Transportsträcka och ofrivillig vilodag

Då vet vi att 143 kilometer i ett svep var för mycket för min fotled...

Dag 13
Då var det dags att bege sig igen. Mellan Kerikeri och Paihia väntade en 12 km lång skogsväg som kändes rätt så ostimulerande. Men som tur var så visade sig denna ostimulerande skogsväg bjuda på både lätt vandring och maffiga vyer i sann Nya Zeeland-anda.
När vi kom ut från skogen och tillika berget så fick vi en fågelvy över hela Paihia och Bay of Islands. Där i bukten låg en världskryssare som utgått från Honolulu och väntade på sina passagerare för vidare färd mot Australien.

Vi satt oss och käkade glass och glodde på massa yra Amerikanska turister ett tag innan vi tog tag i proviantshoppingen för dom nästkommande 137 kilometerna.

Dag 14
Det som tydligen ska packas med för en campingtur om man vill komma undan billigt i Paihia är en stekpanna, en kastrull, knivar, skärbräda, bestick och tallrikar. Detta är ju såklart ingen människa med ett IQ över 24 bär med sig i ryggsäcken. Så campingägaren, som mest troligt också har ett IQ över 24, hade med sin erfarenhet och entreprenöranda snappat upp detta och tog $60 för att hyra dessa ting och $2/15 min på gasgrillen. Så nu vet vi att det går att koka ägg, potatis, steka champinjoner och "grilla" lamm med hjälp av stormköket också.

Efter en natts sömn knatade vi vidare mot och in i Russel Forest. Där väntade promenad genom floder och upp i berg. Efter närmare 30 kilometer blev det paus vila på stället och vi gjorde upp en lägereld och drack varm choklad efter middagen.

Dag 15
Ut ur skogen och in i farmland igen. Men jag måste nog säga att Nya Zeeland vinner över Sverige när det kommer till just den biten. På ena sidan har man höga gröna bergstoppar med kor, hästar och får medan man på andra sidan glor ner på turkosfärgat vatten och kritvita palmprydda stränder.

Och med dom premisserna gick 25 kilometer förbli som ingenting och vi slog läger redan kl 16:00 den dagen med utsikt över tidigare nämnda landskap.

Dag 16
Kan man skriva "läs dag 15" för att beskriva dag 16? Det blev likadant igen, lite skog med mycket uppförs och helt oslagbar kust-/farmpromenad. Vi tog oss rätt lätt ytterligare 30 km till byn Matapouri där vi stötte på ett tyskt och ett amerikanskt par som fixat tältplats på en gubbes gård för natten. Så vi provade lyckan vi med och fick slå upp vårat tält på hans gård och ta en välbehövlig varm dusch.

Dag 17
När man börjar dagen med att läsa "Te Araroa Trail Detour" på en skylt så anar man det värsta. Att den omvägen sen visade sig vara 4 meter längre fram parallellt med stigen gjorde att man lugnade ner sig rätt snabbt.

Omledningen berodde på skogsavverkning i området. En avverkning Erik Larsson skulle vara avundsjuk på. Maskiner från tidigt 1900-tal och noll struktur på fältet.

Efter att ha balanserat över välta träd och sönderkörd skogsmark nån kilometer så blev det lätt skogsväg mot Ngunguru Beach där vi fick ta hjälp av en "Trail Angel" (människor som bor längs trailen som hjälper vandrare med mat, boende, vatten och allt annat som kan vara behövligt) för att ta oss över sundet till skogsvägen vidare mot Whangarei.

Det var då här som den ofrivilliga vilodagen tog vid. Istället för att fortsätta genom skogen så tyckte min högerfot att vi gått tillräcklig. Fotleden tackade för sig så vi fick lifta in till Whangarei Falls där vi nu tillbringat 2 dygn i viloläge.

Imorgonbitti så liftar vi tillbaka till trailen och testar igen!