En till synes ändlös strand och pungråttor

"Vi har Tyllösand... Dom har det här"

Dag 1:
Som på given order slogs ögonen upp kl 07:00 och dagen var kommen. Men båda två kände skarp olust och funderade på att lifta ner till Auckland istället och ta flyget till Fiji på en gång. Men nej nej, vi klev upp och tryckte i oss frukost och började knata till Highway 1 Norrut. Den första killen som plockade upp oss hette Enkido och var från.... Borås! Liten värld.
7 snälla människor och 7 timmar senare så var vi 26 mil norr och uppe på den absoluta Norrpunkten av Nya Zeeland. Där nedanför krönet från parkeringsplatsen stod fyrhuset vi sett bilder på så många gånger.

Lätta i stegen knatade vi ner, tog den obligatoriska "Vägskyltsbilden" och sen var vi iväg. 12 km vandring över Te Werahi och Twilight Beach. På slutet av Twilight Beach slog vi upp vårat tält tillsammans med ett gäng andra som skulle ta sig ann Te Araroa. Kl 20:00 var det dags för välbehövlig sömn och alla gick och la sig och sov... Alla utom Rebecka och Andreas då. Vi hade 3 idiotiska pungråttor som hade race och fight utanför vårat tält hela natten. Allt annat än trevligt!

Dag 2:
Trots den kassa sömnen så vaknade vi kl 7 och kände oss relativt laddade. Vi käkade våran gröt med pulvermjölk och Nutella i och sen bar det iväg. Vi gick först på en fyrhjulingsväg som ledde oss upp på ett berg med vy över 90 mile Beach. Redan där och då kändes det att det skulle bli en tung vandring i sanden. När vi kommit 1 mil på stranden säger Rebecka att hon tror att det är borta vid det gröna det tänkta lägret med färskvatten skulle vara. Jag avfärdade det direkt och sa att det var alldeles för nära, max 45 minuter bort. 3 timmar och 15 minuter senare var det fortfarande 45 minuter kvar så... Rebecka hade rätt den gången! 45 minuter senare var vi framme på Maunganui Bluff campsite och vi kunde slå upp vårat andra camp och käka en välbehövlig middag efter 2,8 mil i själsdödande sand! Imorgon väntar 3 mil vandring igen där planen är att ta sig Utea Park där det ryktas finnas en kallvattendush!

Dag 3:
Ahh, en natt utan pungråttsfight är en bra natt. Så bra att vi vaknade kl 05:00 och kände oss helt utvilade och pigga. Så vi rev mer tältet och satte näsorna söderut. Såhär i efterhand visade det sig vara ett genidrag att komma iväg så tidigt. Fullmåne, stjärnklart och vindstilla. Perfekta vandringsförhållanden med andra ord.

När solen var på väg upp stannade vi en halvtimme och käkade frukost och stretchade lite för att sedan fortsätta söderut. Vid sjutiden kom det en kille på en BMW R1200 som stannade och pratade lite ("Do you know how far that is??!" när vi sa vart vi var på väg). Det fick mig att sakna Hondan där hemma lite smått.

3 lätta mil senare slog vi upp tältet på Utea Park och tog en efterlängtad dusch och lagade sedan en 3-rätters bestående av Tomatsoppa, Creamy Pasta med Tonfisk och ett paket kycklingnudlar.

Imorgon så ska vi försöka ta oss dom 3,1 milen till Ahipara där en vilodag eller två är planerad innan vi beger oss in i dom tre regnskogarna Herekino Forest, Raetea Forest och Omahuta Puketi Forest. 10 mil gyttjebrottning i uppförsbacke tydligen...

Dag 4:
Inatt spöregnade det. Perfekt att man la sig och sov lite lätt kissnödig. Men då har ju jag turen att vara en "han" och kunde med lätthet nyttja en vattenflaska. Rebecka däremot är ju av typen "hon", så hon fick visa prov på enorm vighet och precision inifrån det minimala förtältet.

När morgonen kom så hade vädret lugnat sig och vi packade ihop våra grejer och intog frukost. Folket vi lärt känna skulle ta en kortare vandring på 17 km idag medans jag och Rebecka bestämt oss för att ta oss hela vägen till Ahipara för att få vila upp oss ordentligt.

Den första milen gick som en dans, snabbt och snärtigt. De nästkommande 7 kilometerna däremot blev en kamp. Mjuk sand och stekande sol tog död på vader, lår, höfter och psyke. Men efter en lunch bestående av tortillabröd med jordnötssmör och Nutella på och kycklingsoppa med nudlar (med en pinne som bestick. Kom ihåg: "Packa ner allt i väskorna innan vi går ifrån campingstället") så såg vi fram emot dom nästkommande 14 kilometerna. Det tråkiga med en rak strand med god sikt är att man ser just 14 kilometer. Det gör dessa 14 kilometrar riktigt jävla långsamma.

Men vi tog oss fram tillslut och nu har vi packat upp våra grejer på en camping, fått dom torkade och även hunnit svänga förbi den enda "restaurangen" här i byn och tömt dom på kolhydrater.

Imorgon ska vi slicka såren, äta Ipren och stretcha våra stackars lemmar.