Ja, må hända att jag varit bosatt på Västkusten en tid och att jag var både kroppsligt och mentalt slutkörd när jag kom på den här titeln, men jag tyckte den var riktigt rolig...
Dag 7:
Då var det dags, idag var dagen! Dagen vi skulle börja Te Araroa "på riktigt". Vi begav oss iväg mot Herikino Forest via en bilväg som var till synes lika ändlös som stranden vi precis kommit av men med den lilla skillnaden att bilvägen sluttade brant uppförs hela tiden. Omväxling förnöjer säger dom.
Men väl framme vid ingången till Herikino Forest Track så ändrades humöret påtagligt bland alla inblandade. Trailen startade med en käftsmäll, rätt upp med lera upp till fotknölarna. Men på något vis gick det helt plötsligt jättelätt. Väskorna kändes knappt på ryggarna och vi fick äntligen använda hela kroppen och våra hjärnor.
Vi trampade på uppförs och fick se gigantiska Kauri-träd och vattenfall om vartannat.
Den kvällen slog vi läger nere i en dal i regnskogen och sov bredvid en liten flod så vi hade tillgång till färskvatten och diskmaskin morgonen därpå.
Dag 8:
Nu började väskorna kännas rätt tunga igen trots den "varierande" miljön. Vi satsade på att ta oss till och förbi byn Takahue och upp på Raetea Summit där vi tänkte ta vår dygnsvila. Detta blev då först och främst 2 timmar ut ur Herikino och sedan 3 timmar efter skogsvägar till foten av Ratatea Forest Track. Där började vi med 2 timmar vandring rätt upp för en gammal fyrhjulingsväg med en klassisk Windows-bakgrund bakom oss som sedan byttes ut mot 2 timmar ytterligare lerig "stig" i en nästan vertikal vinkel. Vi fick se oss själva som besegrade och vi slog läger på Takahue Saddle istället futtiga 500 meter över havet men med en utsikt över hela Raetea-regnskogen så vi kände oss nöjda ändå.
Dag 9:
Följande dag blev en repetition av föregående. Vi hade fortfarande 244 meter kvar till toppen så det var bara att vinkla ner pannbenet och kötta på i lervällingen. Några timmar och många pustningar och frustningar senare var vi äntligen uppe. Helt oslagbar utsikt och allt slit och släp visade sig ännu en gång vara värd mödan.
Men har man då klättrat uppåt så brukar det oftast sluta i att man också får kämpa sig nerför. Kan låta lätt och avslappnande. Men med tanke på all lera och vatten så är det lika svårt, om inte svårare, som uppförs. Varenda steg är ens fiende och en 5 meters ofrivillig glidtur väntar om man inte rekat fotfästet ordentligt.
När vi kommit till lite flackare terräng så hör jag ett brak och ett skrik bakom mig. Hjärtat började slå i 290 och jag sprang tillbaka genom vegitationen. Där ligger Rebecka med, vad jag tror, en pinne genom midjan och sjuttioelva brutna ben. Som tur var så stack pinnen upp mellan hennes midja och arm och enda anledningen till hennes skrik och tårar var att hon inte tog sig upp med egen kraft.
När vi kom ut ur skogen gick vi genom betesmark ner till en kvinnas gård där vi fick plocka mandariner i hennes trädgård. Hon talade om att det fanns ett litet hak längs State Highway 1 ca 6 km bort som hade bland annat Hamburgare och Fish and Chips. Vi intog "race-läge" och våra ben gick som trumpinnar. Vi hann dit innan stängning och fick beställt mat och sen drogs våra blickar till ordet "Milkshake" på tavlan bakom disken. Två gigantiska vaniljmilkshakes beställdes in och inhalerades på 2 microsekunder. Vi blev sen erbjudna att sova på deras bakgård om vi inte orkade gå nå mer den dagen. Ett erbjudande svårt att tacka nej till efter 25 kilometer tung vandring.
Dag 10:
Så, vi vaknade mätta och belåtna. Dock väldigt törstiga eftersom vi lagt full fokus på att beställa milkshake och glömde bort vattnet. Men det var väl inga problem, vi bodde ju bakom en butik/snabbmatskiosk? En Lördagsstängd butik/snabbmatskiosk...
Efter lite snabb research visade det sig att det fanns en flod och vattentank uppe vid Apple Dam Campsite 10 km från där vi var. Det var ändå på vägen så vi fick hushålla med det lilla vi hade. Och i vanligt ordning var det uppförs, uppförs och uppförs som gällde. 2 timmar och 20 minuter senare stod vi och klunkade Resorb och pulversaft.
Väl där stod vi i valet och kvalet att slå upp camp redan då (klockan var bara 10 på morgonen) eller chansa på att ta oss hela vägen genom hela Omahuta Puketi Forest till Puketi Forest Headquarters på mindre än 8 timmar. Varför denna tidsram? Jo, det råder campingförbud i hela Puketi forest för att Kauri-träden ska få växa ostört utan risk för bakterier och parasiter.
Vi tog såklart chansning och drog iväg på ytterligare 23km genom regnskogen. 6 av dom kilometrarna var genom floden Mangapukahukahu. Dom första 300 metrarna försökte vi balansera och hoppa mellan stenar för att hålla kängorna torra. Detta insåg vi snabbt att det skulle ta alldeles för lång tid. Så vi svidande om till Tyska turister och attackerade det iskalla vattnet iförd badbyxor och sandaler.
Kl 18:00 slog två extremt utpumpade vandrare upp sitt tält i Puketi Forest Headquarters och däckade omgående.
Dag 11:
Idag tog vi en sovmorgon och käkade en lång frukost med en Nya Zeeländare som sov bredvid oss. Vi slog följe dom lätta 24 kilometrarna till Kerikeri över grusvägar, ängar med kossor och får och lätt stadspromenad. Nu väntas ett vilodygn innan vi börjar på nästa 100 kilometrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar