Translate

söndag 17 december 2017

Halvvägs och skrotknä

Citat från slutet av förra inlägget: "Nu längtar kropparna efter att få en tungt lastad ryggsäck på axlarna..."

Dag 63
Då var det slut på lökandet i en kanot och tillbaka till verkligheten igen. Men först frukost. Och vad käkar vi till frukost en vanlig morgon då? Jo, det blir oftast havregryn med torkade bär, nötter, banan och vaniljprotein i. Efter frukosten så slängde vi på oss våra tunga väskor, ångrade våran önskan kvällen innan, och vandrade iväg från campingen och in mot Whanganui Centrum där vi skulle köpa Wax till våra kängor och lite andra förnödenheter. Efter det började det som ingen av oss sett fram emot. 27 kilometer motorväg följt av 9 kilometer landsväg. Detta skulle då ske under 30-gradig värme och strålande sol. Efter ett gäng timmar av nära-döden-upplevelser i form av långtradare och bilar så var det dags för lunch. En liten skogsdunge fick duga. Vad blev det till lunch då undrar ni säkert då? Jo, det ska jag berätta för er. Tortillabröd med ett tjockt lager mjukost på, sen ett lager Chorizo, ett lager kokt ägg toppat med några riktigt tjocka skivor cheddarost. Och som snacks blev det Vit Choklad med Citronlemonadsmak och några choklad- och nötbars.
Men inte blev vi färdig med motorvägen bara genom att sitta och käka lunch. Så vi hävde oss upp från vår oergonomiska lunchställning och satte fart sydöst igen. Efter att ha varit in och fått vatten på en gård med 12 (Måste varit värmen, ingen människa köper väl på sig så många?) greyhounds så såg vi äntligen avfarten från motorvägen. Och ännu en gång spelade värmen och solen oss ett spratt! Inte var det väl en antikshop med café som fanns där efter vägkanten? Jo, nog gjorde det det allt! Vi köpte en liter citronlemonad, en sprite och en flaska vattenmelonslemonad som toppades av med en Lemoncurdbakelse.
Efter det sockerruset gick dom sista 9 kilometrarna som en dans. Vi slog upp vårat tält längs med Koitiata Beach och avnjöt våran Couscous-, pasta-, kycklingsoppatonfiskmiddag med en rent ut sagt magisk solnedgång över det Tasmanska havet.

Dag 64
Vaknar man bredvid en 9 kilometer lång strand när det är 32 grader varmt ute så är det olagligt att inte ta ett morgondopp! Och ska man dessutom gå dom 9 kilometrarna så är det ännu mer olagligt att inte ta ett par dopp efter vägen. Våra stackars ömma ben och leder tackade för det svalkande havet och vi kunde fortsätta vandringen upp från stranden och in i barrskogen längs en gammal skogsväg utan problem.

När vi tagit oss nästan hela vägen till staden Bulls, där vi tänkt slå läger, blir vi omkörda av en pickup med ett glatt gäng bakpå. Kände vi inte igen två av dom som satt där bak? Jo, mycket väl var det ett tyskt par som vi träffat på Whanganui River. Ett tyskt par som gjort det mycket klart för alla runt om sig att folk som kallade sig för Te Araroa Hikers men liftade var det värsta som fanns. Dom skämdes rätt gott när vi stötte på dom senare längs vägen när dom letade någonstans att campa för natten.
Vi lämnade dom bakom oss, knatade in till Bulls, svepte en varsin XL Milkshake och tog oss sen till en campingplats i utkanten av stan. På campingen stötte vi på det lite äldre Schweiziska paret Agatha och Lawrence, två halvkända karaktärer här på trailen som man alltid blir lite extra glad över att stöta på.
Någon timme senare dök det upp ännu lite fler TA Hikers och vi hade gemensam matlagning och planering för Södra Öns långa och obebodda sträckor.

Dag 65
Klockan slog 06:00 och våra kroppsliga väckarklockor ringde, vi hade siktet inställt på staden Fielding och dess McDonald's för en varsin Frozen Coke Float! Den första milen gick alla för sig själva och lyssnade på musik, podcasts och ljudböcker. Jag lyssnade på Framgångspoddens avsnitt med den Svenska Äventyraren Fredrik Sträng för 923:e gången i ordningen, medans jag i bakgrunden hörde Rebecka sjunga julsånger.
När vi kom fram till Fielding vek vi av 2 kilometer från trailen för att få våran dos av McDonald's:
Jag: Hi, do you have Frozen Coke?
Kassörskan: Yes!
Jag: Oh, great! Can I have two Frozen Coke Floats and one Big Mac please?
Kassörskan: Of course! *Börjar tappa upp Frozen Strawberry Fanta*
Jag: That not Coke, right?
Kassörskan: No, no coke! Is this OK?
Ja ibland blir man intresserad av att se McDonald's anställningsprocedur.

Vi skuttade ut ur staden och över en flod som såg riktigt inbjudande ut i den gassande solen. Vi gick av vägen och ner mot flodbanken längs en liten grusväg. Där nere stod en minivan som gungade i en stadig rytm med fördragna gardiner. Paret i baken måste ha haft någon typ av Disco där inne.

Avsvalkade och fräscha fortsatte vi dom korta 9 kilometrarna längs ett flygfält där vi kikade på när glidflygplan startade och landade.
Utan campingplats i Bunnythorp så var planen att invänta mörkret och sen smälla upp våra tält på någon skymd plats och sen dra iväg innan solen gick upp. Men när vi väl kom fram till byn såg vi en urtrevlig kvartersbar med en perfekt gräsmatta på baksidan. Jag gick in och frågade om det var ok att slå upp tälten där i utbyte mot att vi kom in och drygade ut deras dagskassa. Inga problem alls! Sagt och gjort, vi slog upp tälten och gick sen in och beställde lite öl, en Burboun och Cola och andra förfriskningar. Och ingen kvarterskrog utan dess stamgäster. Noll studielån, eventuellt en full uppsättning tänder om man la ihop de fåtal gaddar dessa 9 personer satt inne med, historier från alla dom hundratals manstimmar dom spenderat på krogen och hur trevliga som helst! Innan mitt första tomma glas ens nuddat bordet så dök en gigantisk arbetarnäve upp med ett nytt. När dom hörde att vi var från Sverige tyckte den enda kvinnan i sällskapet att 48 ABBA-låtar passade att köa upp i skivspelaren. När vi nämnde att vi skulle gå ut och laga mat vid tältet så dök en BBQ Kycklingpizza och en stor skål med pommes upp.

Vi kunde gå och lägga oss lagom berusade, mätta och med en av dom trevligaste kvällarna på trailen hittills bakom oss.

Dag 66
Nu var det nära, nu var det bara 26 kilometer landsväg kvar innan vi fick ta oss in i skogen igen. Så vi röjde av 16 av dom lite snabbt innan lunch. Där handlade vi på oss frukost, lunch och middag för dom kommande 5 dagarna men med 2 nödladdningar ifall vi skulle bli fast uppe på fjället vi skymtade i fjärran. Och när man närmar sig 1500 kilometer så krävs det lite bubbel. En liten flaska fick räcka och vi begav oss ut ur staden mot skogen.
Vi hade tagit sikte på en liten campingplats cirkus 10 kilometer österut som låg belägen längs en liten å. När vi kom dit så såg vi att det satt ett äldre par som också skulle använda platsen som sitt hem den kommande natten. Paret hade dessutom en stor Amerikansk Staffordshire Terrier. Så jag gick fram och tänkte prata med våra grannar. Oklokt beslut, herren hade nätt och jämt fått ut kanylen ur armen och damen hade nog andats i sig en flaska dyrare Thinner när jag kom fram. Jag återgick till våran tältplats och höll mig från Herr och Fru Pundare för resten av kvällen.

Vi lagade våran mat, satte "champagnen" på kylning i ån och höll ett vaknade öga bakom våra ryggar. Kvällens middag bestod av Brunt Ris, kycklingsoppa, couscous och Piripiri-tonfisk. Till det skulle korken skjutas och det skulle firas. Antiklimax! Under foliet så satt en plastatrapp som skulle likna en kork och under denna en skruvkork. Jaja, bubblet slank ner fint och vi kunde somna in till ljudet av floden och skriken från Herrn och Frun bredvid som tydligen tyckte väldigt olika om något mindre betydande.

Dag 67
När man går 32 kilometer och det inte finns nånting att skriva om den dagen, ja då kan ni gissa hur extremt ointressant och långtråkigt det var att vandra då. Men alla dagar kan inte vara vinstdagar. Vi tog oss till en stor damm där vi slog läger och tog skydd från blåsten och somnade utan några som helst bekymmer. Dom senaste dagarnas monstervandringar hade sakta men säkert börjat ta ut sin rätt.

Dag 68
Det var tre trötta vandrare som kravlade ur tälten den morgonen. Men med lite frukost i magarna så tog vi oss iväg i hyfsat rask takt ändå. Så rask takt att Fergus var nära på att missa att leden vek av från grusvägen och in i skogen. Som tur var såg jag och Rebecka honom och kunde ropa tillbaka honom i rätt kurs.
Trailen vi gick in på hette Burttons Track och var uppkallad efter en man som flyttade långt ut i skogen och brukade marken där i sin ensamhet i över 30 år. Han skapade en lättare väg för sina boskap och en hängbro över en flod. En hängbro som en dag kollapsade och han föll ner och bröt sina ben och fick inre blödningar. Men innan han kröp 12 timmar för att få hjälp så tog han sig tillbaka till sitt hus och gav sina hundar mat. Han avled sen av sina skador någon gång på 1940-talet. Så, kunde han krypa med två brutna ben så skulle väl vi kunna ta oss dom 20 kilometerna till Tauruna Ranges också utan några större problem? Klart vi gjorde! Lagom till lunch stod vi där och glodde upp på den mäktiga fjällkedjan. Men varför stå och glo? Varför inte ta det dumma beslutet och ta sig 900 höjdmeter och 15 kilometer upp för detta berg i den extrema hettan? Kropparna gick på ångor redan innan vi satt fart uppåt. Men det var inget mot för vad dom gjorde när vi väl tagit oss till toppen. Hjärtat slog i överljudsfart, musklerna skrek efter syre och hjärnan kändes som en deg där innanför pannbenet. Men nu var vi ju på 900 meters höjd och på samma höjd låg ju hyttan vi skulle sova i för natten, bara 3 kilometer bort. Dock på en annan bergskam. Närmare bestämt 2 bergskammar bort. Så trailen begav sig brant neråt till 600 meter och sen upp till 900 igen för att vara dyka neråt igen. Och vad gör man? Det spelar tydligen ingen roll hur irriterad man blir på berget, man kan sparka hur mycket man vill på det och kalla det olika elaka saker. Berget består och det enda man kan göra är att knata på.
Tillslut dök hyttan upp och vi kunde äntligen andas ut på riktigt, laga våran mat och krypa ner i våra sovsäckar och sluta våra ögon ännu en kväll.

Dag 69
Nu var elevationskartan studerad och det stod klart att det var nästintill bara uppför den morgonen. Kan låta jobbigt men om man får välja så är uppåt att föredra. Dels för att man klättrar till en utsikt, en belöning, ett mål. Dels för att knäna tar så otroligt mycket stryk från varje steg nedför med tungt lastad ryggsäck.

Vi klättrade längs kala fjällryggar med utsikt över hela Tauruna Range och det Tazmanska havet. Vi tog en lång härlig lunch vid en liten orange hytta uppe på en topp och insöp solen och utsikten ytterligare. Vi hade nu bara 5 kilometer kvar till nästa hytta där vi tänkt slå läger för natten innan vi kunde bege oss till den högsta toppen på sektionen.

Dag 70
Vem hade hällt grå färg på fönsterrutorna under natten? Nej det var visst storm, regn och dimma över hela fjällkedjan. Allt annat än optimalt när man ska bege sig upp på toppen i helt oskyddad terräng. Så vi hivade in ved i spisen, drog upp dragkedjorna på sovsäckarna och somnade om nån timme och hoppades på det bästa. När klockan närmade sig lunch så insåg vi att vi nog skulle vara fast på fjället minst ett dygn till.
Vi kollade igenom matförrådet och där hade vi inga problem. Gasförrådet däremot var det värre med, max 2 middagar till skulle vi få ut av gasen vi hade kvar. Så vi tog det säkra före det osäkra och la pasta och soppa i vårat kokkärl och ställde det på kaminen och körde ett långkok.

Tiden i en hytta på ett berg i storm går allt annat än snabbt. Som tur var hade en av killarna med sig en förenklad version av ett brädspel som vi kunde döda lite tid med.
Klockan närmade sig äntligen middag och vi tog alla fram våra kokkärl och spanade in våra klumpar till pasta. Det var bara att blanda i lite tonfisk och kyckling i geggan och låtsas som att det var någon typ av pudding.

Skymningen kom och så även en molnfri himmel. Chansen för en toppvandring och en nedstigning av Mt.Crawford såg lovande ut.

Dag 71
Vilken natt! Som tur var började en av killarna i hyttan snacka i sömnen och väckte oss alla. Utanför fönstret skådades den mest stjärnklara himmel vi någonting sett.
Och med en sådan stjärnklar natt kunde det inte annat än vara en toppendag som väntade oss. Helt klarblå himmel, lagom temperatur och inte allt för hård vind. Nya Zeeländarna satt på sig långbyxor, tröjor och vindjackor och begav sig ut. Jag och Rebecka satte på oss våra shorts och våra T-shirts och vandrade ut. Deras syn på "kallt" skiljer sig tydligen från våran.

Vandring upp till Mount Crawfords topp gick som smort. Vart man än tittade så blev man belönad av en sällan skådad utsikt. Vi såg hela vägen ner till den norra ön och dess fjällkedjor, hela vägen till Wellington Harbour, ända till Mount Raupeuh som vi vandrade vid för 19 dagar sedan. Motivationen var på topp! Men på vägen ner från 1469 meters höjd så sa Rebeckas vänsterknä ifrån på riktigt. Vägen ner till marknivå blev en riktigt tung och olämplig en. Men med lite tejp, kompressionsband och pannben så gick det också.
Att det sen var 24 kilometer hård tramping dagen efter också var nog att ta i. Så det var bara svälja stoltheten och lyssna på kroppens signaler och försöka fixa skjuts till staden på andra sidan skogen och vila knät så gott det gick för Rebecka.

Det var en skum känsla att krypa ner i sovsäcken själv den natten. Förhoppningsvis första och sista gången på den här resan!

Dag 72
Trailbeskrivning sa 5 till 7 timmar för att ta sig 14 kilometer över det sista berget och ut till vägen in mot staden Waikanae där Rebecka väntade. 5 till 7 timmar? Nej, nu hade jag ju ingen mat i väskan, tältet hade Rebecka tagit och något extra vatten tänkte jag inte släpa på! Nu var det dags att se hur det var att vara en av dessa Ultra Light-fanatiker. 600 meter brant stigning under 7.5 kilometer fick vara uppvärmningen. 2 timmar till toppen, tidsschemat var redan kraftigt bantat! Några klunkar vatten och ett par nötbars och man var iväg igen. Ner in i granskog, över bäckar, in i snårskog, upp för backar, ner för stup och ut till en fyrhjulingsled. Men vad var det som skymtades där framme? Var det en asfaltsväg? 2,5 timmar tidigare än vad beskrivningen sa? Nu var det ju bara 10 kilometer landsväg kvar! Det skulle man kunna avverka på max 2 timmar och jag kunde nästan känna smaken på Subwaymackan i munnen redan. 5 timmar och 20 minuter efter start stod jag i kön med Rebecka och beställde en Foot Long Sub med Chicken Teriyaki och Chipotle Southwestsås på.

Nu var det dags för vila och återhämtning innan dom sista 80 kilometrarna av norra ön återstod. Och vilken vila det blev. Den vanliga summan per natt för boende brukar ligga på $16 till $25. Nu när Rebecka fått MasterCardet så var vi incheckade på ett $142 per natt.

torsdag 7 december 2017

Mordorpromenad och kajakjakt

"Om jag drar upp kajaken en bit på stranden så behöver jag nog inte knyta fast den..."

Dag 49
Efter att ha avnjutit en kväll hemma hos bonden och hans fru med kaffe, te, kakor, vin och öl så vaknade vi upp i toppform! Att vi sen blivit inbjudna till frukost hos tidigare nämnda par gjorde inte morgonen sämre. Ägg, bacon, yoghurt, toasts, marmelad, färskpressad juice, fruktsallad och te vinner över havregrynsgrötfrukost 10 gånger av 10.

En lätt, men varm, promenad senare anlände vi till byn Taumarunui där organisering av den uppkommande Whanganui River kanotturen stod på schemat.
Efter en god lunch, shopping, packning och postning av mat så fixade vi lift till campingplatsen utanför byn där en måltid utan dess like väntade. 1.3 Kg biff var, 1 stor sötpotatis, champinjoner, sallad och avokado. Och till efterrätt en stor laddning Gino (kiwifrukt, bananer och jordgubbar gratinerade i ugn med vit choklad) och vaniljglass.
Att göra detta efter 7 dagar av nästintill svält visade sig vara allt annat än begåvat. Magsmärtor och ett gäng toalettbesök väntade innan vi äntligen kom i säng/liggunderlag.

Dag 50
Man ska väl inte klaga, men när man vaknar upp till solsken och blå himmel när 37 kilometer landsvägspromenad väntar så kan man hålla sig för skratt.
I 35 grading värme strosade vi iväg längs Taumarunuis lantbruksområden. Men åkermark med kossor och får blir rätt tråkigt i längden trots att det ibland dyker upp mer spektakulära djur som strutsar, hjortar och alpackor.
Det som fick oss att knata på i värmen och dammet från grusvägarna var cafét som väntade där i byn bortom bergen. Att vi möttes av en "Private Property, no longer a business"-skylt fick inte humöret att stiga precis. Men ingen idé att sura ihop, 2 km längre fram väntade våran tänkta campingplats med möjlighet till svalkande bad i en flod.

Dag 51
42 Traverse, ett fräckt namn på en rätt medelmåttig trail. Men ett gäng riktigt härliga utsikter över floder och regnskog gjorde förmiddagen till en riktigt bra förmiddag. Vi kom in på vad vi ska sysselsätta oss med när vi kommer tillbaka till det verkliga livet igen. Efter massa tankar, planer, drömmar och idéer så kom vi fram till att vi har noll koll på vad vi vill ska ske i livet. Och det kanske är så det ska vara. Det har ju löst sig till det bättre hittills så.

Efter en lunch bestående av Tortilla med Chorizo, ost och mjukost på nere i en dal med en kristallklar flod som underhållning så vek vi av från den välskötta 42 Traverse och in på Waione-Cokers Track. En led som dom verkar ha glömt bort någon gång under Kalla Kriget. Taggbuskar, lera, djupa sprickor och välta träd i kombination med långa stigningar gjorde dom sista 17 kilometerna riktigt tunga. Men vi tog oss ut på State Highway 47 och dom sista kilometerna till Tongariro Base Camp Holiday Park där vi tömde deras förråd på Coca Cola och KitKat. Ännu en 37 kilometersdag avklarad.

Dag 52
Vad säger klockan 04:15? Jo, pip pip pip pip! Dags att kliva upp och möta Tongariro Crossing och Mount Doom. Men först, 6 kilometer motorväg. Och det hade ju varit 5 dagar av strålande sol och blå himmel så det skulle väl inte vara några problem? Jo då, nu skulle ju Rebecka och Andreas upp på ett berg. Så nog var det regn i luften och gråare än Borås ute. Vi klättrade 1700 meter över havet och vi såg inte en meter framför oss. Vandringsmoralen var nere i fotknölarna. Då hörde vädergudarna våra böner och släppte fram sol och himmel igen! Blue Lake och Emerald Lakes visade upp sig från sina bästa sidor och det var som att gå runt på en annan planet. Ett helt dött landskap med bara sten och lava vart man än tittade. Och där började Mount Ngāuruhoe, även kallat Mount Doom, torna upp sig framför våra ögon bland molnen. Varför nöja sig med att se den underifrån? Varför inte ta sig dom 700 höjdmetrarna upp på toppen? Efter en liten lunch och bearbetning av Rebecka så tilläts jag klättra upp på den omärkta stigen i de allt annat än goda väderförhållandena. Ett steg upp, 3 steg ner, ett steg upp, 3 steg ner osv osv osv. Vulkansand visade sig ännu en gång vara ett fanstyg att klättra i. Men skam den som ger sig, efter lite drygt en och en halv timme så var jag uppe vid kratern och fick se molnen skingra sig över Tongariro och Emerald Lakes.

Nu var det bara att ta sig ner från berget som gällde och slutföra dagen. Att det var 19 kilometer kvar av totalt 37 var jag då lyckligt ovetandes av. Men vi tog oss fram och belönade oss med en varsin pint cider, en pizza och en parmesankyckling med potatismos. Och för att utöka belöningen tog vi en svit med spaavdelning. Ett lyxigt slut på ett gäng 37 kilometersdagar.

Dag 53, 54, 55, 56
Att vakna upp i en säng med direkt utsikt över Mount Ngāuruhoe är inte fy skam! Och att sen kunna slå på TV:n och käka frukost under täcket var inte heller illa. Eftersom utcheckning inte var förrän 10:00 och vi bara hade 17 kilometer att vandra så stressades det inte upp den morgonen.
Leden från Whakapapa till National Park var i toppskick och gick utan svårigheter. Vi slog upp vårat tält redan klockan 2 och tog det lugnt resten av dagen bredvid en liten flod.
Morgonen därpå gick vi den lilla biten vi hade kvar in till National Park där vi hade 3 dagar att ta död på innan vi skulle bege oss till Whakahoro. Dom dagarna gick ut på att äta, vila, äta, spela biljard, vila, äta, titta på film, baka paj under strömavbrott med McGyver-ugn, fira Rebeckas födelsedag, vila, spela schack, dricka cider, äta, vila och inte minst sova!

Dag 57-58
Lite mulet, lagom temperatur, nästan ingen mat i väskan och lätt nedförslut. Fyra ideala ting när det kommer till vandring!
Om än grusväg så bjöd våran nerstigning från 800 m.ö.h till havsnivå på riktigt fina vyer. Gammal urskog blandad med fårhagar och floder.
16 kilometer gick som en dans. Och vad är en dans utan hällregn? Om vi hittills hade tyckt himmelen öppnade sig över oss så var det inget mot för vad som skedde då. Jag hade ingen aning om att regndroppar kunde bli så stora och att dom kunde komma med sån kraft som dom gjorde. Mitt regnskydd för väskan gjorde ungefär lika mycket nytta som om jag hade lagt ett blad Euroshopper toalettpapper på den.

Men vi lyckades få upp vårat tält utan större problem och kunde faktiskt gå och lägga oss helt torra den kvällen.

Morgonen därpå sken solen och allt var gott igen. Vi käkade frukost och packade ihop allt för att ta dom sista milen till Blue Duck Station I Whakahoro. Ute på vägen bredvid gräsytan vi campade fylldes det  plötsligt upp med hundratals kor, tjurar och kalvar. Dessa skulle flyttas från en äng till en annan. Det uppstod ett visst tumult på vägen när kossorna framfördes i cirka 7km/h och det kom 2 st lastbilar farandes i dryga 80 knyck bakom hörnet. Den första uppfattade situationen rätt omgående och gjorde en lugn, om än hård, inbromsning. Lastbil nummer två satt mest troligt och tänkte på allt annat än just lastbilskörning och kossor. 18 meter däckskrik senare stod han parkerad 10 cm från framförvarande lastbil. Det blev inge oxfilé den morgonen tyvärr.

Vi tog oss obekymrat dom dryga 3 milen längs den oerhört osexiga grusvägen till Whakahoro lagom till lunch. Där väntade en hel uppsjö TA Hikers på sina kanoter från diverse företag runt om i området. En riktig härlig kväll mer en maffig solnedgång ackompanjerad av ett åskoväder i fjärran.

Dag 59
I vanlig ordning slogs ögonen upp kl 06:00 och dagen tog fart. Tälten plockades ihop, frukosten åts upp och tänderna borstades. Nu var det bara kanotföretagen som skulle anlända med våra kanoter kvar. Men eftersom det varit ett jordskred en bit upp mot civilisationen så tog det lite längre tid än väntat. Vi fick då beskedet att Matthew skulle avstå färden ner för Whanganui River och ta sig till sjukhuset istället. Riktigt tråkigt tyckte alla då han är en riktig humörhöjare under tunga vandringar.

När kanoterna, och våra efterlängtade lådor med mat, dök upp så började ompackningen från ryggsäck till vattentät tunna. Vi sa hej då till Matthew som åkte tillbaka till Taumarunui och gick ner mot floden där en säkerhetsgemomgång väntade. Eller det trodde vi åtminstone. Gubben som kom med kanoterna yrkade "sunt förnuft" och släppte iväg oss på den 140 kilometer långa färden ner mot Whanganui. Vädret var perfekt, strömmen förde oss med lätthet söderut och våra tunnor var fulla med tung mat vi annars aldrig bär med oss. Utan några missöden tog vi oss fram till en campingplats och insöp utsikten innan natten trängde sig på.
Där nere låg våra 4 kanoter, 8 paddlar, våran kajak med sin paddel och inväntade morgondagen...

Dag 60
4 kanoter, 7 paddlar och ingen kajak låg kvar på flodbanken. Ändå rätt bra procent som klarat sig från tidvattnet får man ju säga. Det var bara att tänka om och lasta på stackars Roel ovanpå tunnorna i en av kanoterna och bege sig ut på kajakjakt. En jakt vi kände på oss var rätt lönlös.
Men våra humör var trots nattens förlust på topp. Vi gled ned för floden, käkade gott, drack cider och vin och bara hade det fint. Sen kom forsarna. Perfekt för oss med normalt lastade kanoter. Mindre perfekt med den kanot som hade en högt lastad Holländare i sin. Några snedpaddlingar och yviga rörelser senare låg kanoten uppochner med tre förvirrade passagerare hängandes på sig ner för den vilda floden. Några hindra meter ner lyckades vi få i land våra blöta vänner och kunde tömma kanoten på vatten och stuva om så tyngdpunkten kom ner under vattenlinjen igen.

Efter ett litet pitstop och en lätt vandring upp till "Bridge to Nowhere" (en betongbro mitt i djungeln som inte har någon väganslutning till sig...) så kom vi ner till floden igen och möttes av en Jetbåt som hade Roels blåa fina kajak lastad på sig. Den hade hittats uppspolad några mil ner längs floden. Ordningen återställd och vi fortsatte vår färd mot campingplatsen vi tänkt oss för natten.

Dag 61-62
Dagarna fortsatte i samma anda. Vi solade, åt, drack och paddlade lätt ner för forsen. Ett gäng vältningar och översvämmade kanoter men inget allvarligt inträffade. Eller ja, det är väl en sanning med modifikation. Imorse när vi vaknade så hade inte mindre än 6 paddlar sköljts iväg av tidvattnet. Det var tydligen bara jag och Rebecka som lärt oss av tidigare fadäs. Men med lite tur och uppfinningsrikedom så lyckades vi ta oss ut mot dom sista kilometrarna till Whanganui. Att göra det lätt för oss och invänta att tidvattnet gått upp? Nej det är inte våran melodi! Så vi paddlade 16 kilometer i motströms bara för att vi kunde. En brakmiddag bestående av kycklingfilé, sallad och stekta champinjoner ligger nu och gror i våra lagar och nu längtar kropparna efter att få en tungt lastad ryggsäck på axlarna och bege sig ut på äventyr igen!




tisdag 21 november 2017

Grå utsikt och tusen kilometer

Dag 39
Det är svårt att lämna ett bekvämt hem och börja vandra när man möts av grillat till frukost efter en kväll av Rugby, cider och filmkik. Så vi blev kvar i Hamilton en dag till. Efter frukosten tog vi bilen och rekade sträckan vi hade framför oss. Sen drog vi in till Hamilton City och käkade cesarsallad och en massa glass. Vi avslutade kvällen med grillat, film och fruktsallad. Men alla underbara ting har ett slut och trailen väntade så vi ställde våra väckarklockor på 06:00 och insåg att en riktigt bra vilohelg var över.

Dag 40
Fyllda till bredden av god mat så tackade vi Amie och Andrew för deras gästfrihet och for iväg i tron om att våra energiförråd var hundraprocentiga. Men all vila och käk hade verkat kontraproduktivt. Vi slet och släpade våra tunga kroppar och väskor ut ur Hamilton Centrum och in i dess bondeland. Ett bondeland med kohagar och grusvägar direkt hämtade från Lord Satans privata grusvägssamling.

Och efter att ha doppat hela benet i ett bottenlöst hål av koavföring så var det verkligen hög tid för camp och vila.

Dag 41
Ahhh, då var det dags! Det tunga och leriga Mount Pirongia vi läst och hört om stod framför oss, 4.5 timmar av underbar lerstig väntade. Efter en lätt vandring till foten av berget så tog vi oss en varsin Power Bar och tömde task och tarm. Jag fick för mig att jag skulle lyssna på musik så dom andra gick i förväg medans jag letade efter hörlurar och MP3-spelare i väskan. Med Daft Punk i öronen så stormade jag in i skogen i full fart för att ta igen på de andras försprång. Men det spelade ingen roll hur högt tempo jag höll, jag fick aldrig kontakt med dom! Efter 2 timmar stod jag på toppen av Mount Pirongia fortfarande utan sikte av mina medvandrare. Så jag klättrade upp i ett utkikstorn och ropade ut Rebeckas namn lite på måfå och till min förvåning får jag till svar från den täta regnskogen "JAAAAA!! VI GICK VILSE!". Jag insåg rätt omgående att det inte var regnskogen som svarade utan mest troligt min bortsprungna flickvän.

40 minuter senare fick jag höra Rebeckas historia. Redan efter 30 meter hade hon och Matthew svängt fel och kommit ifrån trailen. När dom märkt det hade dom irrat runt och tillslut kommit på stigen igen. Dom mötte då några killar som hade sett en lång skandinavisk kille som sprintat upp för berget lite tidigare. Rebecka anade vem denna långa skandinaviska kille kunde vara och lämnade Matthew bakom sig och tog upp jakten på mig som senare visade sig lönlös.

Vi valde, trots att vi kommit upp 2 timmar tidigare än väntat, att stanna kvar på toppen och sova i en av de två hyttorna på toppen och vila upp våra stackars vader inför morgondagens nedstigning.

Dag 42
Om då klättringen upp var så lätt så borde rimligtvis vägen ner vara desto jävligare, så har det fungerat hittills på Te Araroa Trail.
Men till våran förvåning så skuttade vi med enkelhet ner för berget. Vi hade slagit följe med en engelsman som hade sin bil parkerad på botten och han bjöd på äpple och kex medans vi inväntade Matthew och Batman som tog lite längre tid på sig.

Efter att ha sagt Hej då till engelsmannen så började vi vandra grusväg och vi vandrade grusväg och vi vandrade grusväg. Ända tills vi började vandra asfaltsväg bara för att sen börja vandra grusväg igen. Men tillslut så kom vi till en lerväg med en orange TA-markering vid sig. Äntligen in i skogen igen. Men först, köpa lite ankägg från en bondes gårdsbutik.

Skogen vi gick in i var som från en inspelning av Sagan om Ringen. Vattenfall och gamla gigantiska träd om vartannat. Tre riktigt härliga timmar på den hittills mäktigaste delen av trailen gick förbi som ingenting.
Vi slog sen upp camp precis vid ingången till nästa del av trailen bara för att två minuter senare bli erbjudna att sova uppe i ett par förbipasserandes hus 200 meter upp efter vägen. Men eftersom allt var uppackat och vi börjat laga våran mat fick vi bittert tacka nej till deras inbjudan och istället äta våra ägg- och ostfyllda tortillawraps i vårat fuktiga tält.

Dag 43
Då var vi där igen, en hel natt av hällregn och storm. Och om det ändå varit igång en hel natt, varför inte fortsätta en hel morgon och en hel förmiddag? Då är det väl för väl att det finns regnkläder som håller en torr åtminstone? Ja, dom håller ju en torr från nederbörden. Tyvärr så gör dom ett mindre bra jobb med att hålla oss torra från oss själva. Upp och ner för leriga kohagar får kroppstemperaturen att gå upp rätt markant och det känns som man ska drunkna inne i regnstället. Men det som inte dödar det härdar och efter regn kommer solsken. Denna gång kom solskenet inte bara i formen solsken utan även som Fish and Chips på en restaurang i byn Waitomo. Och mitt i denna underbara måltid uppenbarar sig ett bekant ansikte från våran första vecka här på Trailen, Magdalena från Stockholm. Hon hade tagit en halv vilodag och varit på grottsafari i området och skulle nu bege sig dom 17 kvarvarande kilometerna till Te Kuiti. Berusade av mat och dryck så tyckte både jag och Rebecka att det lät som en bra idé och hakade på.

Efter 5 kilometer frågade Rebecka om jag läst Trail-beskrivningen för den här sektionen. Jag tyckte terrängen svarade på den frågan rätt bra ändå. Nästintill vertikal stigning rätt in i tät snårskog och lervälling var inget vi planerat avsluta dagen med. Så blev det inte heller förvisso, för efter snårskogen kom vi ut i dessa vidriga kohagar igen. Upp och ner i hagar med vristdödande gropar i 10 kilometer för att sen komma till en betryggande grusväg. Att då århundradets regnoväder tornade upp sig bakom oss var vi lyckligt ovetande om för tillfället. När molnen inte längre orkade hålla inne sina tårar så släppte den ner fotbollsstora regndroppar över våra huvuden och vi tog skydd i det turligt placerade koskjulet precis bredvid oss. Vi packade upp våra kokta ankägg och gjorde oss en varsin wrap med ost, salami och ägg på. Vi kom sen att tänka på stackars Magdalena som vi spurtat ifrån och att hon mest troligt stod helt utan skydd från regnet. 20 minuter senare ser vi en gående vattenpöl närma sig skjulet. Vi slog då följe med vattenpölen igen och tog oss dom sista kilometrarna till Te Kuiti där vi handlade på oss förnödenheter för dom kommande 7 dagarna innan vi tog in på ett hostel och slöt våra ögon.

Dag 44
Dunk! Pang! Krasch! Vad händer? Jo, ett gäng possums hade lyckats komma in i hostelets soptunna och tyckte det var lämpligt att inventera denna kl 02:00 på natten. Tyvärr så saknar possums all typ av inventeringskunskap och laganda. Efter ett smärre världskrig ute på verandan var allt ätbart uppätet och allt oätbart sönderrivit.

Trots nattens bravader så var vi pigga och alerta inför morgonens vandring. Den tog oss ut ur den lilla byn och leden gick längs en liten flod. Riktigt härlig vandring med små hängbroar och höga steniga berg bredvid oss. Efter någon timmes promenad såg vi ett bekant tält nere i en dal. Där satt Tysken Lennart och Amerikanskan Edith och käkade frukost efter en god sovmorgon.
Vi slog följde alla fem och hittade en innerslang till ett traktordäck som gjorde det omöjligt att inte inta forsen och svalka av sig.

Efter pausen fortsatte leden efter forsen. Tyvärr nu i skarp vinkel som gjorde allt den kunde för att förstöra våra vrister och knän. Detta pågick i 14 kilometer med en varsin igenomklivning av trailen och ansiktskontakt med diverse stenar för både mig och Rebecka. Men vi tog oss ut till ett liten gräsyta med ett picnicbord och insåg att vi bara gått 18 kilometer under hela dagen. Så vi gick 10 tunga kilometer till innan vi slog läger i en tom fårhage med en riktig maffig solnedgång som avslutning på dagen.

Dag 45
Inget tar kol på motivationen så mycket som en ren och skär transportsträcka längs 26 kilometer bilväg. Eller jo, det finns ett sätt att göra det ännu lite mera själadödande. Addera extrem motvind till dessa kilometrar asfaltsväg så har vi en vinnare. Inte ens i nerförsbackarna gick det lätt. Varje steg slukade lika mycket energi som två steg i djup sand. Det enda som lyfte humöret någorlunda var synen av ett snötäckt Mount Ngāuruhoe (En 2291 meter hög vulkan) även kallat Mount Doom i Lord of The Rings.

Men trots den ändå rätt långa sträckan så var vi framme vid camp redan kl 14:30 och fick oss en välförtjänt eftermiddag i viloläge.

Dag 46, 47, 48
84 kilometer längs Timber Trail, med en liten avstickare till toppen av Mount Pureora, väntade oss. Och om man tyckte motvind längs landsväg var jobbigt så var det inget mot för vad motvind i uppförsbacke på ett kalhygge hade att erbjuda. Kastvindar slängde oss fram och tillbaka över trailen men vi gjorde ändå bra hastighet upp för berget. När vi kom till korsningen som ledde upp till toppbestigning stod vi i valet och kvalet om vi skulle hålla oss till leden eller om vi skulle chansa på toppen. Utan att ha lärt oss från de föregående 45 dagarna valde vi toppvandring. Utsikten skulle bjuda på en vy över hela Norra Ön och vi skulle förhoppningsvis få se Mount Ngāuruhoe igen. Vädergudarna vela annat. Utsikten var blockerad av tät dimma och det regnade isbitar i sidled. Där stod vi i shorts och vindjacka och frös röven av oss.

Resten av leden har bjudit oss på oslagbara vyer, 1000 kilometersgränsen, mängder av gigantiska hängbroar, vattenfall och en historielektion i Nya Zeeländsk tågrälsbyggnation. Leden vi gick på användes under mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900 till att frakta timmer ner till sågverken i Taumarunui. Men från och med 2004 har leden använts till Mountainbike och vandring med massor av informationstavlor längs med trailen som beskrivit dess ursprung.

Och sen var det Mountainbike-delen. Såklart har större delen av folket som cyklat förbi oss varit mellan 15 och 30. Men till våran förvåning även män och kvinnor i sena 70-årsåldern har swishat förbi med fullkittade cyklar. Det får en att undra vad Sveriges pensionärer gör om dagarna? Varför tar inte dom bilen till Östersund för en helgs tung downhillcykling?

Nu har vi slagit läger hos en fårfarmare 12 kilometer innan staden Taumarunui. Imorgon går vi in och tar tag i dom sista förberedelserna för 42 Traverse, Tongariro Alpine Crossing och Whanganui River Trail. 8 till 9 dagar i berg, djungel och floder väntar!