Berg och Burgare

Det känns tungt. Tungt att ligga och skriva och titta tillbaka på kartan när man vet att livet på Te Araroa är över.

Dag 122
Efter att ha käkat pizzor, hamburgare, buritos, glass och godis så torde kroppen vara redo för att ge sig iväg igen. Men i vanlig ordning så är det som absolut tyngst att gå efter en vilodag. Trots den extremt lätta vandringen längs Lake Wanaka så fick vi ta pauser om vartannat. Och det kanske inte är så dumt med tanke på utsikten. En knallblå sjö omringad av snötäckta alptoppar.

Efter att ha "kämpat" oss genom den enkla promenadvägen så började Motatapu Route torna upp sig framför oss. En 32 kilometer lång sträcka med 4 styckena 1,200+ berg att besegra. Och genast ställde kroppen om sig och trots den tyngre terrängen så gick det lättare. Vi klättrade genom lövskog längs en liten flod med mäktiga vattenfall och gigantiska träd som utsmyckning. Väl över trädlinjen så såg vi Fern Burn Hut som var den första hyttan på sträckan. Vi bestämde oss för att slå läger redan där då klockan hade sprungit iväg från oss. Hyttan var fylld till bredden av barnfamiljer som var ute och vandrade på barnens skollov, så vi reste våra tält och njöt in utsikten över Lake Wanaka och våran sista rejäla bergskedja innan vi kröp ner i sovsäckarna.

Dag 123
24 kilometer JoJo-vandring väntade. 4 stycken sadlar skulle besegras innan vi planerat kväller vid Macetown Campsite. Vi slog följe med en Skotsk tjej som var ute på en dagsvandring upp på den första toppen. Vi bjöds på en maffig soluppgång med utsikt över den kommande bergskedjan söderut och Lake Wanaka norrut.
Vi tog oss ner till en flod och drack lite vatten innan den första riktiga klättringen började. Men till våran förvåning tog klättringen slut snabbare än väntat och började gå neråt igen mot en hytta. Vi kollade elevationskartan lite närmare och insåg att det skulle bli en tung dag. Vi stannade i hyttan och pratade lite med folket där. Det var folk som var ute på en helgvandring genom kedjan och dom trodde vi drev med dom när vi berättade våran slutdestination för dagen. Men inte gjorde vi det, vi såg det som ett realistiskt mål. Vi tog några power bars och riktade blickarna upp mot den, vad vi nu insett, var den första riktiga klättringen. Halvvägs upp fick vi mötande trafik från några Amerikanska NOBOs. Hålögda, vita i ansiktena och helt dränkta i svett och undrade vart i helvete hyttan var. Vi meddelade att den bara var någon timme längre fram och funderade i tysthet vilken tid dom klivit upp för att tagit sig ända dit så tidigt. Efter att ha nått toppen, sett ett par extremt gamla kängor och en cyklop spanade vi ut mot nästa bestigning. En vertikal vägg och en lång bergskam låg framför oss. Men först en knä- och lårdödande nedstigning. Där nere i dalen mötte vi ännu ett gäng NOBOs och om vi tyckte dom tre Amerikanarna såg slitna ut var det ingenting i jämförelse med dessa. Detta gav oss en boost så vi tog oss med lätthet upp för berget och vi kunde inte se någon av dom norrgående på väg upp för berget bakom oss så vi antog att dom slagit läger där nere i dalen.

Vi traskade ner mot hyttan vi planerat lunch i och väl där träffade vi på ett Belgisk-Katalonskt par vi stött på ett gäng gånger under trailen tidigare. Vi tog oss med viss ansträngning över det sista berget och ner till en 6 kilometer lång flodvandring innan vi äntligen fick slå upp tälten.

Dag 124
Frukosten, liksom middagen, bespisades inne i tältet då vi hade sällskap av två miljarder sandflugor. Tältet packades ihop i rekordfart innan vi begav oss mot Big Hill som var berget som stod mellan oss och Arrowtown. En relativ lätt klättring senare mötte vi Stuart som startat tidigare på morgonen än oss. Vi satt oss ner och torkade våra tält och käkade lite bars och njöt av utsikten innan vi tog oss ner till den lilla guldgrävarstaden Arrowtown där Cafélunch väntade. Efter att ha tryckt i oss gigantiska kycklingpiroger och ett ännu större Wienerbröd så tog vi en promenad genom staden innan vi gick dom sista 25 kilometrarna till Frankton där matshopping och camping väntade. Vi laddade upp med mat för 6 dagar och tog in på Frankton Motor Camp för natten. Ett ställe vi endast kan rekommendera till någon som vill bli av med sina vitala organ lite snabbt.
För att slippa "umgås" med campingens klientel tog vi oss upp till Frankton Tavern där en tillbringare med Cider beställdes in tillsammans med en hamburgare till Rebecka och en Parmesankyckling till mig. Mätta i magen och i skydd av mörkret gick vi tillbaka till tältet och slog igen ögonen och höll tummarna för att njurar och lever fortfarande skulle finnas kvar när vi vaknade.

Dag 125
Efter en snabb inventering kunde vi konstatera att alla våra lemmar och organ fanns kvar och vi kunde fokusera på det viktiga. 8 kilometer längre fram befann dom sig. Vi kunde nästan känna lukten av dom och om man lyssnade noga kunde man nog till och med höra hur köttet frästes där på grillen? Vi skulle äntligen få trycka i oss Queenstowns och Nya Zeelands bästa hamburgare, Fergburger! Med lite telefonsamtal hem på vägen in gick den redan korta promenaden ännu snabbare och vi kunde ställa oss i kön till hamburgeriet lagom till lunch. Biff, bacon, grillad ananas och cheddarost på den ena och Hjort, rönnbärsglace och brieost på den andra. Oslagbart!

Vi strosade omkring ett tag i Queenstown innan vi ställde oss i utkanten för att lifta till starten av trailen på andra sidan sjön. Efter 45 minuter med noll lycka så gick vi tillbaka mot Queenstown och funderade på hur vi skulle lösa detta. Då slog det oss att Skotskan, Lynn, skulle till några vänner alldeles vid trailen. Så vi chansade och skrev till henne. Det visade sig att hon just då satt i Queenstown och stal lite WiFi och skulle precis bege sig iväg mot sina vänner och tog mer än gärna med oss.

Väl runt sjön men 10 kilometer ifrån starten så hade en bäck svämmat över och gjorde det omöjligt att köra längre på grusvägen. Så vi tackade Lynn för skjutsen och gick den sista biten längs grusvägen in mot Greenstone Track. Leden var väldigt lättvandrad till en början då det är en anslutningsled till en Routeburn Track (en av Nya Zeelands Great Walks). Så vi höll högt tempo och kom fram till Greenstone Hut till 20:00-tiden. Där stötte vi på Luzia som vi "känner" från Hyttböckerna (Man läser folks namn i böckerna i flera veckors tid och hör historier om folk så det känns som man känner människorna. Och när man väl träffas tar det inte många minuter innan man delar historier med varandra om alla gemensamma Hikers man träffat). Vi pratade en stund med henne och käkade våran sena middag och studerade den överfyllda hyttan. Vi beslutade oss att slå upp tältet istället och somna in till en extremt stjärnklar himmel.

Dag 126
Istället för den vanliga morgonrutinen (Slå upp ögonen, rulla ihop liggunderlagen, packa ner sovsäckarna, riva ner tältet och stuva in allt i väskorna sen äta frukost) så steg vi upp i godan ro och satt oss inne i hyttan en timme och käkade frukost. Vi kände att vi var värda en liten lugnare start än vanligt helt enkelt.

Tältet var sånär som på torrt när vi packade ner det i väskan och satt fart efter Luzia som lämnat någon timme tidigare. Vandringen på morgonen var lätt och vi gick genom lövskog ett par timmar. Vi stötte på två Svenska NOBOs som hade som mål att ta sig upp till Cape Reinga innan vintern slog till. Vi önskade dom lycka till och for vidare ut i en öppen dal omringade av berg vilket till en början är rätt mäktigt att vandra i. Men på grund av landskapets storlek gör det att det känns som man inte kommer någonstans och man blir mentalt trött rätt snabbt. Så när vi kom fram till hyttan vid 12-tiden tog vi en lång lunch inne i hyttan med skydd från stekande sol och irriterande flugor.

Nästa sträcka var ungefär en kopia av den föregående med enda skillnaden att den var mer än dubbelt så lång. Så för att få tiden att verka stå mindre stilla stoppade vi i våra hörlurar och lyssnade på ljudböcker hela vägen till den tänkta övernattningshyttan. Men om man läst denna blogg tidigare så skulle man kunna räkna ut vad vi gjorde när vi anlände till hyttan. Ja, vi gick såklart 10 kilometer till med den enkla anledningen: För att.

Hyttan vi anlände till var belägen bredvid North Mavora Lake så vi kunde tillbringa eftermiddagen med att tvätta våra kläder och oss själva i solen som aldrig tycktes vilja gå ner.

Dag 127
Vi hade äran att få dela sovutrymme med ett gäng möss och några råttor den natten. Och eftersom dom lät oss husera i deras hytta så tog dom sig rätten att smaka på såväl väskor som nötter.
Två söndertuggade väskor, lite svinn i en jordnötspåse och en påse med gelégodis där det var tuggmärken på alla godisar. Som tur var så var just våra väskor hela och vi kunde bara sörja godiset. Dom andra två i hyttan fick ta till nål och tråd på morgonkvisten.

Vad kan vi säga om den dagens vandring då? Det enda vi visste var att vägen skulle leda till den sista skogssektionen för hela Te Araroa. Att det var 42 kilometer grusväg utan skugga hade vi blundat för. Torrt, dammigt, bilar som körde 120 km/h förbi oss och stekande sol hela dagen. Till våran lycka hittade vi en gräsplätt bredvid en liten flod där vi slog läger och kylde ner våra fötter. 247 kilometer längre fram hägrade Bluff och Stirling Point.

Värmebölja och orkaner

Det är vilodag, det står en 8.2% Gingercider bredvid sängen, rummet är fyllt av blöta kläder och på TV:n rullar TV-shop. Precis så som en vilodag ska vara!

Dag 111
Vi tömde all mat som fanns kvar. En frukost bestående av gröt, tre deciliter farinsocker, bananer, chokladkakor och rostade mackor med sylt på. Sen satt vi oss i hostelägarens fläskiga Mercedes och for tillbaka ut mot trailen igen. Tyvärr så tyckte inte hans Mercedes om grusvägar så skjutsen tog slut cirka 25 kilometer från själva trailen. En lång och obekväm grusvägspromenad väntade oss. Men som en skänk från ovan röjer en pickup förbi oss som tvärnitar. I den sitter 3 halvbekanta TA-Hikers som frågar om vi vill ha skjuts. Så vi slängde på väskorna på flaket och skuttade upp vi med.

Väl framme vid starten fick vi bekräftat att det var ovanligt varmt just den dagen. Vi kunde räkna med upp till 34 graders värme och strålande sol hela dagen. Och vad passar då bättre än en brutal klättring upp runt 1000 höjdmeter? Väl uppe på toppen var jag i några ögonblick inte riktigt säker på om jag fortfarande var vid liv eller ej. En riktigt tung start på en förhoppningsvis lite lättare sträcka var avklarad!

Vi tog oss 16 kilometer innan det var dags för ett kallt bad och en tupplur. Solen var alldeles för stark för att fortsätta i. Solen fick turligt nog besök av lite moln och vi kunde ta oss dom sista 15 kilometrarna till Double Hut som vi tänkt ha som hem den kommande natten. Trailen gick i en flod uppåt i bergen med en stigning på närmare 800 höjdmeter. Våra fötter klagade inte på att gå i det kalla alpvattnet större delen av tiden och vandringen gick utan problem.

Vi kom fram till Double Hut lagom till solnedgången och vi tog ut dom 3 gamla stolarna från hyttan och lagade våran mat med berg, floder och vattenfall som bakgrund.

När natten anlänt så vaknade vi upp och gick ut och kollade på den mest stjärnklara himmel vi någonsin sett. Vintergatan visade sig från sin klaraste sida och man kände sig genast enormt liten!

Dag 112
Trots den varma dagen innan och det nattliga äventyret så vaknade vi alla med massa energi i kropparna och for iväg rätt tidigt på morgonen. Det kändes skönt att komma så långt som möjligt innan solen gick upp helt och började steka oss igen. Vi vandrade längs en gammal fårstig mot en flod. När vi närmade oss floden såg vi 4 bekanta ryggar där någon kilometer framför oss. Nog var det Frog, Batman, Frenchie och Betina som gick där trots att dom startat en dag tidigare än oss.

När vi tagit oss över ännu ett öppet parti med gassande sol över oss träffade vi en bonde i en traktor som berättade att det för tillfället var 36 grader varmt ute och att det troligtvis skulle landa på närmare 38 grader senare under dagen.
Kropparna kändes helt orkeslösa så vi tog skydd under en vägbro vid en liten bäck. Där käkade vi lunch och la oss så bekvämt vi kunde på några stenar och sov ett tag. Men trots att vi redan tagit oss 19 kilometer den dagen hade vi över 20 kvar att gå. Så vi begav oss ut i hettan igen men fick snart söka skydd under några buskar. Som tur var ökade vinden på rätt bra och det drog in lite moln som vi utnyttjade. Vi satte fart och tog oss hela vägen till Rangitata River där vi slog läger med dom andra 4 som skulle få tag på lift morgonen därpå för att slippa korsa floden.

Dag 113
Citaten lyder "Death Trap, do not cross Rangitata!" "Hitch hike around it, it's not safe to cross it" "Even in low flow it's extremely dangerous to cross".

Men att försöka hitta någon att lifta med på en öde grusväg som dessutom är sugen på att köra 200km runt till en annan öde grusväg såg vi som en mer omedelbar dödsfälla. Vi packade ihop tälten och gick den, som vi trodde, korta sträckan ner till flodbädden. Det tog oss inte mindre än 2 kisspauser och 45 minuter att ta oss ner. Väl nere så såg vi att flödet var relativt lugnt i den första delen av floden och vi tog steget ut. Knappt knädjupt. Likaså andra delen. Detsamma gällde den tredje. Och efter cirka 13 till mindre korsningar och 4 kilometer total vandring var vi över på säker mark med liven i behåll och kunde navigera oss till nästa sektions start. Så istället för att lägga minst 8 timmar på att ta sig runt stod vi nu på andra sidan redan efter 2 timmar och 45 minuter. Och som bonus kunde vi lägga på 7.5 kilometer till den totala sträckan.

Trailen fortsatte upp i en mindre flod några kilometer. Solen stekte på och vi tog tillvara på alla vattenfall vi gick förbi. Inte bara för att svalka av oss men också för att det är extremt härligt att kunna duscha i ett vattenfall.

Efter en klättring på 600 höjdmeter bara för att sen gå ner lika långt igen för att sen ta sig upp 800 igen så tog vi skydd från solen i en hytta. Efter lite konsultation av karta och elevationstabell så tog vi beslutet att ta en 3 timmar lång lunch i tron om att solens styrka skulle avta lite. Men där hade vi fel. Solen hade om möjligt blivit ännu varmare när vi fortsatte dom sista 700 metrarna upp i lösgrus över toppen. Med utsikt över nästa dal och med Rangitata River bakom oss begav vi oss ner till Stone Hut där vi svalkade av oss i floden innan det var dags för sovsäckarna igen. Jag slog igen ögonen till citatet "Sweet Dreams - Except if you're from the States. Then you can stay awake and fuck yourself". Någon som verkligen inte gillade Amerikanare hade sovit i sängen innan mig.

Dag 114
Hade man satsat pengar på att det skulle regna dagen jag och Rebecka skulle upp på Te Araroas högsta punkt hade man inte fått många slantar tillbaka.

Vi trampade ut i regnet och begav oss mot Stag Saddle, 1925 meter över havet! Och eftersom molnen var så täta så hade vi svårt att navigera och hitta trailmarkeringarna. Så istället för att ta den lämpliga gräsvägen upp så hamnade vi i ett jordskredsområde fyllt av små bäckar och vattenfall. Det gjorde morgonen lite mer intressant åtminstone.

Väl uppe på toppen så satt vi oss ner och käkade lunch. Och eftersom vi redan kapat över 2 dagar på den tänkta tiden att ta oss igenom sträckan så tog vi oss tiden att vänta ut regnmolnen.

Efter drygt en timme började molnen skingra sig och vi fick vyer över Lake Tekapo som låg framför oss och det massiva bergslandslapet vi korsat under dom gångna dagarna bakom oss. Det är vid sådana tillfällen allt som varit värdelöst, jobbigt, blött och onödigt suddas ut från minnet och ersätts av något som är nödvändigt, krävande och givande istället.

Vi tog oss nöjda ner från Stag Saddle och begav oss vidare mot Tekapo. Trailen nedanför passet var i det närmaste obefintlig och vi fumlade runt i meterhöga grästuvor och dolda gropar i drygt 5 kilometer, förbi halvvägsmarkeringen för södra ön, innan vi äntligen tog oss till en stor öppen gräsplätt. Där borta såg vi byn Tekapo och civilisationen igen. 2 dagar tidigare än planerat!

Dag 115
Vi vaknade till en nästintill oslagbar utsikt. Soluppgång över Lake Tekapo, Mount Cook och dess grannberg. Och med fjuttiga 25 kilometer till Hamburgare så skuttade vi iväg med lätta ben med samtal hem till Sverige och England i våra headsets. Utan större bestyr äntrade vi Tekapo som var fyllt till bredden med turistbussar, camper vans och husvagnar. Vi gick in på närmaste mack och köpte ett gäng isglassar, drickor och energidrycker innan vi tog på oss uppgiften att hitta någonstans att bo i denna turiststinna lilla by. Som tur är så brukar hostel- och campingpersonal kunna trolla fram något extra utrymme för oss TA-Hikers när vi kommer till ett fullbokat ställe. Så vi fick ta ett gammalt kontor på ett hostel och inreda det som vi tyckte. Vi var nöjda bara vi fick skugga och en kall dusch. Vi käkade hamburgare och drack milkshakes till lunch och njöt av utsikten ännu en gång och fick även besök av Chris och Trix som kommit in i byn dagen innan. Till middag blev det en sallad för 3 (i vanliga mått mätta en sallad för 18) med 2 liter vaniljglass och 4 kilo fruktsallad till efterrätt.

Dag 116
Men den här dagen kändes ju lockande. En vandring längs en kanal. Rakt fram. I stekande sol. I gassande hetta.
Så vi smetade in oss i solskyddsfaktor, tryckte på oss hattarna och i med hörlurarna och igång med musik och ljudböcker.

Efter ett gäng timmar dyker Chris och Trix upp bakom oss. På cyklar. Ett lite lättare och mindre slitsamt sätt att ta sig mellan Tekapo och Twizel. Och eftersom dom antog att vi inte hade packat med oss någon extra vikt så hade dom köpt med sig en varsin Powerrade till oss. Med påfyllt socker- och saltförråd tog vi oss till en sjö med några granar bredvid sig. Den första skuggan på 32 kilometer. Vi slängde av oss väskorna, smetade på jordnötssmör på våra ost- och baconmackor och återhämtade oss så gott vi kunde. Men man kommer ju inte fram till sitt mål genom att ligga och slöa. Väskorna åkte på och vi lämnade våran skuggplats och begav oss ut i den 36 gradiga hettan igen.

Efter totalt 10 timmar och inte mindre än 54 kilometer vandring kunde vi äntligen slå upp våra tält och inta den lokala puben i Twizel. Där skålade vi med äppelcider och firade vårat nyslagna rekord med pizza, pommes och toffépudding med glass.

När vi lämnade baren tyckte ägaren och tillika bartendern att vi var värda något extra och gav oss två stora bitar rökt lax att käka till lunch dagen därpå. Vi var inte sena att tacka nej till det!

Dag 117
Ciabattabröd, rökt lax och Creme Fraiche till frukost. Att sova i civilisationen har sina fördelar, helt klart! Våran morgon spenderades med att handla på oss mat inför nästa sträcka och förbereda oss mentalt för den stekande värmen och det höga tempot vi skulle måsta hålla på grund utav det kommande stormovädret. En större flod och en flodtrail väntade oss som vi var tvungen att ta oss igenom inom 3 dagar. Men först hade vi ju 30 kilometer grusväg utan skugga att beta av. En av dom tråkigaste sträckorna vi vandrat under dom här månaderna. Men enda sättet att ta sig fram till campingen är ju tyvärr att sätta den ena foten framför den andra och repetera det några tiotusentals gånger. Vi slog läger vid en liten sjö helt utpumpade och uttorkade. Sömnen kom som ett brev på posten efter att ha inhalerat våran middag.

Dag 118
Hade vi verkligen sovit den natten? Ögonen kändes tunga, hjärnan arbetade som i sirap, höfterna hade blivit stelopererade under natten och benen vägde minst 18 kg mer än dagen innan. Men det var i vanlig ordning bara att bita ihop och få i sig frukosten, packa ihop tältet och väskorna och sätta fart. Stormen skulle inte vänta på oss bara för vi var lite trötta.

En liten tröst var att vi åtminstone fick gå in under skuggan från en skog. Och lagom till att solen gick upp och var i full styrka hade vi tagit oss upp till 900 meters höjd och ut ur skyddet från träden. Nu återstod bara 300 meter brant klättring i gassande vindstilla hetta.
Vi mötte lite NOBO:s som tipsade om en privat hytta bara 10 kilometer efter flodkorsningen vi skulle komma till. Och det var vid just den flodkorsningen vi hade tänkt campa. Men först hade vi en lång sträckning öppen terräng framför oss. Efter ett tag  satt vi oss ner och byggde ett solskydd av våra stavar och regnjackor och käkade lunch.

När vi tagit oss fram till floden så stormade vi i med kläderna, la oss ner i strömmen och höll fast i en varsin sten och lät våra kroppar kylas ner. Efter att vi fått i oss lite Resorb och mängder med vatten tog vi beslutet att ta oss upp dom sista 10 kilometrarna till den privata hyttan.
När vi anlände till hyttan var den full i folk. Så det blev tält för oss ändå, vilket kanske inte gjorde så mycket då hyttan lämnade rätt mycket att önska när det kom till bekvämligheter.

Dag 119
Föraningarna till den kommande stormen väckte oss. Rejäla vindbyar slog in i dalen hela morgonen. Så vi käkade frukost inne i tältet innan vi gick ut och packade ordning oss.
Vinden kom lyckligtvis bakifrån och gav oss lite hjälp på traven upp för den branta stigningen till Martha Saddle. Så fort våra huvuden kikade över toppen så kom den riktiga vinden. Vi snabbade oss av med väskorna och fick på oss vindjackorna innan våra extremt svettiga T-shirts kylde oss. Under den stunden hör vi "FUUUUUUUUU%$K! AAARRGHHHHH!". Och med tanke på att vi står och blickar ut över en bergsvägg med en liten stig bredvid sig under rejäla stormvindar är vi helt säkra på att vi ska få rota fram kvarlevorna av någon NOBO-hiker där nere i stenmassorna. Rebecka skriker och frågar om någon behöver hjälp medans vi slänger på oss väskorna och springer runt hörnet. Där en bit bort ser vi en tjej komma mot oss. Lite skamset säger hon att hon precis snubblat för 25:e gången och var så sjukt frustrerad och trodde inte någon skulle vara i närheten så tidigt på morgonen. Lättade att vi inte skulle få se någon döing gick vi vidare neråt floden och insåg varför hon var så frustrerad. Vi kände oss riktigt glad att få gå nedför på just den sträckan.

När trailen gick från jobbig grusterräng till flodvandring så såg vi däckspår och undrade vem som kunde vara så enormt dum att släpa med sig cykeln på en sån här trail. Någon timmes vandrande/simmande så fick vi svar på det. Det var två Amerikanska bröder som hade missat att läsa på Trailbeskrivningen innan dom gav sig iväg. Så dom släpade sina fullpackade mountainbikes på axlarna genom den midjedjupa floden mot (som dom tidigare var ovetandes om innan jag berättade det) en 2 timmar klättring i nästintill vertikal terräng upp till 1600 meters höjd. Vi önskade dom lycka till och plaskade vidare.

När vi väl tagit oss upp för den extremt branta och trasiga trailen såg vi hur stormovädret började torna upp sig västerut. Vi stod då i valet och kvalet att ta det säkra kortet och stanna kvar i den gamla hyttan vi nu var vid eller chansa att vi skulle hinna över den öppna 12 kilometer långa bergsvandringen innan det slog till. Vi kom fram till att om vi stannade kvar där vi var skulle vi mest troligt bli inregnade där minst 2 nätter till. Så vi fyllde vattenflaskor och lade benen på ryggen och satte fart. Vindarna var så extremt starka och kastade oss 2 meter i sidled och vi var glada att vi inte vandrade på någon liten bergskam. Regnet började komma in på oss när vi hade 2 kilometer kvar så vi ökade takten ytterligare. Men regnet avtog och så även vinden. Väl i hyttan träffade vi folk vi flyktigt träffat uppe i Kerikeri under våra första veckor på trailen. Vi snackade om gemensamma bekanta och hur vi upplevt allt på vägen ner innan vi slog igen ögonen och inväntade stormen.

Dag 120
Nu hade stormen anlänt. Moralen i hyttan var rätt låg och ingen verkade vidare sugen på att ta sig upp ur sina sovsäckar. Förutom Jag, Rebecka och Canadensiskan Sage då. Vi hade inga planer på att vara inregnade på ett berg bara 30 kilometer från Wanaka där det fanns hamburgare och pizza! Vi slängde i oss våran frukost, drog på oss våra regnkläder och satt fart ut i ovädret. Det första vi möttes av var en gigantisk ljusbåge på himlen tätt följt av en rejäl smäll. Så det var bara att välja på att vända tillbaka eller ta sig snabbt ner från berget. Vi valde alternativ nummer två. Vi tog oss över passet och började våran nedstigning i starka vindbyar och kraftigt regn med väldigt dålig sikt. Men ju längre ner vi kom ju mer avtog regnet och vinden och sikten blev bättre och bättre.

När vi stod nere på grusvägen nedanför berget kunde vi andas ut i några sekunder för att sedan sätta fart in mot Wanaka. Regnet tilltog och vi hade inte för avsikt att stanna och bli nerkylda. Vi åt våra Powerbars i farten medans vi gick och stannade inte en enda gång under dom kommande 32 kilometrarna.

Väl framme fick vi beställt ett gäng pizzor, köpte godis, chips, cider och dricka. Vi planterade oss under duntäckena i våra sängar och där blev vi kvar hela eftermiddagen och kvällen!

Dag 121
Så vi har alltså på lite mindre än 10 dagar tagit oss 346 kilometer från Rakaia River till Wanaka. Och när man vet att man bara har lite mer än 420 kilometer kvar att vandra känns det riktigt skumt. Hur kommer det kännas när man efter 2-3 dagar inser att det inte bara är en viloperiod? Ja det återstår att se. Idag har varit en riktigt slö dag. Vi har käkat frukost 3-4 gånger, ätit lunch, käkat snacks, mjukglass och varit på bio där det också förtärdes diverse onyttigheter. Till middag blev det pizza i sängen igen. Imorgon ska vi bege oss ut i ovädret och styra skutan över den sista Alpina sektionen för trailen och förhoppningsvis vandra in i Queenstown inom 3 dagar.

Vinterkräksjuka och översvämningar

Det var dom kängorna det. Över 3 år och i runda slängar 3200 kilometer senare så fick dom pensioneras. Och detta endast för att vi lämnade in dom för reparation.

Dag 95
Om man kan ta sovmorgon och sen käka chokladtäckta jordnötter, lakrits och vaniljkräm med papaya i till frukost nummer ett så ska man göra det.
Och kan man sen käka ost- och biffylld paj med chokladdryck till frukost nummer två, ja då ska man göra det också!

Vi tog oss ut från St Aurnad lagom till lunch och började våran vandring längs Lake Rotoiti. Med 8 dagar mat och den föregående veckan i bagaget så gick det tungt trots den lätta terrängen. Men vi tog oss detta till trots fram till våran första destination, Lakehead Hut. Där träffade vi på Engelsmannen Stuart som vi sett i loggböckerna ända sedan Tararua Ranges. Vi slog följe och hade samma mål för kvällen, John Tait Hut. En stor hytta som var full med folk, såväl SOBO:s (Södergående TA-hikers) som helghikers och familjer.

Efter ett dopp i det iskalla alpvattnet och en smarrig Potatismos-pasta-couscous-tonfiskröra så var det dags för sömn.

Dag 96
Det är nu dom börjar korsa våra vägar! Vi fick äntligen träffa våran första NOBO (Norrgående TA-hiker). Rosie Rose hade startat nere i Bluff för 42 dagar sedan. Och det gick då upp för oss att vi hade med andra ord inte mycket mer än en månad kvar på trailen. En skum tanke. Att inte kliva upp och gå på morgonen längre. Att inte ha blöta fötter hela dagarna. Att inte behöva laga all mat i ett kokkärl. Att inte behöva räkna kilometer och avstånd mellan hyttor varje kväll. Att inte träffa likasinnade varje dag. Nej, dom tankarna fick vi snabbt trycka bort.
Vi begav oss upp till Blue Lake Hut där vi struntade i att ta en bädd utan slog upp vårat tält för ett få en lugn natt utan massa folk som snarkar och vrider och vänder på sig.

När vi alla i hyttan står och lagar mat ber en Tysk kille och hans flickvän om våran uppmärksamhet. Han undrar om någon sett hans mamma under dagen? Dom hade kommit ifrån varandra tidigare på morgonen då mamman vela lämna hyttan tidigt medans dom vela sova vidare.
Senast någon såg henne var vid lunch cirka 15 kilometer längre ner för berget innan en flodkorsning. Det blev smärre panik i hyttan. Ingen radio fanns att tillgå och noll mobilmottagning. Efter många om och men kom paret iväg ner för berget igen iförda pannlampor i det stundande mörkret.

Kvinnan befarades död när vi pratade med DOC-rangers och helikopterpersonal dagen efter. Men vi har nu i efterhand fått höra att efter 22 timmars vandring runt om i nationalparken hade sonen hittat sin mamma i en hytta långt ifrån den tänkta färdvägen.

Dag 97
500 meter klättring lösgrus i brant lutning är ingen höjdare. Att dessutom göra det med en tung väska på ryggen efter ett rätt kraftigt regn är absolut ingen höjdare. Men att vända sig om efter en sådan klättring och se världens klaraste sjö nedanför sig med ett molntäcke som sprider sig upp över bergsväggarna, det är en höjdare! Vi satt ner och drack vatten, käkade energibars och bara glodde ut över berget.
På andra sidan av Waiau Pass väntade en brant klättring nedför klippväggar och stenblock. Detta varvat med gigantiska vattenfall och snötäckta bergstoppar gjorde det till en riktigt mäktig nedstiging.

Vi tog oss till Waiui Hut rätt tidigt. En hytta med 6 bäddar. Tre bäddar var redan upptagna och vi visste att det skulle komma minst 9 till TA-hikers efter oss. Så vi tog beslutet att trycka vidare och försöka ta oss så långt vi kunde mot nästa hytta. Vi slog läger längs en liten bäck mitt i bergslandskapet.
En idyll om det inte vore för alla dom miljarder sandflugor som gör allt för att tugga i sig så mycket dom bara kan av våran hud. När Rebecka välte kokkärlet med all sin mat i och greppade tag i den kokheta brännaren för att rädda den lilla mat som återstod så insåg vi att det var dags att krypa in i tältet och göra kväller. Lite kylgelé på hennes hand så kunde hon somna gott även den kvällen.

Dag 98
Vad vore en natt utan att höra någon tömma sin magsäck utanför tältet? Där ute i den myggfyllda natten stod Dora och spydde i ett gäng timmar medans vi försökte sova.
Morgonen kom och vi skulle ta oss 32 kilometer till den sista hyttan på denna sektionen. Vi frågade Dora om hon behövde något eller om hon vela ha hjälp. Men hon vela bara ta igen lite sömn så skulle hon ta sig till nästa hytta och vila upp sig ytterligare.

Vi for iväg i det ökande regnet och gick längs ett öppet fält omringade av vattenfall och höga berg. Det enda negativa med alla dessa vattenfall är att allt det vattnet måste ju ta vägen någonstans. Och vid såna extra mängder nederbörd så växer små bäckar till stora floder som vi måste försöka ta oss över. Och i ett tappert försök att hålla kängorna någorlunda torra så får jag för mig att jag ska kasta över min 20 kilo tunga ryggsäck över floden och sen göra ett ninjahopp över till andra sidan. Det som lät bra i teorin fungerade sisådär i praktiken. Väskan studsade på kanten, välte bakåt och landade i floden. Jag fryser och ser på när väskan sakta men säkert fylls av äckligt brunt vatten. Efter några sekunder så tar jag sats, hoppar, landar med ena foten på land och andra lång ner i ett djupt gyttjehål.
Och någon sympati från mina medvandrare Rebecka och Frog fick jag inte. Det var dom två mest genuina skratten jag hört på väldigt väldigt länge. Skadeglädje är och förblir den enda sanna glädjen.

Men skrattar bäst som skrattar sist. Himlen öppnade sig om möjligt ännu lite mer och dränkte även deras ryggsäckar och skor. Så resten av dagen vandrade vi i hällregn med en känsla av uppgivenhet i kropparna.

Dag 99
Om vi ändå natten innan lyssnat på någon som spytt, varför då inte testa på det själva? Kl 23:00 tyckte Rebeckas maginnehåll att det var dags att göra en expressutryckning. Och under tiden hon står och kalvar ur sig kommer en kvinna utspringandes ur hyttan. Hon har däremot valt att tömma sig på det lite mer exotiska sättet, dubbeltömningen. Intryckt i en liten baja-maja lyckades hon både tömma sig från den Södra utgången och ur kakhålet. En bedrift utan dess like.

Det blev med andra ord ett dygn i en hytta bara 15 kilometer från slutet av sektionen där lift in till byn Hanmer Springs väntade. Och som om inte det är trist nog att vara sjuk i en hytta så fick vi även sällskap av Herr och Fru "Har-Gjort-Allt-Och-Är-Bäst-På-Det-Och-Har-Lite-Mer-Pengar-Och-Livserfarenhet-Än-Alla-Andra" efter lunch också. Det är då tur att man har med sig ett par JBL-hörlurar som blockerar ljud utifrån och 35 kapitel Harry Potter att ägna sig åt.

Dag 100-103
Trots Rebeckas extremt klena skick kände vi att det var bättre att lämna hyttan och ta oss den sista biten ut till State Highway 7 för att kunna ta oss in till semesterbyn Hanmer Springs och ta in på ett motel tills magbakterien lämnat systemet.

Så medans Rebecka käkade vitt bröd och överkokt ris varvat med springturer till toaletten så låg jag och drack Bulmers Äppelcider, käkade choklad, lammburgare, godis, chips, fish and chips och glass. Kanske var lite i det elakaste laget att göra detta bredvid henne i sängen när hon mådde som hon mådde, men det fanns ju inget bord att sitta och äta vid, vad skulle jag göra?

Resterande dagar blev för det mesta sängliggandes för Rebecka medans jag sprang runt i byn och planerade den kommande sektionen vi skulle ut på. Som tur var var det fritt Wifi och SkyTV på motellrummet så Rebecka klagade inte.

När magen började samarbeta igen så checkade vi ut från motellet och tog oss till Jack in the Green hostel där vi slog upp vårat tält för den sista natten. Vi organiserade matförrådet för den kommande 185 kilometer långa sträckningen från Boyle Lake Coleridge via Arthurs Pass.

Äntligen skulle ryggsäckarna och kängorna på igen!

Dag 104
Vi packade ihop tältet, käkade en lång frukost och gjorde en repa på byn för att säkerställa Rebeckas mage. Magen svarade bra på den lilla promenaden så vi hämtade väskorna, satte ut tummarna och fick lift i en lastbil till motorvägen där en gammal tant plockade upp oss och körde oss till Boyle. Den gamla tanten hade jobbat i Sverige, Norge, Ryssland, Tyskland och Frankrike under sin ungdom och drev nu en ostbutik där hon sålde sin egengjorda Svenska ost.

Väl ute på trailen igen stötte vi på det Svensk/Australienska paret Felix och Sarah som vi följt på Instagram under en tid. Vi gick ett tag ihop innan dom skulle ta en liten vilopaus medans jag och Rebecka stormade på i vanlig ordning.

Vi tog oss till Hope Half Way Shelter, en gammal hytta som turligt nog hade sprillans nya madrasser i sig.

Nattens underhållning bestod av en Possum som gjorde allt i sin makt att öppna dörren till hyttan, men han var nog lite väl kort i rocken för att nå upp till handtaget.

Dag 105
Skulle vi ta en lugn dag eller skulle vi dra iväg på en herrejävlarvandring? Lätt val! Frukosten var nere och vi satte fart mot våran tänkta lunchdestination, Hurunui Hut, som låg 22 kilometer upp längs Hope River.
Trailen var en blandning av flodbäddar med stenig terräng och sköna skogsstigar. Flodbäddarna är som gjorda för att ta kål på vrister, knän och ryggslut medans skogsstigarna var mjuka och riktigt behagliga att gå på. Så självfallet var det 75% flodbäddsvandring och 25% skogsstig.

Trots våra 105 dagar på Trailen har vi fortfarande inte lärt oss att det är ingen idé att bli glad över att we en skyllt. Denna gången stod det "Hurunui Hut 2KM/30Min". Efter vad som kändes som 90 minuter och 6 kilometer klev vi äntligen in i hyttan och fick precis igen dörren när himlen öppnade sig. Regnet verkade hålla i sig duktigt och våran motivation till att ta oss dom sista 15 kilometrarna till No3 Hut började sakta dala. Men vi lät oss inte besegras. Vi packade ihop väskorna, drog på oss regnjackor och vandrade iväg.
Vi klättrade upp i bergen igen bort från floden och tog oss över jordskred och välta träd. När vi klättrade ner för en bergsvägg med ett vattenfall kände vi att vattnet var kokhett. Någonstans där uppe fanns en varm källa. Vi tog oss ner och runt vattenfallet och in i skogen igen. Där på en trailmarkering hade någon kladdat dit "Hot Pools" och en pil. Och nog var det en Hot Pool allt. Vi tog av oss till födelsedagskostymerna och klättrade i och satt och lät våra stackars ömma leder och ligament njuta av värmen för ett tag. Men sen var det full fart igen. Vi tog oss till No3 Hut lagom till middagstid och i hyttan väntade en redan tänd brasa för våra blöta kläder och kängor.

Jag tog en snabbdusch i stormregnet innan vi tillslut kunde slå igen ögonen och inta John Blunds värld.

Dag 106
Hur mycket vatten kan det finnas i några moln? Regnet öste ner hela natten och hela morgonen. Och vi hade minst 20 flodkorsning framför oss. Trailen var en enda röra. Träd hade vält och drivits med i dom stora vattenmassorna och stundvis gick vi bara på känsla genom den täta skogen och mellan flodbankerna. Vi tog oss tillslut till den sista stigningen upp och över ett pass ner mot nästa dal och flod. Men vandringen neråt var allt annat än lätt då den stora mängden nederbörd hade sköljt bort stora mängder av marken och bäckar svämmade till små floder och vi försökte så gott vi kunde ta oss så säkert som möjligt över alla vattendrag. Vid ett riktigt brant parti tappade Rebecka fotfästet och landade med väskan i floden och tappade sin ena vandringsstav i den starka strömmen. Staven flöt iväg på några millisekunder varpå hon skriker "TA DEN!!" till mig. Men jag kände inte för att leka hjälte i den situationen och rädda en stav värd kanske 250 kronor med livet som insats. Så i och med att Rebecka tappade en av sina stavar har jag nu bara en stav att vandra med. Konstigt hur det kan bli ibland.

Vi tog oss till Kiwi Hut med kropparna i nästintill oskadat skick och fick besök av ännu en NOBO för natten. Vi utbytte lite tips för dom kommande sektionerna och det verkade som vi hade mer av samma vara att vänta under dom nästkommande veckorna.

Dag 107
Nu återstod bara Taramakau River, Otehake River och Otira River att korsas innan det stora provet på denna sektion. Deception Track, en klättring upp till 1003 MöH i en flod. Många väljer att vandra runt detta område och ta vid efter passet. Men eftersom jag och Rebecka valt att göra Te Araroa fullt ut så var det bara att sikta uppåt. Redan efter 30 minuter fick vi korsa floden för första gången. Med ett hårt grepp om Rebeckas arm tog vi oss över och in mot det steniga och röriga partiet hela vägen upp till Goat Pass. Vi mötte en tjej som valt att avbryta och skulle ta sig tillbaka till en bro över till State Highway och lifta runt. Detta stärkte inte direkt Rebeckas tro på att vi skulle ta oss till toppen. Men med ett landskap som hämtat från filmen Avatar var det svårt att vända runt. Vi gick i kristallklart isblått vatten och varje vattenfall överträffade det föregående. Och istället för att korsa floden vid varje marketing tog vi oss längs klippväggarna med midjehögt vatten utan någon större kraft i sig. Vi tog oss upp till Upper Deception Hut och skrev in oss i Registreringsboken. Vi tittade vilka som gått genom innan oss. De flesta som tagit sig igenom var NOBOs. Det verkar vara hårdare virke i dom än SOBOs som de flesta verkar ha tagit den lättare vägen. Detta ökade motivationen för oss bägge och den resterande klättringen upp till toppen och ut ur floden var gjord utan några besvär alls. Vi klappade oss själva på axeln och njöt av en välförtjänt middag innan det var läggdags ännu en dag.

Dag 108
Men vänta nu? Har vi under natten transporterats både i tid och rum? Varför såg det ut som en Oktobereftermiddag i Njutånger när vi tittade ut genom fönstret? Det tog ett tag innan vi förlikade oss med tanken på att vi skulle få ta oss ner till Arthurs Pass i regn, blåst och kyla. Som tur var så skingrade molnen på sig när vi tog oss ner under 1000 MöH. En lätt vandring låg framför oss med inte allt för många flodkorsningar på schemat. Och eftersom denna sida av passet används flitigt av helgvandrare så var trailen i väldigt fint skick med trappor och gångbroar överallt där det behövdes för att folk inte ska få blöta fötter eller något. Att det var 3 stora floder utan broar som väntade gjorde att dessa kändes helt och hållet menlösa.

Vi pinnade på rätt obesvärat ut till State Highway 73 där vi kunde ta av oss våra dyngsura kängor och krama ut så mycket vatten som möjligt innan en smärre vägpromenad väntade. Och det var här Rebecka bröt samman, tårarna sprutade, kroppen sa ifrån, psyket var en enda röra, saknaden efter systerdöttrarna blev för mycket, en smärre försenad chock av dom gångna dygnens alla tuffa flodkorsningar och fötterna värkte efter att ha haft blöta kängor och strumpor i snart 2 veckors tid.
Vi satt oss ner utanför ett väghotell och pratade i över 2 timmar om vad vi skulle göra och om vi skulle släppa Te Araroa och lifta till Christchurch för att göra något annat. Men inte heller det lättade på tårarna. Det gjorde det snarare värre. Och jag lät henne prata och gråta oavbrutet en längre stund. Under ett avbrott i tårflödet fick vi beställt två hamburgare från hotellrestaurangen som stillade paniken en stund. Men tårarna kom tillbaka och jag tog beslutet att det inte var värt att fortsätta om det var såhär hon kände. Men Rebecka slet på sig väskan, satte tempot och avverkade en femtimmarssträcka på 3.
Men den så kallade hyttan vi planerat sova i var mer ett plåtskjul än en hytta. Ett plåtskjul med stampat jordgolv. Ett plåtskjul som var ett hem till tretton miljoner sandflugor. Ett plåtskjul med britsar från tidigt 20-tal. Så vi bestämde att gå dom sista 4 kilometrarna till Hamilton Hut där vi tog en sen middag innan vi la oss ner för en välbehövlig sömn efter en omtumlande och lång 35 kilometersdag.

Dag 109
Hur skulle denna dagen arta sig? Vi hade 20 enkla kilometer framför oss där vi kunde prata igenom gårdagen ordentligt. Vi lämnade Hamilton vid sjutiden på morgonen med en Nya Zeeländare i släptåg. Vi pratade om hur vi skulle göra och hur Rebecka kände för att slutföra dom återstående 800 kilometrarna. Gårdagen hade varit ett bryt. En känslostorm där alla känslor slog ut varandra. Trailen skulle avslutas och vi bestämde att ett par långa samtal hem och en vilodag i Methven skulle komma väl till pass.

Vi avverkade vägen till Harper Village innan lunch och tog beslutet att ta oss hela vägen till Lake Coleridge redan samma dag. Ytterligare 28 kilometer stod på schemat. Och för dom som kan addition betydde det att i slutet av dagen skulle vi ha avverkat 48 kilometer. 9 kilometer längre än vårat tidigare rekord. En lång och ostimulerande grusvägsvandring väntade oss. Detta under gassande hetta och en brännande sol i nackarna. Men vi tog oss fram och där väntade Nya Zeeländarens kusin på oss i din bil för att ge oss skjuts in till byn Methven där en hamburgare gjord av änglar väntade oss.

Dag 110
Tiden var kommen. Ett av dom tyngsta besluten på den här trailen var taget. Nu blev det inte mer. Vi skulle bli en av "dom". Dom som vandrar Te Araroa i Trail runners istället för kängor.

Det var inte längre försvarbart att limma sulorna varje gång som blev torra och hoppas på att dom skulle få vara med ner till Bluff. Vi lånade en bil av en tyska här på hostelet och begav oss till grannstaden där det fanns några sportbutiker. Vi hittade ett varsitt par Asics som förhoppningsvis ska klara av den tuffa terrängen som väntar oss dom ynka 720 kilometrarna vi har kvar.

Maten är handlade, lift till trailen är fixad och kaloriförrådet är uppladdat. Nu väntar 6 dagar vandring ner till Lake Tekapo via Rangitata River och Stag Saddle. Rangitata River är ett cirka 6 kilometer brett område som vid kraftig nederbörd blir översvämmad väldigt snabbt. Vid lågt flöde är det dock bara mängder av små mindre floder. Så förhoppningvis kommer vi dit i lågt flöde och kan korsa dessa utan större problem. Om vädret inte tillåter får vi improvisera. Efter floden kommer vi till halvvägsmärket på södra ön och den högsta punkten på hela Te Araroa Trail. 1920 meter över havet och förhoppningsvis inte något regnoväder denna toppbestigning.

På återstående!