning, "I've been standing here for the past hour without anyone stoping and picking me up...". Jag och Lisa hinner nätt och jämt utbyta blickar med varandra innan en bil stannar och frågar om vi vill ha skjuts 10 mil norr mot våran destination. Suck it buttra Fransman!

Vi blir avsläppta längs med landsvägen på en rätt stor parkeringsficka och vi hinner precis få upp skylten innan det kommer en riktigt nerkörd och gammal Nissan med två oerhört glada killar i. Dom var överlyckliga att få plocka upp liftare i sin "nya" bil. Bilen var utrustad med inga backspeglar och ingen stereo. Efter lite tetris-lek så fick vi in alla väskor i bilen och vi for vidare norrut. Dom skulle stanna i en liten by 10 mil norr och campa så vi stannade med dom och käkade middag och drack en varsin pint innan dom skjutsade ut oss till landsvägen igen.
Den här gången gick det lite trögare och vi började nästan ge upp hoppet eftersom solen var på väg ner. Men skam den som ger sig! Den här gången blev vi upplockade av en herre i 60-årsåldern som kom från Christchurchs sjukhus där hans fru blivit flugen med helikopter efter en våldsam bilkrasch. Hon hade brutit båda benen, massa revben och nacken.
Det visade sig att denna herre var en lastbilschaufför så Lisa fick somna in till 20 mils lastbilssnack.

När vi kom fram till Picton så tänkte vi boka in oss på ett hostel och ta morgonfärjan över till Wellington för att sen börja nöta asfalt upp till Rotorua. Att varenda hostel eller motel skulle vara uppbokat var något vi absolut inte räknat med! Vi var då hemlösa för natten och saknade uppkoppling för att kunna boka någon färja. Men som en skänk från ovan så hittade vi en hostelmanager som var kraftigt överförfriskad på Burbon och Cola som lät oss låna kök, datorer och wifi på hans hostel och han bokade även biljetter till nattfärjan till Wellington åt oss och en liten hippietjej från Australien.

Färjan tog ungefär 4 timmar så det passade bra att ta en tupplur. Lisa och hippietjejen somnade medans min hjärna fick för sig att den skulle vara vaken hela natten. Så jag slog mig ner i den enda öppna baren på båten och tittade på UFC-highlights med en av bartendrarna. Klart vettig aktivitet!

När vi kom till Wellington stod McDonald's-frukost som första punkt på schemat! Sen var det bara att invänta bussen som skulle ta oss 45 mil upp till Rotorua. Bussfärden var som sig bör. Liten plats för benen, mängder med stopp och ingen sömn! Så från att vi klev upp Torsdagen den 2:a Januari kl 10:30 i Christchurch till att jag fick för mig att stänga igen ögonen för att sova kl 03:30 på Lördagen den 4:e Januari så hade jag fått cirka 2 timmars busstupplur.

Och om ni mot förmodan fortfarande läser denna novell så kommer här ett litet klipp från våran liftningstur upp genom Nya Zeeland.

Bad och Nyårsafton

Nyår i Christchurch? Vad tänkte vi med? Kan knappas ha varit med det innanför pannbenet!

Dom sista dagarna i Queenstown blev både alkoholfyllda och vattenfyllda. Och eftersom alkoholen flödade så gjorde även fyllekäket. Har ätit nog med Ferg-burgers för en livstid tror jag. Jag och Antonsson testade även på att bada lite när det ändå var 30-35 grader varmt ute. Men vattentemperaturen vela inte riktigt hänga med i svängarna. Topptemperaturen var på 10 grader men gick ofta ner till 8. Riktigt jävla kallt med andra ord. Men vad gjorde det när vi hade lekt Oppfinnarjocke och monterat GoPro:n på en frisbee? Den skulle helt klart användas i vattnet! Efter ett dussintal kast så lossnade GoPro:n och lekandet var över!

Vi påbörjade våran färd upp mot Christchurch för att lämna tillbaka våran husbil och även fira nyår där, sorgligt nog. Vi hann med både Mount Cook och lite andra vettiga sevärdheter på vägen upp innan vi parkerade på en övergiven parkeringsplats i Christchurch och slog läger.

På morgonen när vi vaknade var den övergivna parkeringsplatsen inte så övergiven längre. Så vi lagade frukost lite snabbt och började leta efter någon annan "campingplats" och ett hostel för nyårsdagen. Det fick bli en skolgårdsparkering rätt nära centrum. Där duschade vi, lagade "nyårsmiddag" och fördrack lite. Nyårsmiddagen blev någon typ av billig stek med potatismos och BBQ-sås. Detta sköljdes ner med Öl, Ekologisk cider och Burbon och Cola. Riktigt flådigt med andra ord!

Vi hade hört att det skulle vara runt 10,000 personer inne i en stor parki centrum för att fira in det nya året. Tyvärr var det ett familjeevent med alkoholbann så det blev inget av med det.Det enda vettiga vi kunde hitta var Casinot så vi gick in där, tog lite att dricka och invänade tolvslaget. Mer än så blev det inte det här nyåret, en nachos och en fiskburgare på vägen hem men inget mer! Gott nytt år!

Queenstown och Nevis Bungy

Då var julen över! Den firade vi i staden Wanaka på västkusten här i Nya Zeeland. Vi satt på oss de få propra kläder som vi packat med oss och gick ut på restaurang. Det käkades lamb shanks, baconlindad kycklingfilé, oxfilé och efterrätter. En jävla kontrast mot för maten vi käkar i husbilen. Vi hann även med ett gäng vattenfall på vägen.

På juldagen så tog vi bilen och fortsatte våran resa söderut till Queenstown där diverse adrenalinstinnade aktiviteter var planerade. Själva juldagen var riktigt tråkig. Nästan allting var stängt och de få restauranger som var öppna erbjöd bara dricka till maten. Så vi bänkade oss i husbilen med en låda vin och inväntade 12-slaget då de påstådda nattlivet skulle sätta fart. Det gjorde det inte, så det blev en tidig kväller, men vad gjorde det? Idag steg jag och Anton upp tidigt och gick och bokade in oss på Nevis Bungy och gick sen ner och gjorde oss mentalt redo genom att äta en Ferg Burger, där tydligen världens godaste hamburgare serveras. Jag är inte riktigt beredd att hålla med. För mig ligger den lilla restaurangen på Gili Trawangan på förstaplats fortfarande.

Hur var då hoppet på 134 meter? Jag tänker inte ens engagera mig i att beskriva det i ord, så här kommer det ett litet videoklipp som får summera känslan.

Nu ska det käkas Spagetti och Köttfärssås sen sprätta ännu en vinbox och, denna gång på riktigt, testa på Queenstowns nattliv. God fortsättning på er allihopa!

Helikopter och solsken

26 år tog det. Men nu har man äntligen fått flyga helikopter! Och det slår alla färdmedel med hästlängder. 

I Fredags så bokade jag och Lisa in oss på en guidad tur på Franz Josefs glaciär. Men vädret såg lite dåligt ut för Lördagen så vi bokade in oss tidigt på Söndagmorgon istället. Så det innebar att vi måsta hitta på något att sysselsätta oss med för ytterligare en dag här i den lilla byn. På Fredagskvällen försökte vi boka in oss på en husbilscamping eftersom det är campingförbud i hela staden. Tyvärr så var allt stängt eller fullbokat. Så vi chansade och slog läger på en av gatorna. Vi fick stå i lugn och ro i ca 15 minuter sen kom det en argsint tjock dam och bad oss att flytta på oss. Så det var bara att köra ut från stan och ta första bästa rastplats. Lättare sagt än gjort. Fick köra 20 min utanför staden upp i bergen för att hitta något. 

När vi vaknade upp på Lördagsmorgonen så visade det sig klokt att boka glaciärvandringen på Söndag istället. Regnet vräkte ner så det blev en heldag i husbilen med film och serier. 

I morse när vi vaknade var det klarblå himmel och för första gången sedan vi kom hit så såg vi bergstopparna. Klockrent! Och nu vill jag bli helikopterpilot eller guide... Riktigt soft jobb! 

Nu ska vi starta bilen och börja färden mot Haast där vi kommer att fira julafton varvat med vattenfallshäng och pingsinvskik.