Translate

tisdag 19 september 2017

Verklighet och tillbakablick

3 år och 6 månader utan uppdatering? Dog jag i den där branden eller vad hände?

Flyget hem från Panama till Stockholm kom som en verklighetskänga rätt i nyllet. Lufthansa hade fått för sig att ta ut alla sina piloter i strejk under tiden vi satt i luften över Atlanten så det blev lite extra mellanlandningar på vägen hem och borttappade väskor som sig bör.

Väl hemma på Svensk mark igen var det bara att börja planera för nästa resa ynka 6 månader fram i kalendern... Och hur gick det då med den resan? Nej, jag hade nätt och jämt landat i storebrors lägenhet innan, vad som senare skulle visa sig vara, kärleken satt på ett tåg från Kungsbacka upp till huvudstaden. Och på 2 dygn i Stockholm försvann alla tankar om någon vandring i Nya Zeeland och ersattes med planer på att flytta ner till Sveriges västkust istället. Sak samma... Nästan!

Efter en sommar av flängande fram och tillbaka mellan Söderhamn och Göteborg så slog jag slag i verket och sa upp mig från InaFrakt och flyttade ner till Göteborg för att bli sambo med Rebecka.

Jag fick jobb på ett företag söder om Kungsbacka och Rebecka jobbade i Onsala alldeles utanför Kungsbacka så våra vardagar bestod mestadels av att sitta i bilköer från och till Göteborg. Detta var inget nån av oss tyckte var särskilt porrigt så vi bytte till oss en lägenhet i Kungsbacka.

Så under dom här tre åren på hemmaplan har vi hunnit med 3 st Tomorrowland-besök, 1 Ultra Music Festival-besök, vandrat på Island och i Norge, flängt runt i Europas huvudstäder, badat i vattenfall i Kroatien, backpackat några veckor i Filippinerna, varit på motorcykelsemestrar i Norge, bestigit Kebnekaise, bilat runt i Europa, firat Nyår i Amsterdam och tyvärr måsta tagit farväl av våran hund Adde.

När Adde försvann och vi börjar vandra mer och mer så återuppstod tankarna om Nya Zeeland och Te Araroa Trail. 3000km genom regnskog, berg, glaciärer, stränder, regn, storm och gassande sol, varför inte tänkte vi och bokade två biljetter till Auckland. Vi bad båda om tjänstledigt och började planera alla inköp och började läsa på vad som väntade oss där på andra sidan jorden.

Idag jobbade vi våra sista skift på jobben och nu är det ynka 12 dagar kvar tills flyget lyfter!

måndag 31 mars 2014

Öliv och dödsbrand

Från att ligga och halvsova i sängen till att panikpacka väskan på 3,5 sekund!

Efter att ha lämnat Monteverde och tagit oss över till Panama och Bocas Del Toro så väntade en vecka av slöande, festande och badande! Och återträff med ett gäng Norskor som vi bekantade oss med i San Juan Del Sur gjorde vistelsen om än möjligt ännu bättre! Men efter att ha tillbringat  en vecka på en isolerad Ö så blev McDonald's-suget alldeles för stort och vi tog oss en nattbuss mot Panama City. Äntligen lite storstadsliv! Dagarna här har gått ut på att hänga i gigantiska köpcentrum, käka McDonald's, Burger King, Subway och sist men inte minst, min nyfunna kärlek, Cinnabons! En kanelbullskedja med dom i särklass godaste kanelbullarna jag någonsin käkat! Idag var vi och tittade på Panama-kanalen. Ett riktigt mäktigt bygge! Att Dan, Max och Tobbe var i det värsta skick jag någonsin sett ett par herrar i gjorde det hela mycket roligare! Max inspekterade en soptunna från insidan, Tobbe hade nätt och jämt kraften att ha ögonen öppna och Dan såg allt anat än stark ut. Själv var man vuxen och gick och la sig tidigt igår!

Kvällarna har tillbringats i hostelets bar där dom har en mycket förmånlig Happy Hour. Det har druckits ett gäng Jägerbombs och en och annan Vodka Cranberry.

Ikväll blev allt väldigt "på riktigt" när det stora lägenhetskomplexet bredvid vårat hostel fattade eld på övervåningen. Det tog inte många minuter innan hela kåken var övertänd och gastunnor exploderade. Vi panikpackade våra väskor och begav oss ut på säkert avstånd. Vi såg folk hoppa från fjärde våningen ner på asfalten och hundar som satt fast uppe på balkongerna medans småbarn sprang runt och grät utan sina föräldrar. Enligt ryktena så ska det "bara" vara en människa som ska ha mist livet. Känns lite känslokallt att skriva det men "tur" att det var grannhuset som fattade eld och inte vårat. Hade kunnat vara en helt annan situation då! Nu blir det att ta lite sömn för att sedan fara ut i storstaden imorgon igen!


söndag 16 mars 2014

Drunkningstillbud v2.0 och bungee v3.0

Gå ut hårt sa vi, och gick ut hårt gjorde vi! San Juan Del Sur är helt klart det tyngsta man kan uppleva i festform!

Efter att ha lämnat Isla de Ometepe med en färja och hailat in en taxi vid färjeterminalen så var vi på väg tillbaka till San Juan Del Sur. Hur gick då strategisnacket? Ta det lugnt på Fredagen och invänta Sunday Funday? Eller ska vi ta Jägermeister och Fish and Chips till lunch? Varför inte det andra alternativet? Vi bad taxichauffören att skjutsa oss till Casa del Oro, hostelet vi invarderade helgen innan! Det var blandade känslor hos personalen när vi kom in. Vakterna suckade och muttrade, receptionisterna blev glada och hälsade oss välkomna och ägaren såg helt och hållet likblek ut!

Efter att ha fått ett eget dorm för oss pojkar så var det bara att strutta ner och beställa lite Fish and Chips och dra in ett par Jägerbombs och Cuba Libres. När vi märkte att priserna var rätt kraftigt saltade så blev det att betala notan och fara upp mot hostelet istället för att fortsätta luvan där. Men på vägen så stannade vi och övertalade en Kanadensisk barägare att öppna sin bar "The Loose Moose" och låta oss göra en varsin "Moose is Loose challenge". En shotutmaning innehållande 5 st olika shotar med tabasco, chili, jalapeño och diverse andra starka kryddor. Detta blandat med vit rom och med chili flakes runt kanten på glaset. Detta skulle då sänkas inom loppet av 15 sekunder och man kunde då stoltsera med en "The Loose Moose"-tröja. Så vi gick därifrån, som 4 st töntar, med likadana tröjor på våra solbrända kroppar!

Detta satt då standarden för kvällen. Kvällen slutade väldigt tidigt för Dan, Tobbe tappade sina kalsonger, jag blev bestulen på mina shorts, min Jägermeister-keps och min lilla kamera. Det kostar att ligga på topp tydligen!

På Lördagen så tog vi oss ändå upp och bokade in oss på en shuttle-buss till en närliggande strand. Där skulle vi leka i surfarnas vågor och ha det gott! Detta slutade dock nästan i att det fanns 3 färre Svenskar på denna planet. Efter att ha drivit ut alldeles för långt i vågorna så insåg jag att jag hade noll kontroll och började simma för livet. När Dan och Tobbe såg min panik så började dom också veva för livet. Efter att ha simmat allt vad vi hade i över 15 minuter så fick Jag och Dan upp tillräckligt med fart för att kunna glida in på 2 vågor. Jag fick kontakt med Olle som stod 30 meter in mot stranden att han så snabbt som han kunde få tag på någon med en surfbräda för att rädda Tobbe. En kille slet tag i en bräda och satt fart ut mot en nödställd Tobias. När han kom ut för att få upp honom på brädan så var det enda han såg en kille som skrek efter hjälp och svalde litervis med saltvatten. Efter att ha fått tag i Tobias hår så slet han upp honom på surfbrädan och lyckades simma in mot land. Där stod vi andra fortfarande och hostade och letade efter andan. Resten av strandvisiten tillbringades i skuggan i chocktillstånd.


Detta stoppade oss dock inte att ladda om till Sunday Funday. En Sunday Funday som slog allt vi någonsin upplevt i festväg!


Detta visade sig dagen efter, och även dagen därpå och dagen därpå! Vi har varit helt och hållet förstörda i kropparna den senaste veckan. Vi lyckades ta oss ut ur Nicaragua till Costa Rica för att ha rehab i surfarstaden Santa Theresa. När vi alla kände oss bättre så tog vi oss en buss mot färja och buss som skulle ta oss till Monteverde. Där väntade Centralamerikas högsta bungeejump. Ett bungeejump på 145 meter. Och nog sög det till lika mycket i magen den här gången, trots att det var den tredje. Kan verkligen förstå folk som blir fast i bungeejump-träsket!


Nu planeras vidarefärd mot Panama och Bocas Del Toro på den Karibiska sidan av landet!




torsdag 6 mars 2014

Lortpool och knäledsvätska

Mängder med backpackers, en massa pickup trucks och stora swimmingpools med obegränsad sprittillgång. Där har vi ett vinnande koncept!

Efter att ha lämnat Leon har vi hunnit med att dö av tristess i både Granada och i en trädkoja i Nicaraguas djungel. Planen var att hänga i trädkojan i ett par dagar innan vi for till San Juan Del Sur för att deltaga i Sunday Funday. Men efter att ha varit i trädkojan i endast två timmar så insåg vi att planerna fick ändras och San Juan Del Sur skulle få ta del av oss redan 1 dag innan.

Vi skuttade på en kycklingbuss som skulle ta oss från Granada till Rivas och därifrån vidaretransport till San Juan Del Sur. En resa som tog ca 3 timmar och kostade oss hela 1$ (USD).


Och fanns det någon annan plan än att gå ut stenhårt redan från Torsdagen och kötta på till Söndagen när "det händer" i San Juan Del Sur? Inte! Det var pang på Jägerbombs och Cuba Libres som gällde. Ett gäng rätt hårda och sjuka dagar och nätter väntade oss och San Juan Del Sur får härmed min "Andreas Rekommenderar"-stämpel. 

Själva Sunday Funday påbörjades med Cuba Libre-frukost på hostelet. Vidare från hostelet så blev vi upplockade av en pickup som tog oss upp i bergen där en gigantisk pool-fest väntade. Och som den levererade! Och mängden urin och annat härligt som flöt omkring i den där poolen ska vi nog inte ens tänka på!

Kvällen fick ett rätt tidigt slut eftersom vi gick ut lite väl hårt direkt på morgonen och de föregående dagarna. Så det blev ett gäng buritos och kika på Oscars-galan och sen invänta morgondagens smärtor!

På Tisdagen tog vi oss upp och hoppade in i ett gäng taxibilar och for mot färjeläget i San Jorge där en färja stod och väntade på att ta oss över till vulkanön Ometepe!

Vi hyrde lite motorcyklar och for runt på ön i ett par dagar innan Jag, Max, Dan, Ludvig, Olle och Myra skulle ta oss upp för Vulcan Concepcion. När klockan ringde så bestämde sig Dan att han hatade att vandra uppför berg och drog tillbaka till sängen igen istället. Vi andra promenerade glatt bort mot kycklingbussen som skulle föra oss till stigen som ledde till foten av vulkanen.

Värmen var påtaglig och solen var lite för stark för våra blekfeta kroppar! 5 timmar upp och 5 timmar ner var standarden. Detta skulle vi nog allt kunna krossa! Och nog gjorde vi det, med råge! 2 timmar och 40 minuter upp och sen en jävla spurt ner som tog i runda slängar 1 timme och 15 minuter. Helt klart godkänt! Att knäna nu känns som om dom tillhör någon med betydligt fler år på nacken än mig får ses som en värd offring!

Nu känns rehaben klar och vi är redo för att under morgondagen ta oss tillbaka till det själsdödande San Juan Del Sur för ännu en Sunday Funday. Kan bli röj detta!




söndag 23 februari 2014

Bakisvulkan och tuppfäktning

Ja, vem trodde att en söndag skulle erbjuda både döda tuppar och sönderslagna Nicaraguaner?

5 planerade dagar på Utila slutade i 10. Verkar vara ett återkommande tema i mina resor. Snabbvisit slutar i att man hittar "ett andra hem". Nattdykning, lek med självlysande saker i vattnet, muränor, rockor, sköldpaddor, humrar och massa andra udda sjövarelser senare så tog vi oss "äntligen" ifrån, i mitt tycke, en av dom bästa ställena på mina resor.

Efter att ha tagit färjan över till fastlandet så hann vi åka 10 minuter innan vi blev stoppade i en vägkontroll och det visade sig att minibussen vi åkte i saknade körtillstånd. Detta resulterade i 1,5 timmes väntande hos vägkontrollanterna och mutor av diverse slag. Chauffören och tillika ägaren av Shuttle-servicen hade nu i åtanke att börja använda sina gamla bilar igen tills han fick körtillstånd på dom nya. Kan ju behövas vid daglig gränsövergång mellan Honduras och Nicaragua, vad vet jag. Jag är ju bara en lastbilschaffis från Söderhamn.

Efter 17 timmar så anlände vi äntligen till Leon, Nicaragua. En liten stad på Nicaraguas västkust. Där väntade vulkaner, pulkåkning och lek i vågor. Att det sen skulle visa sig vara en av de hittills hårdaste feststäderna någonsin, Vang Vieng inräknat, var bara en bonus!

Igår så tog vi en liten paus från festandet och bokade biljetter till Robocop på den lokala biografen. Istället för att köpa popcorn och annat snacks på bion så köpte vi baguetter, skinka, ost, mjukost, avokado, tomater, paprikor och yoghurt. Vi fixade ordning två feta baguetter var och traskade glatt mot bion. Efter att ha fått i oss en macka var kom vakten och bas oss att lämna bion med våran medhavda mat och hänvisade till den gigantiska "Ingen medhavd mat"-skylten. Snopet att som Svensk, och förhållandevis rik, person stå och kasta ut medhavd mat framför Nicaraguaner.

Idag så blev det tidig uppgång för att se på när Sverige blev fullständigt våldtagna av Canada i OS-finalen i Hockey. Efter det så var planen att bara chilla hela dagen och invänta att Jenna skulle anlända till Leon. Detta slutade dock i att vi hamnade på ett lastbilsflak till en tuppfäktning i "slummen" av Leon. Vi betalade $15 (USD) till en barägare där han stod för lite käk, obegränsat med öl, rom och cola. Svårslagen deal med andra ord!

Efter att ha sett ett gäng tuppfighter så gick killen igenom reglerna och vi tittade på en till fight innan vi kände oss självsäkra nog att satsa pengar på en majestätisk tupp! Jag, Max, Cole, Dan och Tobias slängde in 100 pengar (motsvarande 25 SEK) på en tupp vid namn Sambo. Sambo slaktade sitt motstånd i 2 ronder. Under upplösningen av fighten så bryter ett jävla tumult upp bakom läktarna. Det enda vi ser är en Blå-Gul keps med en iPhone i högsta hugg och ett jävla dammoln. Två av tuppfäktarna har fått för sig att göra upp med sina egna knytnävar istället och Dan, på något magiskt sätt, teleporterade sig dit på 2 sekunder och fick parkettplats till fighten. När alla plastbord och platsstolar var sönderslagna så tog barägarna oss till sidan och bad oss att lämna området för vapen var på ingång till platsen. Vi lydde order och trippade sakta iväg, helt upprymda över hur Söndagseftermiddagen slutade.

Nicaragua.... Ja, som jag nämnt innan, varje stad/by överträffar den föregående!