En till synes ändlös strand och pungråttor

"Vi har Tyllösand... Dom har det här"

Dag 1:
Som på given order slogs ögonen upp kl 07:00 och dagen var kommen. Men båda två kände skarp olust och funderade på att lifta ner till Auckland istället och ta flyget till Fiji på en gång. Men nej nej, vi klev upp och tryckte i oss frukost och började knata till Highway 1 Norrut. Den första killen som plockade upp oss hette Enkido och var från.... Borås! Liten värld.
7 snälla människor och 7 timmar senare så var vi 26 mil norr och uppe på den absoluta Norrpunkten av Nya Zeeland. Där nedanför krönet från parkeringsplatsen stod fyrhuset vi sett bilder på så många gånger.

Lätta i stegen knatade vi ner, tog den obligatoriska "Vägskyltsbilden" och sen var vi iväg. 12 km vandring över Te Werahi och Twilight Beach. På slutet av Twilight Beach slog vi upp vårat tält tillsammans med ett gäng andra som skulle ta sig ann Te Araroa. Kl 20:00 var det dags för välbehövlig sömn och alla gick och la sig och sov... Alla utom Rebecka och Andreas då. Vi hade 3 idiotiska pungråttor som hade race och fight utanför vårat tält hela natten. Allt annat än trevligt!

Dag 2:
Trots den kassa sömnen så vaknade vi kl 7 och kände oss relativt laddade. Vi käkade våran gröt med pulvermjölk och Nutella i och sen bar det iväg. Vi gick först på en fyrhjulingsväg som ledde oss upp på ett berg med vy över 90 mile Beach. Redan där och då kändes det att det skulle bli en tung vandring i sanden. När vi kommit 1 mil på stranden säger Rebecka att hon tror att det är borta vid det gröna det tänkta lägret med färskvatten skulle vara. Jag avfärdade det direkt och sa att det var alldeles för nära, max 45 minuter bort. 3 timmar och 15 minuter senare var det fortfarande 45 minuter kvar så... Rebecka hade rätt den gången! 45 minuter senare var vi framme på Maunganui Bluff campsite och vi kunde slå upp vårat andra camp och käka en välbehövlig middag efter 2,8 mil i själsdödande sand! Imorgon väntar 3 mil vandring igen där planen är att ta sig Utea Park där det ryktas finnas en kallvattendush!

Dag 3:
Ahh, en natt utan pungråttsfight är en bra natt. Så bra att vi vaknade kl 05:00 och kände oss helt utvilade och pigga. Så vi rev mer tältet och satte näsorna söderut. Såhär i efterhand visade det sig vara ett genidrag att komma iväg så tidigt. Fullmåne, stjärnklart och vindstilla. Perfekta vandringsförhållanden med andra ord.

När solen var på väg upp stannade vi en halvtimme och käkade frukost och stretchade lite för att sedan fortsätta söderut. Vid sjutiden kom det en kille på en BMW R1200 som stannade och pratade lite ("Do you know how far that is??!" när vi sa vart vi var på väg). Det fick mig att sakna Hondan där hemma lite smått.

3 lätta mil senare slog vi upp tältet på Utea Park och tog en efterlängtad dusch och lagade sedan en 3-rätters bestående av Tomatsoppa, Creamy Pasta med Tonfisk och ett paket kycklingnudlar.

Imorgon så ska vi försöka ta oss dom 3,1 milen till Ahipara där en vilodag eller två är planerad innan vi beger oss in i dom tre regnskogarna Herekino Forest, Raetea Forest och Omahuta Puketi Forest. 10 mil gyttjebrottning i uppförsbacke tydligen...

Dag 4:
Inatt spöregnade det. Perfekt att man la sig och sov lite lätt kissnödig. Men då har ju jag turen att vara en "han" och kunde med lätthet nyttja en vattenflaska. Rebecka däremot är ju av typen "hon", så hon fick visa prov på enorm vighet och precision inifrån det minimala förtältet.

När morgonen kom så hade vädret lugnat sig och vi packade ihop våra grejer och intog frukost. Folket vi lärt känna skulle ta en kortare vandring på 17 km idag medans jag och Rebecka bestämt oss för att ta oss hela vägen till Ahipara för att få vila upp oss ordentligt.

Den första milen gick som en dans, snabbt och snärtigt. De nästkommande 7 kilometerna däremot blev en kamp. Mjuk sand och stekande sol tog död på vader, lår, höfter och psyke. Men efter en lunch bestående av tortillabröd med jordnötssmör och Nutella på och kycklingsoppa med nudlar (med en pinne som bestick. Kom ihåg: "Packa ner allt i väskorna innan vi går ifrån campingstället") så såg vi fram emot dom nästkommande 14 kilometerna. Det tråkiga med en rak strand med god sikt är att man ser just 14 kilometer. Det gör dessa 14 kilometrar riktigt jävla långsamma.

Men vi tog oss fram tillslut och nu har vi packat upp våra grejer på en camping, fått dom torkade och även hunnit svänga förbi den enda "restaurangen" här i byn och tömt dom på kolhydrater.

Imorgon ska vi slicka såren, äta Ipren och stretcha våra stackars lemmar.

Långdistansflygning och måltidsförberedelser

Att planera och utföra matinköp efter 27 timmar flygresa är både svårt och dumt...

Då var dagen kommen och vi satt oss i bilen ner till Arlanda för vidare transport till Auckland via Doha. Flygen var bekväma och inga konstigheter eller förseningar inträffade.

När vi landat i Auckland så tog vi oss in till centrum för att hoppa på en buss norrut mot staden Whangarei. Där gick vi runt inne på köpcentrumet PakN'Save och försökte, med våra jetlagade hjärnorna, att planera vad för och hur mycket mat vi skulle ha till den första delen av vandringen. Hjärnorna jobbade som i sirap men vi fick tillslut ordning på allt och kunde packa ner allt i väskorna och börja gå dom 5 kilometerna till hostelet/campingen vi tänkt oss.

Efter att ha fått sova oavbrutet från 19:00 igår till 07:00 idag så har våra kroppar och huvuden ställt om sig till den skumma tidszonen och vi känner oss redo för att påbörja äventyret. Imorgon checkar vi ut och börjar liftningen norrut till Cape Reinga. Där börjar den första etappen, en 3-5 dagar lång vandring längs Twilight Beach och 90 Mile Beach (som i själv verket bara är 55 miles...). Den totala sträckan är ca 100km och vi planerar att ha den avklarad på lite drygt 4 dagar.

Packning och organisering

Ska jag ha rena underkläder eller ska jag ha 2 liter extra vatten? En legitim fråga...

Nu börjar det verkligen dra ihop sig. Inatt är det sista natten i en säng hemma i Sverige på väldigt väldigt länge!
Så idag har dagen tillbringats med att organisera och packa ihop våra väskor. Vi har vägt för- och nackdelar (fördelar: bekvämt att ha. Nackdelar: väger för mycket) med alla prylar som packats ner och kommit fram till att det mesta får lämnas hemma.

Hur ser då baspackningen ut?

Rebecka
1x Haglöfs Röse 65l
1x Kängor
1x Sandaler
1x Byxor
1x Långärmad tröja
2x T-shirts
1x Shorts
1x Regnställ
4x Trosor
2x Sport-BHar
6x Strumpor
1x Liggunderlag
1x Sovsäck
1x Lättviktskudde
1x Matkärl
1x MSR Windburner Stormkök
1x GoPro
1x SpotGPS
1x Pannlampa
1x Kortlek
1x Yatzy
1x Handduk
1x Vandringsstavar
Totalvikt: 11kg

Andreas

1x Lundhags V8 75L 
1x Kängor 
1x Sandaler 
1x Byxor 
1x Långärmad tröja 
2x T-shirts
1x Shorts 
1x Keps
1x Regnställ 
4x Kalsonger 
6x Strumpor 
1x Liggunderlag 
1x Sovsäck 
1x Lättviktskudde
1x Handduk 
1x Tält 
1x Stekpanna
1x Vattenfilter
1x Solpanelsladdare
1x 16000mAh-powerbank
1x Pannlampa
1x Vandringsstavar
Totalvikt: 13 Kg

Till detta kommer alltså frukost, lunch, snacks och middag för upp till 6 dagar att läggas på och ska släpas på dag ut och dag in. Såhär i skrift börjar jag fundera på varför vi inte bara åkte till Kambodja och la oss på en strand i ett halvår istället?

Verklighet och tillbakablick

3 år och 6 månader utan uppdatering? Dog jag i den där branden eller vad hände?

Flyget hem från Panama till Stockholm kom som en verklighetskänga rätt i nyllet. Lufthansa hade fått för sig att ta ut alla sina piloter i strejk under tiden vi satt i luften över Atlanten så det blev lite extra mellanlandningar på vägen hem och borttappade väskor som sig bör.

Väl hemma på Svensk mark igen var det bara att börja planera för nästa resa ynka 6 månader fram i kalendern... Och hur gick det då med den resan? Nej, jag hade nätt och jämt landat i storebrors lägenhet innan, vad som senare skulle visa sig vara, kärleken satt på ett tåg från Kungsbacka upp till huvudstaden. Och på 2 dygn i Stockholm försvann alla tankar om någon vandring i Nya Zeeland och ersattes med planer på att flytta ner till Sveriges västkust istället. Sak samma... Nästan!

Efter en sommar av flängande fram och tillbaka mellan Söderhamn och Göteborg så slog jag slag i verket och sa upp mig från InaFrakt och flyttade ner till Göteborg för att bli sambo med Rebecka.

Jag fick jobb på ett företag söder om Kungsbacka och Rebecka jobbade i Onsala alldeles utanför Kungsbacka så våra vardagar bestod mestadels av att sitta i bilköer från och till Göteborg. Detta var inget nån av oss tyckte var särskilt porrigt så vi bytte till oss en lägenhet i Kungsbacka.

Så under dom här tre åren på hemmaplan har vi hunnit med 3 st Tomorrowland-besök, 1 Ultra Music Festival-besök, vandrat på Island och i Norge, flängt runt i Europas huvudstäder, badat i vattenfall i Kroatien, backpackat några veckor i Filippinerna, varit på motorcykelsemestrar i Norge, bestigit Kebnekaise, bilat runt i Europa, firat Nyår i Amsterdam och tyvärr måsta tagit farväl av våran hund Adde.

När Adde försvann och vi börjar vandra mer och mer så återuppstod tankarna om Nya Zeeland och Te Araroa Trail. 3000km genom regnskog, berg, glaciärer, stränder, regn, storm och gassande sol, varför inte tänkte vi och bokade två biljetter till Auckland. Vi bad båda om tjänstledigt och började planera alla inköp och började läsa på vad som väntade oss där på andra sidan jorden.

Idag jobbade vi våra sista skift på jobben och nu är det ynka 12 dagar kvar tills flyget lyfter!

Öliv och dödsbrand

Från att ligga och halvsova i sängen till att panikpacka väskan på 3,5 sekund!

Efter att ha lämnat Monteverde och tagit oss över till Panama och Bocas Del Toro så väntade en vecka av slöande, festande och badande! Och återträff med ett gäng Norskor som vi bekantade oss med i San Juan Del Sur gjorde vistelsen om än möjligt ännu bättre! Men efter att ha tillbringat  en vecka på en isolerad Ö så blev McDonald's-suget alldeles för stort och vi tog oss en nattbuss mot Panama City. Äntligen lite storstadsliv! Dagarna här har gått ut på att hänga i gigantiska köpcentrum, käka McDonald's, Burger King, Subway och sist men inte minst, min nyfunna kärlek, Cinnabons! En kanelbullskedja med dom i särklass godaste kanelbullarna jag någonsin käkat! Idag var vi och tittade på Panama-kanalen. Ett riktigt mäktigt bygge! Att Dan, Max och Tobbe var i det värsta skick jag någonsin sett ett par herrar i gjorde det hela mycket roligare! Max inspekterade en soptunna från insidan, Tobbe hade nätt och jämt kraften att ha ögonen öppna och Dan såg allt anat än stark ut. Själv var man vuxen och gick och la sig tidigt igår!

Kvällarna har tillbringats i hostelets bar där dom har en mycket förmånlig Happy Hour. Det har druckits ett gäng Jägerbombs och en och annan Vodka Cranberry.

Ikväll blev allt väldigt "på riktigt" när det stora lägenhetskomplexet bredvid vårat hostel fattade eld på övervåningen. Det tog inte många minuter innan hela kåken var övertänd och gastunnor exploderade. Vi panikpackade våra väskor och begav oss ut på säkert avstånd. Vi såg folk hoppa från fjärde våningen ner på asfalten och hundar som satt fast uppe på balkongerna medans småbarn sprang runt och grät utan sina föräldrar. Enligt ryktena så ska det "bara" vara en människa som ska ha mist livet. Känns lite känslokallt att skriva det men "tur" att det var grannhuset som fattade eld och inte vårat. Hade kunnat vara en helt annan situation då! Nu blir det att ta lite sömn för att sedan fara ut i storstaden imorgon igen!

Drunkningstillbud v2.0 och bungee v3.0

Gå ut hårt sa vi, och gick ut hårt gjorde vi! San Juan Del Sur är helt klart det tyngsta man kan uppleva i festform!

Efter att ha lämnat Isla de Ometepe med en färja och hailat in en taxi vid färjeterminalen så var vi på väg tillbaka till San Juan Del Sur. Hur gick då strategisnacket? Ta det lugnt på Fredagen och invänta Sunday Funday? Eller ska vi ta Jägermeister och Fish and Chips till lunch? Varför inte det andra alternativet? Vi bad taxichauffören att skjutsa oss till Casa del Oro, hostelet vi invarderade helgen innan! Det var blandade känslor hos personalen när vi kom in. Vakterna suckade och muttrade, receptionisterna blev glada och hälsade oss välkomna och ägaren såg helt och hållet likblek ut!

Efter att ha fått ett eget dorm för oss pojkar så var det bara att strutta ner och beställa lite Fish and Chips och dra in ett par Jägerbombs och Cuba Libres. När vi märkte att priserna var rätt kraftigt saltade så blev det att betala notan och fara upp mot hostelet istället för att fortsätta luvan där. Men på vägen så stannade vi och övertalade en Kanadensisk barägare att öppna sin bar "The Loose Moose" och låta oss göra en varsin "Moose is Loose challenge". En shotutmaning innehållande 5 st olika shotar med tabasco, chili, jalapeño och diverse andra starka kryddor. Detta blandat med vit rom och med chili flakes runt kanten på glaset. Detta skulle då sänkas inom loppet av 15 sekunder och man kunde då stoltsera med en "The Loose Moose"-tröja. Så vi gick därifrån, som 4 st töntar, med likadana tröjor på våra solbrända kroppar!

Detta satt då standarden för kvällen. Kvällen slutade väldigt tidigt för Dan, Tobbe tappade sina kalsonger, jag blev bestulen på mina shorts, min Jägermeister-keps och min lilla kamera. Det kostar att ligga på topp tydligen!

På Lördagen så tog vi oss ändå upp och bokade in oss på en shuttle-buss till en närliggande strand. Där skulle vi leka i surfarnas vågor och ha det gott! Detta slutade dock nästan i att det fanns 3 färre Svenskar på denna planet. Efter att ha drivit ut alldeles för långt i vågorna så insåg jag att jag hade noll kontroll och började simma för livet. När Dan och Tobbe såg min panik så började dom också veva för livet. Efter att ha simmat allt vad vi hade i över 15 minuter så fick Jag och Dan upp tillräckligt med fart för att kunna glida in på 2 vågor. Jag fick kontakt med Olle som stod 30 meter in mot stranden att han så snabbt som han kunde få tag på någon med en surfbräda för att rädda Tobbe. En kille slet tag i en bräda och satt fart ut mot en nödställd Tobias. När han kom ut för att få upp honom på brädan så var det enda han såg en kille som skrek efter hjälp och svalde litervis med saltvatten. Efter att ha fått tag i Tobias hår så slet han upp honom på surfbrädan och lyckades simma in mot land. Där stod vi andra fortfarande och hostade och letade efter andan. Resten av strandvisiten tillbringades i skuggan i chocktillstånd.

Detta stoppade oss dock inte att ladda om till Sunday Funday. En Sunday Funday som slog allt vi någonsin upplevt i festväg!

Detta visade sig dagen efter, och även dagen därpå och dagen därpå! Vi har varit helt och hållet förstörda i kropparna den senaste veckan. Vi lyckades ta oss ut ur Nicaragua till Costa Rica för att ha rehab i surfarstaden Santa Theresa. När vi alla kände oss bättre så tog vi oss en buss mot färja och buss som skulle ta oss till Monteverde. Där väntade Centralamerikas högsta bungeejump. Ett bungeejump på 145 meter. Och nog sög det till lika mycket i magen den här gången, trots att det var den tredje. Kan verkligen förstå folk som blir fast i bungeejump-träsket!

Nu planeras vidarefärd mot Panama och Bocas Del Toro på den Karibiska sidan av landet!