Translate

söndag 22 oktober 2017

Transportsträcka och ofrivillig vilodag

Då vet vi att 143 kilometer i ett svep var för mycket för min fotled...

Dag 13
Då var det dags att bege sig igen. Mellan Kerikeri och Paihia väntade en 12 km lång skogsväg som kändes rätt så ostimulerande. Men som tur var så visade sig denna ostimulerande skogsväg bjuda på både lätt vandring och maffiga vyer i sann Nya Zeeland-anda.
När vi kom ut från skogen och tillika berget så fick vi en fågelvy över hela Paihia och Bay of Islands. Där i bukten låg en världskryssare som utgått från Honolulu och väntade på sina passagerare för vidare färd mot Australien.

Vi satt oss och käkade glass och glodde på massa yra Amerikanska turister ett tag innan vi tog tag i proviantshoppingen för dom nästkommande 137 kilometerna.

Dag 14
Det som tydligen ska packas med för en campingtur om man vill komma undan billigt i Paihia är en stekpanna, en kastrull, knivar, skärbräda, bestick och tallrikar. Detta är ju såklart ingen människa med ett IQ över 24 bär med sig i ryggsäcken. Så campingägaren, som mest troligt också har ett IQ över 24, hade med sin erfarenhet och entreprenöranda snappat upp detta och tog $60 för att hyra dessa ting och $2/15 min på gasgrillen. Så nu vet vi att det går att koka ägg, potatis, steka champinjoner och "grilla" lamm med hjälp av stormköket också.

Efter en natts sömn knatade vi vidare mot och in i Russel Forest. Där väntade promenad genom floder och upp i berg. Efter närmare 30 kilometer blev det paus vila på stället och vi gjorde upp en lägereld och drack varm choklad efter middagen.

Dag 15
Ut ur skogen och in i farmland igen. Men jag måste nog säga att Nya Zeeland vinner över Sverige när det kommer till just den biten. På ena sidan har man höga gröna bergstoppar med kor, hästar och får medan man på andra sidan glor ner på turkosfärgat vatten och kritvita palmprydda stränder.

Och med dom premisserna gick 25 kilometer förbli som ingenting och vi slog läger redan kl 16:00 den dagen med utsikt över tidigare nämnda landskap.

Dag 16
Kan man skriva "läs dag 15" för att beskriva dag 16? Det blev likadant igen, lite skog med mycket uppförs och helt oslagbar kust-/farmpromenad. Vi tog oss rätt lätt ytterligare 30 km till byn Matapouri där vi stötte på ett tyskt och ett amerikanskt par som fixat tältplats på en gubbes gård för natten. Så vi provade lyckan vi med och fick slå upp vårat tält på hans gård och ta en välbehövlig varm dusch.

Dag 17
När man börjar dagen med att läsa "Te Araroa Trail Detour" på en skylt så anar man det värsta. Att den omvägen sen visade sig vara 4 meter längre fram parallellt med stigen gjorde att man lugnade ner sig rätt snabbt.

Omledningen berodde på skogsavverkning i området. En avverkning Erik Larsson skulle vara avundsjuk på. Maskiner från tidigt 1900-tal och noll struktur på fältet.

Efter att ha balanserat över välta träd och sönderkörd skogsmark nån kilometer så blev det lätt skogsväg mot Ngunguru Beach där vi fick ta hjälp av en "Trail Angel" (människor som bor längs trailen som hjälper vandrare med mat, boende, vatten och allt annat som kan vara behövligt) för att ta oss över sundet till skogsvägen vidare mot Whangarei.

Det var då här som den ofrivilliga vilodagen tog vid. Istället för att fortsätta genom skogen så tyckte min högerfot att vi gått tillräcklig. Fotleden tackade för sig så vi fick lifta in till Whangarei Falls där vi nu tillbringat 2 dygn i viloläge.

Imorgonbitti så liftar vi tillbaka till trailen och testar igen!

söndag 15 oktober 2017

StimuLERAnde klättring och blöt vandring

Ja, må hända att jag varit bosatt på Västkusten en tid och att jag var både kroppsligt och mentalt slutkörd när jag kom på den här titeln, men jag tyckte den var riktigt rolig...

Dag 7:
Då var det dags, idag var dagen! Dagen vi skulle börja Te Araroa "på riktigt". Vi begav oss iväg mot Herikino Forest via en bilväg som var till synes lika ändlös som stranden vi precis kommit av men med den lilla skillnaden att bilvägen sluttade brant uppförs hela tiden. Omväxling förnöjer säger dom.

Men väl framme vid ingången till Herikino Forest Track så ändrades humöret påtagligt bland alla inblandade. Trailen startade med en käftsmäll, rätt upp med lera upp till fotknölarna. Men på något vis gick det helt plötsligt jättelätt. Väskorna kändes knappt på ryggarna och vi fick äntligen använda hela kroppen och våra hjärnor.
Vi trampade på uppförs och fick se gigantiska Kauri-träd och vattenfall om vartannat.
Den kvällen slog vi läger nere i en dal i regnskogen och sov bredvid en liten flod så vi hade tillgång till färskvatten och diskmaskin morgonen därpå.

Dag 8:
Nu började väskorna kännas rätt tunga igen trots den "varierande" miljön. Vi satsade på att ta oss till och förbi byn Takahue och upp på Raetea Summit där vi tänkte ta vår dygnsvila. Detta blev då först och främst 2 timmar ut ur Herikino och sedan 3 timmar efter skogsvägar till foten av Ratatea Forest Track. Där började vi med 2 timmar vandring rätt upp för en gammal fyrhjulingsväg med en klassisk Windows-bakgrund bakom oss som sedan byttes ut mot 2 timmar ytterligare lerig "stig" i en nästan vertikal vinkel. Vi fick se oss själva som besegrade och vi slog läger på Takahue Saddle istället futtiga 500 meter över havet men med en utsikt över hela Raetea-regnskogen så vi kände oss nöjda ändå.

Dag 9:
Följande dag blev en repetition av föregående. Vi hade fortfarande 244 meter kvar till toppen så det var bara att vinkla ner pannbenet och kötta på i lervällingen. Några timmar och många pustningar och frustningar senare var vi äntligen uppe. Helt oslagbar utsikt och allt slit och släp visade sig ännu en gång vara värd mödan.
Men har man då klättrat uppåt så brukar det oftast sluta i att man också får kämpa sig nerför. Kan låta lätt och avslappnande. Men med tanke på all lera och vatten så är det lika svårt, om inte svårare, som uppförs. Varenda steg är ens fiende och en 5 meters ofrivillig glidtur väntar om man inte rekat fotfästet ordentligt.
När vi kommit till lite flackare terräng så hör jag ett brak och ett skrik bakom mig. Hjärtat började slå i 290 och jag sprang tillbaka genom vegitationen. Där ligger Rebecka med, vad jag tror, en pinne genom midjan och sjuttioelva brutna ben. Som tur var så stack pinnen upp mellan hennes midja och arm och enda anledningen till hennes skrik och tårar var att hon inte tog sig upp med egen kraft.

När vi kom ut ur skogen gick vi genom betesmark ner till en kvinnas gård där vi fick plocka mandariner i hennes trädgård. Hon talade om att det fanns ett litet hak längs State Highway 1 ca 6 km bort som hade bland annat Hamburgare och Fish and Chips. Vi intog "race-läge" och våra ben gick som trumpinnar. Vi hann dit innan stängning och fick beställt mat och sen drogs våra blickar till ordet "Milkshake" på tavlan bakom disken. Två gigantiska vaniljmilkshakes beställdes in och inhalerades på 2 microsekunder. Vi blev sen erbjudna att sova på deras bakgård om vi inte orkade gå nå mer den dagen. Ett erbjudande svårt att tacka nej till efter 25 kilometer tung vandring.

Dag 10:
Så, vi vaknade mätta och belåtna. Dock väldigt törstiga eftersom vi lagt full fokus på att beställa milkshake och glömde bort vattnet. Men det var väl inga problem, vi bodde ju bakom en butik/snabbmatskiosk? En Lördagsstängd butik/snabbmatskiosk...
Efter lite snabb research visade det sig att det fanns en flod och vattentank uppe vid Apple Dam Campsite 10 km från där vi var. Det var ändå på vägen så vi fick hushålla med det lilla vi hade. Och i vanligt ordning var det uppförs, uppförs och uppförs som gällde. 2 timmar och 20 minuter senare stod vi och klunkade Resorb och pulversaft.
Väl där stod vi i valet och kvalet att slå upp camp redan då (klockan var bara 10 på morgonen) eller chansa på att ta oss hela vägen genom hela Omahuta Puketi Forest till Puketi Forest Headquarters på mindre än 8 timmar. Varför denna tidsram? Jo, det råder campingförbud i hela Puketi forest för att Kauri-träden ska få växa ostört utan risk för bakterier och parasiter.

Vi tog såklart chansning och drog iväg på ytterligare 23km genom regnskogen. 6 av dom kilometrarna var genom floden Mangapukahukahu. Dom första 300 metrarna försökte vi balansera och hoppa mellan stenar för att hålla kängorna torra. Detta insåg vi snabbt att det skulle ta alldeles för lång tid. Så vi svidande om till Tyska turister och attackerade det iskalla vattnet iförd badbyxor och sandaler.

Kl 18:00 slog två extremt utpumpade vandrare upp sitt tält i Puketi Forest Headquarters och däckade omgående.

Dag 11:
Idag tog vi en sovmorgon och käkade en lång frukost med en Nya Zeeländare som sov bredvid oss. Vi slog följe dom lätta  24 kilometrarna till Kerikeri över grusvägar, ängar med kossor och får och lätt stadspromenad. Nu väntas ett vilodygn innan vi börjar på nästa 100 kilometrar.

söndag 8 oktober 2017

En till synes ändlös strand och pungråttor

"Vi har Tyllösand... Dom har det här"

Dag 1:
Som på given order slogs ögonen upp kl 07:00 och dagen var kommen. Men båda två kände skarp olust och funderade på att lifta ner till Auckland istället och ta flyget till Fiji på en gång. Men nej nej, vi klev upp och tryckte i oss frukost och började knata till Highway 1 Norrut. Den första killen som plockade upp oss hette Enkido och var från.... Borås! Liten värld.
7 snälla människor och 7 timmar senare så var vi 26 mil norr och uppe på den absoluta Norrpunkten av Nya Zeeland. Där nedanför krönet från parkeringsplatsen stod fyrhuset vi sett bilder på så många gånger.

Lätta i stegen knatade vi ner, tog den obligatoriska "Vägskyltsbilden" och sen var vi iväg. 12 km vandring över Te Werahi och Twilight Beach. På slutet av Twilight Beach slog vi upp vårat tält tillsammans med ett gäng andra som skulle ta sig ann Te Araroa. Kl 20:00 var det dags för välbehövlig sömn och alla gick och la sig och sov... Alla utom Rebecka och Andreas då. Vi hade 3 idiotiska pungråttor som hade race och fight utanför vårat tält hela natten. Allt annat än trevligt!

Dag 2:
Trots den kassa sömnen så vaknade vi kl 7 och kände oss relativt laddade. Vi käkade våran gröt med pulvermjölk och Nutella i och sen bar det iväg. Vi gick först på en fyrhjulingsväg som ledde oss upp på ett berg med vy över 90 mile Beach. Redan där och då kändes det att det skulle bli en tung vandring i sanden. När vi kommit 1 mil på stranden säger Rebecka att hon tror att det är borta vid det gröna det tänkta lägret med färskvatten skulle vara. Jag avfärdade det direkt och sa att det var alldeles för nära, max 45 minuter bort. 3 timmar och 15 minuter senare var det fortfarande 45 minuter kvar så... Rebecka hade rätt den gången! 45 minuter senare var vi framme på Maunganui Bluff campsite och vi kunde slå upp vårat andra camp och käka en välbehövlig middag efter 2,8 mil i själsdödande sand! Imorgon väntar 3 mil vandring igen där planen är att ta sig Utea Park där det ryktas finnas en kallvattendush!

Dag 3:
Ahh, en natt utan pungråttsfight är en bra natt. Så bra att vi vaknade kl 05:00 och kände oss helt utvilade och pigga. Så vi rev mer tältet och satte näsorna söderut. Såhär i efterhand visade det sig vara ett genidrag att komma iväg så tidigt. Fullmåne, stjärnklart och vindstilla. Perfekta vandringsförhållanden med andra ord.

När solen var på väg upp stannade vi en halvtimme och käkade frukost och stretchade lite för att sedan fortsätta söderut. Vid sjutiden kom det en kille på en BMW R1200 som stannade och pratade lite ("Do you know how far that is??!" när vi sa vart vi var på väg). Det fick mig att sakna Hondan där hemma lite smått.

3 lätta mil senare slog vi upp tältet på Utea Park och tog en efterlängtad dusch och lagade sedan en 3-rätters bestående av Tomatsoppa, Creamy Pasta med Tonfisk och ett paket kycklingnudlar.

Imorgon så ska vi försöka ta oss dom 3,1 milen till Ahipara där en vilodag eller två är planerad innan vi beger oss in i dom tre regnskogarna Herekino Forest, Raetea Forest och Omahuta Puketi Forest. 10 mil gyttjebrottning i uppförsbacke tydligen...

Dag 4:
Inatt spöregnade det. Perfekt att man la sig och sov lite lätt kissnödig. Men då har ju jag turen att vara en "han" och kunde med lätthet nyttja en vattenflaska. Rebecka däremot är ju av typen "hon", så hon fick visa prov på enorm vighet och precision inifrån det minimala förtältet.

När morgonen kom så hade vädret lugnat sig och vi packade ihop våra grejer och intog frukost. Folket vi lärt känna skulle ta en kortare vandring på 17 km idag medans jag och Rebecka bestämt oss för att ta oss hela vägen till Ahipara för att få vila upp oss ordentligt.

Den första milen gick som en dans, snabbt och snärtigt. De nästkommande 7 kilometerna däremot blev en kamp. Mjuk sand och stekande sol tog död på vader, lår, höfter och psyke. Men efter en lunch bestående av tortillabröd med jordnötssmör och Nutella på och kycklingsoppa med nudlar (med en pinne som bestick. Kom ihåg: "Packa ner allt i väskorna innan vi går ifrån campingstället") så såg vi fram emot dom nästkommande 14 kilometerna. Det tråkiga med en rak strand med god sikt är att man ser just 14 kilometer. Det gör dessa 14 kilometrar riktigt jävla långsamma.

Men vi tog oss fram tillslut och nu har vi packat upp våra grejer på en camping, fått dom torkade och även hunnit svänga förbi den enda "restaurangen" här i byn och tömt dom på kolhydrater.

Imorgon ska vi slicka såren, äta Ipren och stretcha våra stackars lemmar.